Ikväll skulle Filmforms 70-årsjubileum gå av stapeln, men arrangemanget har som så mycket annat skjutits på framtiden på grund av de hårdare coronarestriktionerna. Inför firandet lanseras antologin Filmform 1950–2020,som finns tillgänglig i handeln från idag, och som genom ögonen på ett trettiotal skribenter åskådliggör institutionens roll i svenskt konstliv.
Filmform är ett arkiv för både experimentfilm och videokonst, och den enda institutionen av sitt slag i Sverige. Verksamheten startades 1950 som «Svensk experimentfilmstudio» av bland andra författaren och konstnären Rut Hillarp. Även Peter Weiss ingick i den tidiga kretsen. Idag ägnar man sig även åt curaterade projekt och samarbeten med både mindre organisationer och frilansande curatorer, liksom mer etablerade institutioner som Moderna Museet och Svenska Filminstitutet.
I förordet till antologin beskriver verksamhetschefen Anna-Karin Larsson institutionens flytande position och betonar att 70-årsjubileet gäller både Filmform som «organisation och som organism med sitt alldeles egna liv».
– Filmform har sedan starten värnat den smala filmen, experimenten, det personliga, i relation en i övrigt tung filmbransch. Tack vare att en liten dedikerad skara som organiserade sig kring experimentellt filmskapande, diskuterade och skrev och sedan kom att stötta varandra i skapandet av den udda och egna filmen så finns det fortfarande idag en diger produktion att upptäcka, säger Larsson och Andreas Bertman som arbetat tillsammans som redaktörer för Filmform 1950–2020.
Internationellt finns ett flertal liknande institutioner, bland annat AV-arkki – the Distribution Centre for Finnish Media Art, LUX i Storbritannien och Re:Voir i Frankrike. Men fortfarande menar Larsson och Bertman att när tidiga filmer i Filmforms samling hyrs ut så är det ofta till visningar och utställningar i utlandet, snarare än inom Sverige.
– Sedan 2000 har en fullkomlig explosion av rörlig bild ägt rum i konsten. Vi har lagt mycket kraft på att skapa en struktur för distribution, samtidigt som vi bevakar fältet och numera även digitaliserar äldre filmer med hjälp av projektstöd. Filmform är aktiv i det internationella nätverket DINAMO – Distribution Network of Artists’ Moving Image Organizations där en gemensam nämnare är att arbeta för skälig ersättning till konstnärer när deras verk framförs publikt.
Filmform äger inte verken i samlingen, som omfattar över 4000 film- och videoverk, utan har enbart visningsrättigheter och arbetar med distributionsavtal med varje upphovsperson för att tillgängliggöra och förmedla deras verk till utställningar och filmprogram. Samtidigt har naturligtvis mycket hänt sedan 50-talet, inte minst på den tekniska sidan, och digitalisering och finansiering har präglat de senaste årens stora utmaningar för organisationen.
– Teknikbranschen är hårt kommersiell, den frågar aldrig vad utövarna tycker, behöver eller vill. På Filmform hanteras rörlig bild på olika slags filmbas, på band och idag nästan uteslutande som digitala filer. Det betyder att allehanda maskiner behöver hållas i trim liksom kunskaper hållas vid liv och kontinuerligt uppdateras. Vidare har vi arbetat med att få till en nationell handlingsplan för ett långtidsbevarande av konstnärers rörliga bilder. Som det är nu faller det mesta mellan stolarna. Filmform har kämpat i många år för att någon instans ska få i uppdrag att på ett kontinuerligt och säkert sätt säkra konst som rörlig bild för framtiden.
Sedan 1999 får Filmform stöd direkt från Kulturdepartementet och drivs som en stiftelse, men svårigheten att finansiera arbetet har liksom för de flesta mindre kulturorganisationer varit ett svårt skepp att navigera.
– Det är svårt att välja bort en del då alla delar hänger ihop. Snarare skulle vi vilja växa en smula. Nu är det som om organisationen fortfarande jobbar i kortbyxor fast kostym hade varit klädsamt och användbart för länge sen. En av de knepiga frågorna kring det tvärdisciplinära är att Filmform har en struktur som kan sägas komma från film, samtidigt som vi i praktiken jobbar med konst. Och film- respektive konstsfärerna skiljer sig på många sätt: från utbildning, till finansiering, produktion, distribution och upphovspersonens status och ekonomin kring ett verk eller en film.
Filmform 1950–2020 finansieras av Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet och innehåller texter av skribenter som Cecilia Widenheim, Kim West, Ashik Zaman och Martin Grennberger. Jubileet sammanfaller även med 25-årsjubileet av Filmformpriset som sedan 1995 delats ut till 15 pristagare, samtliga upphovspersoner inom konst och experimentell film. 2020 tilldelades priset Loulou Cherinet. Boken sammanför dessa två delar av verksamheten genom texter som tar upp den mångfald film- och konstprojekt som organisationen arbetat med. Bokens inledning avslutas med förhoppningen att «organismen Filmform fortfarande ska verka som stöd till de som laborerar med filmens konventioner och genrer, som går med och mot och på tvärs mot gängse normer»
– Det är just överlappningen mellan sfärerna, snarare än skillnaderna, som vi gillar att arbeta med, avslutar Larsson och Bertman.
