Claes Tellvid är född 1952 och har sedan 70-talet varit verksam som illustratör, konstnär och poet. Från och med lördagen den 6 oktober visas delar av hans produktion på OEI Colour Project, tidskriften OEI:s utställningsrum på Lövholmsgränd 12 i Stockholm.
I böcker som Sju års olycka (1979) och Råd till en ung poet (1995) har Tellvid utforskat språkets vardagliga och litterära villkor. Fluxus-rörelsen och den konceptuella konsten finns som tydliga referenspunkter i en poesi, där absurda iakttagelser och mediala rester får ta plats i en ofta humoristiskt ambivalent textmassa. Genom åren har Tellvid producerat material för litterära tidskrifter, konstutställningar och för egna publikationer. Idag arbetar han också som arkivarie på Riksarkivet.
Ditt poetiska språk, och din samlade produktion, vittnar om en bred ansats. Du har, utöver dina litterära arbeten också intervenerat på bildkonstens område. Ett exempel är On the Wild Coast of Jutland, utfört i Danmark 1984. Verket bestod av sju pollare som omgärdades med rep och placerades ut längs med den jylländska kusten. En fysisk gestaltning som skapades utifrån den pseudohistoriska teorin att havet en gång försökt tygla sig självt med hjälp av förtöjningslinor. Vilket är ditt förhållande till konsten, och hur skiljer sig dina mer visuella eller skulpturala arbeten från din poesi?
I det danska området, kallat Vadehavet, var havet ständigt närvarande. Tidvattnet hade historiskt sett varit föremål för invånarnas oro. Jag använde mig av platsens förutsättningar och historia, men vände på själva intrigen: havet blev det som kastade i land förtöjningslinor för att tygla sin egen styrka. Men projektet var inte så mycket inspirerat av konceptkonsten, eller Land art-traditionen. För min personliga del handlade det mer om det kollektiva arbetet bakom verket.
Finns det något i en konstkontext som är svåråtkomligt i poetens vardag?
Mitt arbete, det som skulle kunna klassificeras mer som konst, rör sig mot den gemensamma aktionen. Detta har alltid varit viktigt. Läsarens möte med texten förutsätter visserligen en form av kollektivitet men skrivandet i sig är en solitär akt, och några kollektiva skrivförsök har jag aldrig ägnat mig åt.
Hur vill du beskriva utställningen Nya böcker och bilder av Claes Tellvid?
Som en slags rekapitulation av äldre bilder och texter. Omarbetade kopior av tidigare arbeten, i häftesform, presenteras tillsammans med två nya (eller fundamentalt omarbetade) verk: Boken utan slut, som bygger på sönderrivna skämtteckningar från början av 80-talet, och Tillvaratagna eftermiddagar II. 20 pedagogiska découpages – en serie funna textcitat från 1984, som omarbetats och tagit vinjettens form, och som nu visas som 20 pedagogiska urklipp.
Är återanvändandet viktigt för dig?
Jag har alltid omarbetat material. Vi pratade om konceptkonsten tidigare, om det är något jag har anammat därifrån så är det just intresset för rester och överblivet språk.
Och nu har det gått så långt att du regenererar ditt eget material?
Ja precis, jag är en del i den cirkulation som jag alltid varit intresserad av.
Utöver konceptkonsten, kan du nämna några stilriktningar som influerat och inspirerat ditt sätt att arbeta?
Förutom Fluxus, som jag identifierar mig med, så uppskattar jag dadaismens espri. Jag återvinner alltid efter lekfulla principer. Humor är egentligen en ganska privat sak, och inget som jag direkt måste dela med andra. Den är en arbetsmetod, som skapar ett produktivt förhållande till texter.
Det meningsflöde, och den reappropriering, som du återkommer till, hur ser du på dessa saker idag? Har förutsättningarna för din poesi förändrats i takt med informationsteknologins framväxt?
De textmassor som kommunicerar i den interaktiva verkligheten har jag aldrig arbetat med. Denna informationsmassa har en säregen estetik, men jag intresserar mig mer för en slags ambivalens som skapas utifrån den enskilda skrivakten.
Hur förhåller du dig till vad som lite nonchalant kan kallas för «språkmaterialism»? Vad finner du hos poeter som Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Ulf Karl Olof Nilsson …
och Beata Berggren! Som också kommer att finnas med för att läsa mina texter på lördagens vernissage. De poeter du nämner är inte alltid så humoristiska, men Beata är det. Där känner jag igen mig. I hennes poesi finns både det komiska och det pedagogiska. Det är för övrigt förvånande att jag gör någonting i samarbete med OEI, det är egentligen en ganska allvarlig tidskrift.
Kan du säga något annat om ditt förhållande till svensk poesi, till exempel 80-talslyriken, den som klassificerades i «obegriplighetsdebatten»?
Ann Jäderlund är ett exempel på en poet som jag uppskattar, men som samtidigt arbetar på ett sätt som är mig främmande. Hon verkar investera känslor i språket, det gör inte jag.
Och längre tillbaka, svenska surrealister? Lindegren?
Dammigt och tråkigt.
Vad har du förhållande till metaforen?
Inget. Det är en arbetsmetod bland många. Det finns andra verktyg för en poet att använda. Aforismen till exempel.
Hur ser du på poesins vidgade möjligheter? Du talade tidigare om Dada, en rörelse som, mer eller mindre välvilligt, var medialt och politiskt subversiv.
Det är svårt att svara på. Det vilar ett tungt ansvar på den enskilde konstutövaren. Skrivandet är en demokratisk verksamhet om du så vill. Men det är egentligen all form av kommunikation, och ett estetisk övervägande finns egentligen överallt. Men verklighetskritiken, och upplösandet av vissa språkliga konventioner, ligger ju poesin nära.
Kan du säga något om den ursprungliga texten, som nu blivit Reasonable Afternoons II? Något om formen; om de utspridda satserna? Liknar texten möjligen ett stycke dramatik?
Nja, jag tror du övertolkar. Det är funnet material som sagt. Som Gertrude Stein sa en gång: «sentences are not emotional but paragraphs are».
På OEI Colour Project presenterar du text i häftesform kombinerat med verk upphängda på väggar. Vad händer med texten i konstkontexten, förändras dess status?
Återigen: Det har med betraktarens upplevelse av sammanhang och tradition att göra. Kanske kan man återanvända Steins ord: «Pictures are not emotional but walls are».
