Britta Marakatt-Labbas (f. 1951) utställning på Gävle konstcentrum har fått sitt namn från konstnärens allra första verk, Speglingar, från 1968. Det är en väv som med enklast möjliga gest visar två ansiktslösa personer som nästan går upp i varandra, då de står axel mot axel mot en blå bakgrund. Bilden hänger i den ljusaste delen av konsthallen, nära de stora panoramafönstrena längst in, och jag upplever det först som att den nästan är på väg att försvinna. Men efter en stund ser jag den istället som det som är på gränsen mellan att försvinna och att uppenbara sig, som något som är på en gång en början och ett slut.
I Documenta 14, som har beskrivits som ett historiskt genombrott för den samiska konsten, var Marakatt-Labbas 24 meter långa Historia (2003–2007) ett av de centrala verken. I Gävle visas istället ett fototryck som originalets ägare, Tromsø Universitet, lät producera som ersättning då verket visades i Kassel. Dessvärre bleknar kopian jämfört med de 16 verk från de senaste 40 åren som visas i utställningen. Tekniken är huvudsakligen broderi på linne, och det som visas är en blandning av offentliga utsmyckningar, privata verk och någon skiss utförd i akvarell.
Vad som framförallt slår en är hur mycket Marakatt-Labbas verk har gemensamt i termer av färg, form och motivvärld samt inte minst i styrka och kraft. I denna motivvärld finns inga hierarkier mellan att se sig själv i spegeln och att åter igen berätta sagorna, mellan att visualisera en familjemedlems tragiska död och att visa årets skiftningar från sommar till vinter. Hos Marakatt-Labba är stygnen alltid små, men fantasin alltid stor. Drömmens logik och folklig kamp flyter samman i de millimeterstora stygnen och i lyckan att ge form.
Marakatt-Labbas verk har beskrivits som magiska och visst anar man en tro på något större än människan. Här finns tron på berättelsernas kraft, på gemenskapen och på kampen mot orättvisan och maktens övergrepp. Och nog är det så att denna övertygelse också rymmer en tro på skaparen av allt det vi rör oss i, det vi är beroende av.
Skogen skyddar liv (1987–1989) heter en triptyk i stort format från slutet av 80-talet. Den vänstra delen visar en ensam korp på ett kalhygge. I bakgrunden tronar ett majestätiskt blått fjäll upp sig. Mittendelens uppradade renhorn bildar en av flera horisontlinjer på den annars orörda linneväven, och i den högra delen samlas korpar kring ett kadaver i en nyplanterad skog. Hos Marakatt-Labba utspelar sig det mänskliga dramat mot bakgrund av en horisont som ofta speglas i andra vågräta linjer. Himmel och jord smälter samman då monokromen är grunden, och alltid finns nära. Så gestaltas de långa avstånden, de stora vidderna, friheten och begränsningen mot det överflödiga.
Bredvid triptyken hänger fem självporträtt av den rätt okände Fritz Sjöström från sent 1960-tal. De ingår i Sjöströms Identitetssvit som en gång i tiden fick Markatt-Labba att börja göra konst. Målningarna visar konstnären i randig målarskjorta med ett ansikte som delar upp sig, bryter sig ut eller sjunker in. Francis Bacon möter Cézanne, men jag skulle inte säga att de har något plågat över sig. Målningarna bär spår av tvivel, av kubism och av ensamhet. De skulle kunna vara från 40-talet, men har så pass mycket luft, lämnad vit duk, runt figurationen att de tydligt hör hemma i den sena efterkrigstiden.
Sjöström måleri ger resonans åt Marakatt-Labbas egna självporträtt, som har en liknande färgskala samtidigt som de ger associationer till populära serieteckningar. Kazimir Malevitj kommer till tanken speciellt i Spegelbild I (2017) som visar konstnären i en röd samisk huvudbonad. Marakatt-Labba kan ses som del av den tradition som för samman den moderna konsten och folkkonsten. Jag tänker på Malevitj, men också på Marc Chagall med hans humoristiska blandning av högt och lågt. Är detta samisk konst, textilkonst? Samtidskonst? Framförallt är det en levande konst som verkar på ett större plan, som både lokal kamp och global inspiration, där den kämpar och mår fantastiskt bra.
