På väg till Helsingforsbiennalen promenerar jag förbi en kråka som plundrar en överfull skräpkorg. Den har strösslat ut sopor över gatan och hanterar målmedvetet en plastburk med sina svarta klor. Ett vant grepp kring kanten, en skiftning i kroppsbalansen, och så har fågeln plötsligt vippat burken så att den lättare kan picka åt sig matresterna. Som så många gånger förr känner jag en vördnad för kråkans slughet. Sedan hastar jag vidare, jäktad som vanligt.
Denna urbana naturupplevelse gör sig påmind när jag anländer till Skanslandet, den obebodda ö som är den tredje Helsingforsbiennalens huvudarena. På pappret är temat «skydd», i praktiken innebär det «natur» och «samexistens». En allmän bedömning av de två första biennalerna, 2021 respektive 2023, som även de visades på Skanslandet var att konsten inte kunde mäta sig med den omgivande naturen. Nu gäller det alltså att reparera denna spricka.
Mitt första intryck är att curatorerna Kati Kivinen och Blanca de la Torre har gjort sitt yttersta för att det inte ska bli en fråga om konsten versus skärgårdsmiljön. De lyfter gång på gång fram den icke-mänskliga intelligens som kan tillskrivas naturen. Allt kretsar kring flora och fauna, mikrober och mycelium. Till min förvåning har man till och med inkluderat den fyndiga kråkan.
Verket i fråga är Kristiina Koskentolas Kråkflock (2021), en film som går igenom de attribut som människan projicerat på kråkan. Jag uppfattar det som ett nyckelverk eftersom Koskentola belyser hur människan omvandlat allt i naturen till en symbol för det ena eller det andra. Vi har en inbiten vilja att se antropomorfa drag i olika djurarters naturliga beteende. De kråkor som Koskentola filmat ter sig ändå inte alls som bringare av död och olycka, och som konstnären konstaterar i sin voiceover är ju förruttnelse i själva verket något positivt.
Kivinens och de la Torres curatering återkommer gång på gång till naturens kretslopp. Exemplen är otaliga: Tamara Hendersons En maskhistoria (2023) utgår från en avskalad kompostlåda med levande maskar som lever loppan. Nomeda & Gediminas Urbonas orgelliknande plaströrsstruktur Futurity Island (2018–25) refererar till ett slags skyddsfodral som nattsländans larver skapar sig. Och i Esplanadparken i Helsingfors centrum kan man beskåda enorma insektshotell för pollinatörer (Kalle Hamms och Dzamil Kamangers Insektsryor, 2023).
Allt är väldigt snällt och försiktigt, ingen skit under naglarna någonstans. Till exempel är Hendersons kompostlåda så anonym att den i princip är omöjlig att uttolka. Det enda beviset på att maskarna verkligen existerar är något slags abstrakt ljud som upptas från kompostens inre.
I kontrast till biennalens väluppfostrade installationer så kommer jag att tänka på Aude Parisets Greenhouses (2016) som ställdes ut på Kiasma 2017. Den visade levande mjölmaskar som frossade på skumplast, och jag minns fortfarande den atavistiska äckelreaktion som de oskyldiga insekterna framkallade inom mig, samt hur det övergick i skräckblandad förtjusning och fascination.
Helsingforsbiennalen vill inte uppnå effekt genom att framkalla motsvarande fula känslor. Ett stänk av melankoli ryms med, främst i form av Sara Bjarlands välplacerade och verkningsfulla strandade delfinskulpturer (Strandning, 2025). Annars är det innerligt så det förslår. Den röda tråden är att allt i naturen är vackert, från protozoer till blåvalar. Sant, kanske, men också en tes som i längden blir väl harmlös.
