Det verkar vara våra dagars truism, åtminstone för kritiker, att påstå att alla konstverk, filmer eller böcker «är som gjorda för denna speciella tid». Som om pandemin har fått varje förnimmelse att framträda med starkare konturer, eller som om inget längre kan få stå för sig självt. Som att det vore omöjligt att se saker utanför denna akuta nutid. Kanske är vi bara lata?
Ändå är det något med den stillsamt sorgliga och lite surrealistiska stämningen i Henning Hamilton och Linda Pedersens utställning på Arsenalgatan 3 i Stockholm som gör att jag kan jag inte låta bli att vilja falla in i denna utnötta trop. Utställningen påminner om en frusen drömvärld som inte är alltigenom ont, men kanske inte direkt god heller. Som är höljd i ett dunkel. Som en skymningssaga för barn besatta av döden, med ett tåg som färdas över ett rostigt spår över gallerigolvet. Runt omkring tornar ett märkligt landskap upp, bestående av skulpturer i trä, stockar, nästan genomskinliga blommor, så blek är färgskalan, som när frosten nypt färgen av naturen och bara lämnat det mildaste kvar. Och sedan: trä och metall-skulpturer som liknar tortyrredskap, uppspikade fåglar, förkrympta och förstorade huvuden, döda eller sovande ansikten, uppöppnade kroppar där insidan exponeras på intrikata vis.
Detta är Hamilton och Pedersens (båda födda 1987 i Göteborg) första utställning som duo, ändå framstår den som väldigt sammanhållen. Och trots att en större variation kanske hade varit önskvärd, så är det fint att se hur duons konstnärliga uttryck har smält samman och bildat ett nytt formspråk som tycks ha vuxit fram i dialogen mellan dem.
Ibland är det som att få se vad som hänt om Tim Burton varit antroposof, vilket både är en brist och en styrka. Somliga skulpturer riskerar att bli lite övertydliga, eller om problemet är att bildspråket upprepas för många gånger – tusenfotingen med sin fotboja fungerar sämre än fotbojorna gjorde av mänskliga huvuden, eller är de snarare en kedja? Inte ens i den altarliknande trätriptyken One day you’re in, the next day you’re out (2020), med en vid första anblicken tröstande sol, är döden frånvarande. Nej, det är konturerna av ett skeletts hand som sträcker sig ner för att plocka blomman på den ena flygeln. På den andra flygeln är handen hel, och istället är det blommans blad som falnat. Paletten är dov med mjuka nyanser av trä, smutsrosa, blekgrönt och dämpad gul.
Trots vissa invändningar från min sida, så är det i mångt och mycket petitesser. I slutändan är det svårt att värja sig mot den helhetsbild som Pedersen och Hamilton frammanar. I detta hotande, nästan medeltida landskap där döden hela tiden är närvarande – där domar tycks fällas, handlingar vägas, tiden ticka och huvuden rulla – råder samtidigt en stillhet som erbjuder ett slags tröst. Dessutom går utställningen nästan lika bra att uppleva utomhus, genom galleriets skyltfönster, som från insidan. Perfekt i dessa dagar, för den som vill följa restriktionerna men ändå uppleva konst. Se där är en Corona-koppling som är relevant på riktigt.
