Sverige blickar bakåt. Moderna museet i Stockholm laddar upp för mycket 80-tal i vår, bland annat i samband med Eva Löfdahls retrospektiv, då även en utställning om svenska tidskrifter på 80-talet kommer att göras. Inom parentes kan nämnas att Daniel Birnbaum, som just börjat som chef på Moderna, var redaktör för ett par stycken av tidskrifterna. På Kalmar konstmuseum pågår en utställning om svensk konceptkonst, tidskriften OEI är i färd med att publicera ett nummer på samma tema och nyligen stod den belgiske konceptkonstnären Marcel Broodthears i centrum för en utställningen på Index. På samma ställe visas nu verk från 1969-1980 av den finländske konceptkonstnären J.O. Mallander. Det här kan vara ett tecken på att vi just nu inte skapar mycket nytt och därför vill gripa tillbaka på ett strålande förflutet. Det skulle också kunna vara ett tecken på att akademism tar över konstlivet, så att man nu mer intresserar sig för historieskrivning än för konst. Men lika gärna skulle det kunna vara ett tecken på att något nytt vill komma fram, och att man vänder sig till lite misskända delar av det förflutna i jakt på former av integritet, autonomi och mod – som för att se att det faktiskt är möjligt. Den senare funktionen kan nog den här utställningen fylla.
Vid första ögonkastet kan hans verk se något daterade ut. Lite grafisk komik och dråpliga textverk. Man får lugna ner sig lite, stå stilla och, faktiskt titta ett bra tag innan något börjar hända. Inte titta för att «retinalt», som Duchamp sa, uppskatta de sinnliga kvaliteterna, utan för att tömma medvetandet. Mallanders verk kräver ibland en i det närmaste meditativ hållning, och jag tror inte att han har dragit sig för att kalla konst en andlig verksamhet. Röd tråd (1968), troligtvis ett av de allra första konceptkonstverken i Norden, är mycket riktigt en röd tråd, sträckt från golv till tak. Det är allt. Nej, det är det väsentliga. Till det kommer verkets existens, som själv inte tillhör essensen men ändå är avgörande. Men hur kommer man åt den? Man tittar och tittar tills man ser att man faktiskt inte ser tråden från golv till tak; perceptuellt löses den upp, här och där och då och då, så att man faktiskt bara ser någon eller några decimeter tråd med luckor emellan. Som erfarenhet är insikten faktiskt slående: det som verket är, är inte det jag ser eftersom jag inte ser den röda tråden från golv till tak. Verket är konceptet, ändå är min relation till det mer än bara tanken på en röd tråd från golv till tak. Verket är tanken på tråden, men den tanken existerar utanför mig, i rummet, även för själva tänkandet. Är tänkaren då utom sig? Det är som att själv vara en rumslig och fysisk relation till en tankes existens.En mycket mild extas, och en fråga om ren intensitet. Det här intensiva verket är svårlokaliserat ungefär på samma sätt som en del nervsmärta, som kan kännas i t ex. armen, men inte på något speciellt ställe i armen. Kanske är det något liknande Mallander menar när han talar om «konst som våglängd».
Verkets absoluta enkelhet har alltså genererat ett komplex av relationer, ett rum där jag och tråd och tanke förhåller sig på helt oanade sätt till varandra. Vad som är speciellt med det här inom ramarna för konceptkonst är att verkets materialitet faktiskt spelar en så stor roll. Dematerialiseringen riktar sig i första hand mot subjektet, genom det materiella verket, för att först därpå verka på objektet. Konsten ska vara ren relation, utan subjekt och objekt. För att det ska ske måste den kontemplativa hållningen, uppmuntrad av verkets enkelhet, först ha jagat bort olika typer av subjektiviteter och förväntningar.Verket ska vara enkelt och betraktaren måste vara helt enkel. Paradoxalt nog är det först då som en komplexitet och en komplicitet uppstår som möjligtvis formuleras i namnet på en tidigare utställning av Mallander: «ett plus ett är mer ett».
Den här metoden att förenkla för att komplicera (som påminner om stumfilmskomik) återkommer i flera verk. Mest slående är det kanske i en av hans sju Pappersskulpturer (1971-1973), vilka är vanliga fotografier men med bokstäver placerade i de avbildade stadslandskapen. Det rör sig inte om bild, inte ens om grafik, utan de måste pga. bokstävernas placering, väl inpassade i miljön, betraktas som skisser till offentliga verk. Men snart nog ser man att vore skisserna realiserade, skulle de vara avsedda att ses från en enda bestämd punkt. Således omvandlas landskapet till en bild av sig själv. Sedda från den punkten ser husen ut att precis skjuta fram genom öppningen i ett C. Ett T når visuellt precis hela vägen från den ena till den andra stranden. Bilden på väggen visar alltså en skiss över ett verk som skulle «dematerialisera» verkligheten till bild, till «Mayas slöja» eller «sken». Jodå, Mallander är inspirerad av österländsk filosofi.
Om det här kunde verka förlösande på konsten idag vore det kanske främst genom Mallanders gest och attityd; den paradoxala enkelheten och oviljan att tro att världen och konsten såsom de råkar vara idag skulle vara det viktigaste av allt. Om man inte har några verkligt kreativa idéer för samhällsengagemang – fly samhället då istället! Även om eskapismen bara är en temporär lösning gör den nog människan mer gott än all förprogrammerad kritik.
