För att ta mig in till CF Hills stora sal en öppningskväll efter jul får jag knöla mig fram mellan vinterpåbyltade åldringar trängda framför en champagne- och småkakbuffé i entrén. Det är Adam Ytterbergs andra utställning här, och den första målningen speglar vernissageupplevelsen: en figur klädd i träskor och prideflagglappade byxor samt lampskärm på huvudet snubblar över en parafras av Gripsholmslejonet och tappar ut ett fat pärlsockrade kanelbullar åt höger.
Men det är svårt att beskriva allt som händer i en Adam Ytterberg-målning, eftersom de saknar narrativ struktur och är mer som att titta ner i en färgsprakande godispåse på syra. Förutom lejonet, figuren och bullarna så visar Lill Jakob med välkomstfika (2023) bland annat ett gäng drinkparaplyer som svävar i himlen över en skog av neonskyltar som skjuter upp ur ett grönt tyg, en jordgubbstårta, ett hallon, ett smultron och en bläckfiskarm med öga och pärlband.
Precis som när man tagit psykedeliska droger är bilden humoristisk och skrämmande på samma gång. Motiven är ambivalenta trots den realistiska stilen – är tyghögen egentligen ett gäng bulliga, grönskande kullar, jordgubbstårtan ett ansikte och bläckfiskarmen en gren?
Ytterberg är utan tvekan en väldigt skicklig oljemålare i sitt sätt att arbeta fram nästan självlysande bilder som känns lika delar bängt barnprogram från Cartoon Network som manieristisk virtuos nyckfullhet. I den 2,5 meter höga målningen Nordfruns sydsida (2023) ligger en man på en släde som skjuter ut mot betraktaren. Hans överkropp lutar sig långt in i bilden samtidigt som han sträcker fram handen i en skål mot bildens främre plan. Perspektiv och linjer svänger dramatiskt.
Vad gäller ikonografin så tappar jag däremot bort mig. Jag kan inte sätta ihop karuseller, ankor och tentakler till bilder med mening. När jag i pressreleasen läser att det ska handla om identitet- och miljöproblem rullar ögonen bakåt i huvudet, jag ser inte samtidspolitiken i bilden förutom genom några regnbågsfärgade underbyxor och en gagball. Snidade träkukar och vit gegga känns skämtteckningsbuskis bland mormors marmeladkulor, tomtar och troll. Målningarnas budskap saknar lager, man får det man ser och estetiken är bräkigt högljudd utan att säga något.
Klockan är 18 och kvällens performance ska precis börja. Adam Ytterberg som tassat runt på vernissagen som sitt drag-alterego Greta Kris, i lila stass och peruk, sätter sig på scenen och börjar läsa historien om Torun & Farmor – en parafras på det efterblivet omdebatterade Drag Story Hour – men i de vakna konstrummen finns det såklart ingen som retas av en kille i klänning, istället fnissar tanterna i rummet när Greta med lite högtidlig röst men utan ytterligare drama berättar om äventyren på Nordfruns sydsida.
Jag tycker det hela känns fjantigt och uddlöst men har svårt att sätta ord på varför förrän jag senare under helgen besöker Julia Stoschek Foundation i Berlin och ser en annan utställning som sägs handla om det queera varat i vår samtid. I Tarek Lakhrissis videoverk Spiraling (2021) dansar en strippa runt en stång på Haus der Kulturen. I den institutionella miljön med ljusa stengolv, strama snirkligheter och takfönster är hon placerad i mitten, omringad av fyra starka strålkastare. Framför henne sträcker sig en räls av ett slag som används för att hålla kameran stadig på en filminspelning. Då Lakhrissi låter betraktaren befinna sig precis bakom kameran lyckas verket effektivt kritisera hur institutionen sätter queera kroppar på display för egen njutning. När vi ser någon blir sedd kastas blicken tillbaka på oss själva. Vi kan inte ostört låta oss hypnotiseras av strippans sexiga rörelser, där finns ständigt påminnelsen om att vi tittar.
Under Greta Kris läsning kunde istället damer i pärlhalsband helt fredat låta sig roas av en vuxen karl i klänning. Ett performance uppstår alltid i relationen mellan betraktare och konstnär och trots att dragdrottningen är en subversiv symbol förvandlas hon i gallerirummet till borgerlig underhållning där alla kan få känna sig vakna och toleranta utan att egentligen behöva vara det.
