8 december

Jesper Strömbäck Eklund ser tillbaka på ett år präglat av förlusten av en älskad kollega.

Ulla Wiggen, Horisonten, akryl på pannå, 75 x 52 cm, 1969.

Ulla Wiggen, Passage, Västerås Konstmuseum

Ett par veckor innan Ulla Wiggens retrospektiv öppnade på Västerås Konstmuseum avled konstkritikern Peter Cornell, som hon var gift med på 70-talet. Att se hennes fyra porträtt av honom från den tiden gjorde att jag fick erfara måleri som kärlekshandling. Wiggens upptagenhet vid maskiner och deras innanmäten bär dessutom på en stark erotisk energi. Bakom dig (1971) föreställer Cornells ansikte, kraftigt beskuret, där målningens centrum är käklinjen och höger öra. Bakom honom brinner en sol. I överkant syns ögat se uppåt, mot himlen och ljuset. Så vill jag minnas Cornell: klar och framåtblickande. Wiggens utställning var utsökt.

Florentina Holzinger, A Year Without Summer, Dansens Hus, Stockholm.

Florentina Holzinger, A Year Without Summer, Dansens Hus, Stockholm

Florentina Holzingers A Year Without Summer inleddes med en intergenerationell, lesbisk orgie som pågick i trettio minuter, och var något av det bästa jag sett på flera år. Resten av hennes storskaliga performance var omskakande och stundtals ojämnt. En antimusikal. Men verket fortsätter riva upp saker i mig, jag kan inte sluta tänka på det. Slutscenen var en stor avföringsfest, där de åldrade kvinnornas blöjor läckte och till slut dränkte världen i skit. Österrikiskt, ja. Men framförallt en ljuvlig fantasi om geriatrisk hämnd, där vår åldrande population får ge igen för välfärdsstatens alienerande acceleratonism. 

When We See Us. A Century of Black Figuration, Liljevalchs+, Stockholm. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

When We See Us, Liljevalchs+, Stockholm

Gigantiska utställningar riskerar alltid att bli ogenomträngliga. Icke denna juvel! Mängden verk i When we see us på Liljevalchs+ var nästan oöverskådlig. Men trots det kändes hängningen luftig, i rum efter rum presenterades det mesta icke-hierarkiskt och tillgängligt. I detta sekel av svart figurativt måleri gick det att driva runt i timmar och förvånas, omstörtas, njuta, tänka. Man skippade också överspänd didaktik, tack o lov. Går det att glömma Aaron Douglas Boy with a Toy Plane (1938) eller Beauford Delaneys Untitled (Man in African Dress) (1970)? Aldrig.

– Jesper Strömbäck Eklund är kritiker och medverkar regelbundet i Kunstkritikk och Expressen.

För övriga bidrag i årets julkalender, se här.