Okända okända på galleri Andréhn-Schiptjenko visar en delvis ny riktning i Matts Leiderstams konstnärskap. På galleriets väggar sitter replikor i olika medier av porträttmåleri från – gissar jag – 1600-, 1700- och 1800-tal (originalen finns på Uppsala Konstmuseum och Stiftung Museum Kunstpalast i Düsseldorf). Bilderna föreställer samtliga människor vilkas identitet fallit i glömska eller gått förlorade i arkiven. Och upphovsmännen till dessa porträtt av okända människor är också okända: deras signaturer har plånats ut, deras signum har blivit outtydbara.
I det stora utställningsrummet är de flesta av bilderna monterade i rät vinkel mot väggen. På baksidan av bilderna är baksidan av originalen kopierade: dukens verso, ramens konstruktion, olika identifierande och klassificerande sigill och koder. Vem ser målningens baksida? Den som sitter modell. Installationen av bilderna i gallerirummet inbjuder oss på så sätt att inta olika positioner, att pröva olika blickar: inte bara betraktarens, utan också målarens och den målades.
En hel uppsättning rekvisita finns tillgänglig för detta rollspel. Plant monterade på väggen vid sidan av flera av porträtten sitter monokroma bilder som i kulör överensstämmer med replikornas grundfärger, likt bakgrunder som inväntar sina figurer. Bredvid en av bilderna som sticker ut från väggen, ett uttrycksfullt porträtt av en kvinna med sträng blick och uppsatt men svallande, rött hår, avbildad i profil mot svart fond, sitter en spegel i samma storlek på väggen. Spegeln befinner sig på idealiskt betraktaravstånd från bilden, på så sätt att den som studerar den samtidigt, i ögonvrån, ser sig själv i profil.
Framför en annan bild, monterad direkt på väggen – ett dramatiskt, dynamiskt ljusdunkelporträtt i halvfigur av en gestalt som ser närmast mytisk ut, inblandad i något våldsamt händelseförlopp (originalet skulle kunna vara en studie för en figur i en större målning med klassiskt motiv) – står en mindre, rund spegel på ett staffli, vinklad snett mot replikan på så sätt att man ser motivet och dess spegelbild samtidigt. Ytterligare en annan bild – som går i grå och beige toner och föreställer en välstånden, belåten, liksom gråbeige herre – är monterad på ett staffli, på vilket det också står en annan duk, belagd med samma gråbeiga grund, och en gammal förgylld ram.
Är inte denna kombination av konsthistoriska referenser och museitekniska attiraljer, denna installation som är en koreografi av blickar snarare än ett montage av objekt, en direkt fortsättning på Leiderstams projekt, sådant det kommer till uttryck i den stora Grand Tour eller Before and After? Skillnaden finns i tonläget. Det vi känner igen som Leiderstams konstnärskap inleddes under den första halvan av 90-talet, samtidigt som en ny uppsättning av teorier om makt, identitet och representation på allvar började få genomslag på svenska konsthögskolor och kulturstudieutbildningar. Leiderstams installationer gick att läsa samman med denna tendens. De undersökte det «autonoma» konstverkets bortträngda förutsättningar: museets ideologi, samlingens normaliserande logik, en exkluderande eller kodad genuspolitik, osv.
Idag har dessa teorier varit doxa i två decennier, och det är långt mer sannolikt att en yngre konstnär eller kritiker är bekant med Bourdieus habitusbegrepp än med Düsseldorfskolan. På så sätt är det inte överraskande att Leiderstam med Okända okända delvis tycks lämna det institutionskritiska anslaget till förmån för en mer lekfull – men inte mindre kritisk – fascination inför bildens outtömliga spel av blickar och positioner. Vad Leiderstams utställning erbjuder är en övning i ett långsamt, omsorgsfullt och repetitivt tittande, som befinner sig på maximalt avstånd från de samtida bildteknologiernas logik: en blickens pedagogik.