It Was Fun, den jamaicansk-amerikanska konstnären, stylisten och creative directorn Akeem Smiths första soloutställning i Norden, börjar i slutet. På tre skärmar placerade i ornamentala burar på väggen i Nordenhakes första rum rullar eftertexterna till en klubbvideo inspelad i Portmore, Kingston, 2005. Mot en VHS-grynig bakgrund som blinkar i rave-rött, grönt och blått står det «This has been a Jack Sowah video presentation»: fokus mot personen bakom kameran, videons producent.
I en annan del av utställningen har intima nakenfotografier – framkallade 80-, 90-, och 00-tals-dickpics – placerats i tredimensionella ramar som låter betraktaren ta del av personliga hälsningar från upphovsmakarna på kortens baksida. På så vis introducerar konstnären arkivet som en kollektiv praktik där privata vardagsfragment sätts ihop till historia.
Smith arbetar med ett arkiv som han själv har samlat ihop, och som består av bilder och filmer från Jamaicas dancehall-scen under 80-, 90-, och 00-talen. Nakenbilder blandas med mingelfotografier från olika fester. Nästan uteslutande porträtteras kvinnor. All dokumentation har infattats i sammansvetsade smidesstaket eller stora rostiga plåtbitar. På en vägg har bilder på extravagant uppstassade damer i typiska 90-tals-looks monterats i en järnstruktur vars snirkliga komponenter jag känner igen från att ha scrollat Kingstons mäklarannonser. Staketet går över och runt bilderna på ett sätt som skyddar dem. Den symmetriska strukturen för tankarna till en altartavla, som både försvarar och sanktifierar de jamaicanska kvinnor som varit centrala i konstnärens uppväxt såväl som i dancehall-scenen, men som ofta fått en perifer roll i historieskrivningen.
I verket Somewhere in Fletchers Land (2023) har ett litet foto på en kvinna som dragit trosan åt sidan för att blotta könet nästan helt drunknat i konstruktionen som omringar den – hoplappade plåtbitar, refererade till som byggnadsmaterial. Ramarna breder ut sig och blir en slags associativa montrar för arkivet. Bilderna förankras i den miljö de kommer ifrån – arkitektur, minne, plats glider ihop.
I det sista rummet visas filmkollaget Dovecote (2020) med röster och musik som gått genom en ekokammare, en ljudteknik central i dancehallens tidiga utveckling. Det bildas ett avlägset, spöklikt sorl där vi som lyssnare befinner oss både långt borta och alldeles bredvid människor som sjunger och pratar över varandra. Det är svårt att uttolka vad som sägs på grund av hur ljudet studsar. Det är blekta minnen, bilder som mattats ut och försvagats, men som ändå ekar i historiens korridorer. Bakom skärmen kastar den rostiga staketkonstruktionen en snirklig skugga på väggen, även det en allegori för hur varat löses upp i svagare bilder. Det är en skarp utställning om hur det förflutna hemsöker oss genom bilder, ljud och arkitektur – en minnenas borg byggd av Smiths egen historia, och Kingstons.
