Hon blir ny chef för Moderna Museet Malmö

– Det är givet för mig att regionen inte bara består av Malmö utan också av landsbygden och små orter, säger Elisabeth Millqvist som är väl förankrad i Skånes konstliv efter elva år som chef på Wanås.

Elisabeth Millqvist.

Det blir Elisabeth Millqvist som blir ny chef på Moderna Museet Malmö. Hon efterträder Iris Müller-Westermann som efter fem år i Malmö går tillbaka till sin tjänst som intendent på Moderna Museet i Stockholm. Museets Malmö-filial grundades 2009 och finansieras till lika delar av staten, Malmö stad och region Skåne. Museet har ett självständigt utställningsprogram som visas parallellt med ett urval ur moderinstitutionens samling.  

Millqvist har sedan 2011 varit konstnärlig ledare på Wanås konst i norra Skåne, tillsammans med Mattias Givell. Det var också på Wanås hon en gång i tiden började sin bana, som assistent, för att därefter arbeta som curator på Magasin III i Stockholm 2002–2010.

Skulpturparken i Wanås grundades 1987 och ligger i anslutning till Vanås slott med anor från 1400-talet. Verksamheten har expanderat under åren och nu visas även konst inomhus i gamla magasinsbyggnader. På senare år har Millqvist och Givell bland annat curaterat solopresentationer med konstnärer som Ragna Begum och Martin Jacobsson (båda 2021) och grupputställningen Not a Single Story (2019). Inom ramen för en särskild satsning på dans och performance i samabete med curatorn Rachel Tess har Wanås dessutom gästats av konstnärer och koreografer som Éva Mag (2016), William Fosythe (2017) och Xavier Le Roy & Scarlet Yu (2018).

Martin Jacobsons målning i långlogen på Wanås, 2021. Foto: Mattias Givell.

Du har varit på Wanås i elva år, vad är du mest nöjd med från din tid där?

Jag är jättenöjd med hur vi har gjort Wanås till en inkluderande och aktiv plats med fler konstuttryck. Det omfattar allt från konceptuella verk som Yoko Onos instruktioner till James Webbs verk Prayer som innebar att vi samlade in 100-tals böner från personer med olika trostillhörighet. Vi har också breddat publiken. Dels genom pedagogisk verksamhet, och dels genom deltagarbaserade konstprojekt.

Vi har också byggt en danspublik under åren. Besökare har snubblat över föreställningar när de varit här utan att veta att de var intresserade av dans och sedan fortsatt komma. Det har varit viktigt att inte vara en isolerad ö. Vi har jobbat mycket med lokalsamhället, till exempel med craftivismprojektet Madejas contra la violencia sexista och med Richard Johanssons Folkkonstmuseum med inlån av konst lokaltVi har velat utmana förväntningarna om vad en skulpturpark kan vara, och bjudit in konstnärer som ofta har gjort sina första utomhusverk på Wanås.

Det är väldigt speciella förutsättningar för konsten, men skulpturparken och de gamla gårdsbyggnaderna. Hur tänker du kring att göra utställningar för den vita kuben efter att ha fått förhålla dig till landskapet, jordbruks- och slottsmiljön? 

Det är en stor skillnad, så klart. På Wanås har vi anpassat oss till vad är vi är bra på att visa. Det finns många konstuttryck som jag tycker mycket om som jag inte har kunnat arbeta med. Vi har inte kunnat visa något ömtåligt, inga verk på papper, till exempel.

Utomhus är det naturligt att verk förändras, kanske förstörs – inget är permanent. Jag uppskattar det, det är ett slags inbyggt motstånd. Snarare än den vita kuben i sig ser jag fram emot rummens kapacitet som ger förutsättningar att ha en dialog med historiska verk.

Rana Begum, No.1068 Pipes_O, installationsvy från Wanås slottsdamm, 2021. Foto: Mattias Givell

De två senaste cheferna på Moderna Museet i Malmö (Iris Müller-Westermann och John Peter Nilsson) har kommit från museet i Stockholm, vilket förstärkt intrycket av Malmö-museet som en underordnad filial. Hur ser du på museets möjligheter och relationen till modersmuseet?

Jag ser det som ett museum på två platser. Men museet i Malmö har så klart en annan storlek och är mycket yngre. Det påverkas av staden och av att det är helt andra lokaler. Bara utifrån det går det att vara snabbare och rörligare än i Stockholm, och det ger möjlighet att vara mer experimentell. Jag tycker också att Iris Müller-Westermann med oväntade val etablerat museet som en spännande plats med integritet. Jag tar med mig erfarenheten från Wanås, det som är mina styrkor, exempelvis att jag jobbat mycket med konst som är mer händelse än handelsvara.

Tänker du fortsätta att arbeta med dans på Moderna?

Ja, jag ser dans som en naturlig del av samtidskonsten. På Moderna i Malmö jobbar man redan bra med det, och det är något jag vill fortsätta med. En av mina favoritutställningar på museet var Public Movement (2017) om kopplingar mellan konst, dans och politik.

Hur kommer din erfarenhet av konstlivet i regionen att bidra till ditt nya arbete?

Den bidrar genom att det är givet för mig att regionen inte bara består av Malmö utan också av landsbygden och små orter. Jag vet att det inte nödvändigtvis är i staden de viktigaste diskussionerna händer och att konstnärer också bor utanför städerna. Jag känner konstlivet i Skåne väl och jag vet också mycket om museet. Däremot vet jag inte så mycket om besökarna i Malmö, vilka de är och vilka de inte är. Jag ser fram emot att ta reda på det, det är viktigt, konsten uppstår i mötet med betraktaren. 

En annan erfarenhet som jag vill ta med mig från Wanås, från att jobba bortanför en stad, är att kunna jobba ostört. Vi har arbetat mycket i dialog med konstnärer och andra aktörer och agerat utifrån det. Jag tycker det är en bra situation, att bara jobba på, att kunna vara orädd. Så vill jag fortsätta på Moderna. Med ett program vi tror på, utan att vara ängsliga.

Gunilla Klingberg och Peter Geschwind, Lifesystem – Nonspace, installationsvy från utställningen Not A Single Story, 2019. Foto: Mattias Givell.