Ibland undrar jag om inte det vänliga och sympatiska är infantiliserande. Kati Roovers verk Sånger i havet (2025) får mig exempelvis att tänka på min barndoms färggranna djur- och vetenskapsböcker. Den 20 minuter långa filmen är en personlig meditation om hur fantastiska valar är. Men att många valar är stora och att de sjunger vet ju alla redan, likaså att havens ekosystem är i kris. Om inte tack vare böcker och grundskola så kanske på grund av BBC:s ofantligt populära naturdokumentärer.
Liknande problematik återfinns också i Tania Candianis Subterra (2025), där levande växter planterats i trånga transparenta glaskärl så att deras rötter kan beskådas. Inom biennalens kontext blir milda verk likt dessa ganska ljumma. Å andra sidan smälter de väl in i sin omgivning på Skanslandet. Men att konsten inte skaver har också sina fördelar – jag märker att jag inte jämför den med omgivningens natur på samma sätt som under föregående biennal.
Att temat skydd tolkas på ett ohämmat godhjärtat sätt har också sin charm, speciellt med tanke på att många av verken visas i gamla militärbunkrar. Jag uppskattar att skydd har befriats från sina möjliga våldsamma och apokalyptiska konnotationer. I princip är det biennalens främsta politiska statement, och varför inte. Efter den förra biennalens veritabla lavin av snömos behövs ett mer luftigt och konkret naturnära grepp. Årets biennal har en air av botgöring; att det krälas i stoftet för bakterier och protozoer är nog ett utfall av mea culpa från organisatören HAM:s (Helsingfors konstmuseums) sida.
Å andra sidan har HAM och Helsingfors stad inget annat val än att ta fasta på naturen, i alla fall inte så länge som Skanslandet centreras. Ön är vildvuxen och stora områden skyddade av Forststyrelsen, medan andra delar är stängda av säkerhetsskäl. Biennalens konstnärer får inte lämna några som helst avtryck, vilket naturligtvis leder till kompromisser och till att allt sammanställs på omgivningens villkor.
Samtidigt upplever jag att den del som visas på fastlandet, i Esplanadparken och på HAM, behandlas lite styvmoderligt, till och med fantasilöst. Ett flertal mångtydiga verk hamnar i skymundan: Regina de Miguels målningar, Otobong Nkangas gobeläng, Theresa Traore Dahlbergs skulpturer, Edgar Calels broderier samt installation… Exemplen är åtskilliga, vilket är förargligt. Jag undrar hur stor andel av de som besöker Skanslandet även tar sig till museet. Antagligen inte ens hälften.
Helsingfors stads långsiktiga strategi är att biennalen ska bli ett av världens internationellt mest renommerade evenemang. Frågan är hur man framöver ska förhålla sig till det klimattema som utmärkt biennalens tre första upplagor. Att inte uttala det skulle kännas oärligt, speciellt då curatorerna äntligen har lyckats skapa tillfällen av symbios mellan konsten och Skanslandets natur, samtidigt som det fogar sig väl nära hur det natursköna Finland marknadsförs utomlands.
I allt det vänliga finns flera väldigt lyckade inslag som inte enbart känns gemytliga. Konstnärsduon nabbteeris magnifika installation en lämplig värd (2025) bestående av torra kvistar instuckna i ytterväggarna på en rutten byggnad får mig att förstå något av det man velat uppnå med att placera biennalen ute i naturen. Jag blir uppspelt och min fantasi sätts igång.
Samma sak upplever jag vid Geraldine Javiers osannolikt vackra textilinstallation Vittnet (2025) samt vid Saskia Calderóns experimentella sångstycke Sonett till Skanslandet (2025) som är det bästa av biennalens många ljudverk. Och förstås även då jag sitter framför Kristiina Koskentolas film om den överallt förekommande kråkan. Dessa verk påstår att det nog finns en plats för människan i naturen – att vi inte nödvändigtvis borde försvinna från jordens yta för att den skulle ha en chans att repa sig från den förstörelse vi förorsakat. Jag hoppas verkligen att det är så.
