På torsdag kväll presenteras CRINGE – en kväll med dysfunktionell komik på dansscenen och utställningsplatsen Weld i Stockholm. «Vi är intresserade av dåliga skämt, skämt på fel plats och vid fel tidpunkt», säger arrangörerna konstnären Olav Westphalen och curatorn Lívía Páldi. «Skämt som går för långt eller för kort. Skämt som – eftersom vi inte tycker de är roliga – kräver att vi tänker på mening och verklighet på mer intressanta sätt».
Den tysk-amerikanska konstnären Olav Westphalen, till vardags professor på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, är knappast främmande för humorn. En viktig aspekt av hans på en gång humoristiska och gruvsamma teckningar, skulpturer och installationer är den osäkra gränsen mellan humor och allvar. Men vad är väl skämt om inte i grunden dysfunktionella? Och vad är ett bra eller dåligt skämt?
På Weld tycks komiken erbjuda ett mindre subversivt verktyg. Föreställ dig ett besök hos din faster och farbror vilka envisas med att demonstrera sina semesterbilder på deras iPad, förklarar nyhetsutskicket, en iPad med ett ingraverat plastskal av fejkad Louis Vuitton: Och medan du äter för många torra kakor för att slippa säga någonting framträder kanske verkligheten i all sin prosaiska strålglans.
CRINGE är en form av varietéföreställning eller kabaré. Filmvisningar, performance och samtal, med bland andra Aron Flam, Sally O’Reilly, Joanna Rytel och Roee Rosen, kretsar kring «komikens metoder, utan att primärt syfta till att roa». Exakt vad det ska innehålla är inte lätt att avgöra, och däri ligger kanske något av den dysfunktionella rubbning som föreställningen tycks vilja frammana.
CRINGE är en del av det pågående projektet Normalcy, som inleddes förra måndagen med en rad föreläsningar på Mejan i Stockholm, av projektledaren och professorn Donatella Bernardi, konstnären Carl Johan Erikson, översättaren, kritikern och Kunstkritikk-medarbetaren Karl Lydén samt filosofen Matteo Pasquinelli, och pågår mellan 14–27 april. Dess breda fokus ligger på «norm», såsom den utdelade tidningen Normalcy Biennial Journal redogör i korta artiklar och presentationstexter. Inte heller här är det omedelbart upplagt vad som ska ske. Klart är att det rör sig om «en serie evenemang, föreläsningar, workshops och sammanträffanden kreativt sammansatta i ett experimentellt program från en utbildningsinstitution inom fri konst», som Bernardi förklarar i introduktionstexten.
I motsats till de konstmässor som brukar ockupera staden förefaller Normalcy befriande otvungen, med en klar upprorston och betoning på uteslutningar, aktivism och queer, vilket förhoppningsvis kan locka en annan publik än mässornas, även om det är synd att endast kulturhuset Cyklopen i Högdalen får tjäna som alternativ till de andra projektplatserna på Moderna Museet, Tensta konsthall och Index. Norm-begreppet framstår därtill som en fallucka för olika former av alternativa åskådningar – knappast ovanligt för exempelvis biennaler – där Bernardi också hoppar vilt i sin text mellan frågor kring konstmarknaden, konstnärlig forskning och utbildningsinstitutioner.
Att projektet är initierat av Kungl. Konsthögskolan gör att program-punkter som Tsunamiestetik, Whitewashing Piracy, CryptoParty och Clown Project framstår mindre aktivistiska och mer som öppna workshops. Att programmen också tycks dra åt olika håll är heller inget ovanligt. Ett av delmomenten, utställningen Outside, öppnade på Index förra fredagen och sägs ta avstamp i moderniteten, då dikotomierna «mellan kultur och natur, subjekt och objekt, rationellt och irrationellt, normalt och onormalt» etablerades. Utställningen försöker därmed närma sig hybriditet som en antites till normen, och inkluderar bland annat konstnärer som Camille Henrot, Carsten Höller, Kapwani Kiwanga och Joachim Koester.
Vitsen, menade Freud, var «bidraget till komiken ur det omedvetnas region». Cringe är ett mångformigt ord som dels står för en form av komik som skapar obehag mer än förnöjelse, dels en beteckning på ett kulturellt mindervärdes-komplex, men också ett ord för att krypa eller att huka sig för någonting. Om det är så som den dysfunktionella komiken fungerar kan vi kanske hoppas på att normalitetsprojektet är mer osäkrande än funktionellt i någon institutionell eller subversiv mening. Om normen ska utmanas eller utmana bör nog heller inte konsten huka sig för några dikotomier. Hellre då kakor hos fastern och farbrorn.
