Den lunkne pluralismen

Det kan virke som om dagens kunst har havnet i neopluralismen, et neo som er et ekko av det sene 70-talets pluralisme.

to tidskrifter om samtidens kunstliv

Det kan virke som om dagens kunst har havnet i neopluralismen, et neo som er et ekko av det sene 70-talets pluralisme. Dagens kunstbegrep er et slappt «kunst-er-alt-det-som-kalles-for-kunst». De siste utgavene av de svenske tidsskriftene Paletten og 00-tal åpner for diskusjon om situasjonen.


Frihetens timme har slagit i konsten. Gör vad du vill, gör vad som helst, om du kallar det för konst eller ej spelar ingen roll. Konstens övergång till vad-som-helst blev klart genom 80-talets postmodernism. Och när konstvärlden tröttnade på det tungsinta filosoferandet gick man över till det sociala: Konsten måste vara aktiv i dagens samhälle. Och nu? Vi tycks ha hamnat i neopluralismen, ett neo som ger ett eko av det senare 70-talets pluralism. Då hade konsten genomgått konceptualismen för att sedan bli politisk. Därefter ca 5 år av ”pluralism”.

Det är inte längre någon vinst i att syssla med relationell estetik, en sliten konstform från 90-talet. Social kritik är på väg att bli detsamma. Och det påminner om den attityd som dök upp i tidigt 90-tal när ingen längre ville vara postmodern.

Det kan nog vara en rätt säker prognos för konsten under de nästa fem åren. Man kommer att göra allt i konsten men ingenting bestämt.

I det senaste numret av Paletten har redaktionen siktat in sig på arvet från 80-talet för att därifrån rannsaka samtidskonsten. ”Många konstnärer, konstkritiker och institutioner i Sverige idag lider av dåligt självförtroende. Det har blivit tabubelagt att försöka definiera vad konst är eller vilken roll den spelar”, skriver Anna van der Vliet. Det ligger väl något i det, konstteori har länge levt skymundan. Den teori som levererats till konsten har rört sig om sociologi, genus, globalisering och dylikt. Den institutionella konstteorin har accepterats men utan att den blivit bestämd. Vi har ett slappt, konst-är-vad-som-kallas-för-konst. Och lika ofta slängs det fram att det inte spelar någon roll vad man kallar det man gör. Så enkelt är det inte. Den stagnation man nu kan iaktta måste bemötas med något. Det är lovvärt att Paletten vill starta en sådan diskussion. Och man bör läsa genom texterna, det finns en del att begrunda. Några konkreta förslag finner man dock inte. Maja Hammarén och Fredrik Gunve gör ett försök men kommer inte förbi klyschor som vem som helst kan acceptera: ”Konsten ska inte stå helt utanför samhället…men om den ska kunna tala om mänskliga och själsliga värden måste den ha integritet.” ”Konsten måste återta sin stolthet och sin ställning som obunden och kritisk.”

Fredrik Svensk som bidrar med två artiklar vilka båda är svårt infekterade av postmodern terminologi. De borde ha fått en bättre manusläsning. Han vill framhäva modet att låta antietnocentriska röster tala. Han exemplifierar detta med Documenta11, vilket nog får sägas vara en kontroversiell synpunkt. Frans-Josef Petersson tar upp konstkritiken och skriver bland annat: ”Vem bryr sig om vad en konstkritiker tycker om Mona Hatoums nya utställning eller Yinka Shonibares senaste installation? Deras verk har ju redan blivit institutionellt sanktionerade.” Här kunde man tillägga att det är än värre. Konstkritikens främsta uppgift har blivit att skapa konstnärernas diskurs och den skapas antingen internationellt eller lokalt. Och den skapas genom inflytande och mediepositioner. I praktiken har den lokala enbart lokalt intresse eftersom den inte kan påverka något i de större sammanhangen. Och det finns för övrigt ingen konst att skriva om eftersom man ändå är överens om att konsten är institutionell. Konstkritik är det som konstvärlden kallar för konstkritik. Och inflytelserik konstkritik är naturligtvis detsamma: den som konstvärlden uppfattar som inflytelserik.

<a href=»http://kunstkritikk.no/wp-contentwp-content/uploads/old_content/00-tal.jpg’,’’,0,0)”>Det är möjligt att det intressanta i konsten just nu inte är konstverken utan konstvärldens agenter och hur de ser på sakerna. Ett bra tillfälle att få en inblick i detta kan man skaffa sig genom att läsa senaste numret av tidskriften 00-tal. 15 svenska konstnärer, gallerister, curatorer, konsthalls och museichefer och kritiker svarar på frågor om vad som gäller just nu. Mest frispråkig är Marianne Lindberg de Geer som för en tid sedan lämnade ett ansett galleri i Stockholm på grund av missnöje. Sådant är ovanligt och hon säger också i intervjun att det är få konstnärer som vågar protestera. Det är en intressant fråga, karriären gentemot övertygelsen. En stående fråga i intervjun är om någon av konstnärerna anpassat sitt arbete till galleristen eller konsthallens behov. Samtliga förnekar detta och något annat är inte heller möjligt att säga, då med undantag för Lindberg de Geer som redan bränt sina skepp.

Konstnären Karin Mamma Andersson som har haft stora framgångar med sitt måleri menar att ”om jag får ett väldigt bra galleri och går dåligt ifrån mig, då är jag körd ändå”. Det är också en intressant fråga. Vad är det att ”göra dåligt ifrån sig”? Det hänger nog inte så mycket på det man gör. Konstnärer som ställer ut på väldigt bra gallerier kommer med all sannolikhet att prestera det man gör mest: medelmåttigt. Om man skall nå över medelmåttan handlar det knappast om att objekten man ställer ut skulle göras bättre utan snarare om att skapa intryck av att de är intressanta. Om man lyckas övertyga omgivningen om detta, och det kan vara tillräckligt att man har en vänligt inställd och inflytelserik kritiker på sin sida, blir det också så. Något egenvärde i konsten kan vi som sagt inte längre räkna med.

Sara Arrhenius, som tillträder som chef för Bonniers konsthall i Stockholm (öppnas 2006), reserverar sig ”för konst som är alltför medveten om vad som gäller just nu”. För unga konstnärer som vill lära sig att göra bra konst är sådant bra att veta. Man skall naturligtvis göra det som gäller just nu, medelmåttig just nu-konst. Däri ligger de bästa möjligheterna till snabba framgångar. Arrhenius reservation handlar snarare om att hon inte är förtjust i det som är alltför förväntat, alltså gårdagens just nu. Att vara just nu innebär att man är lite för det som gäller just nu.

Paletten, nr 258, ”1980-talet och det omöjliga arvet”
00-tal, nr 19, ”Konsten att överleva”

Leserinnlegg