Marie Louise Ekman Förklara allt – Nu, Konstakademin, Stockholm.
Jag älskar sällan nonsens och absurditet i konst, men i Marie Louise Ekmans utställning skedde ett skifte. Jag älskade det mesta, särskilt en målning av «trasiga utseenden”, «händer som letar», «mun utan ljud», «kniv som vill skära», «tom stad» och annat som svävade ovanför en blödande (död?) kvinna. Jag vet vad det betydde, men kan inte förklara just nu. Det var också genialiskt att ha gamla svartvita foton på sig själv som ung, ofta naken, på golvet, perfekt balans av vanvördigt och självsäkert. Jag var där sista dagen och blev rörd när jag såg Ekman stå och signera affischer åt storögda konsthögskolestudenter. Utställningen som segertåg.
Crystal Bennes, Klara and the Bomb, Galleri Format, Malmö,.
Crystal Bennes utställning var den mest välkomponerade jag såg i år. Överlägsen i konsten att producera mening genom att placera saker bredvid varandra. Den handlade om beröringspunkter mellan datorns tillkomst och kärnvapnens utveckling, med utgångspunkt i programmeraren Klara von Neumann (1911–1963). Den komplexa berättelsen om den bortglömda kvinnliga matematikern kom till ljuset i en kombination av fotografier från Bennes fältarbete och arkivmaterial. Träffande fynd som en text om hur tidiga datorer ofta kallades «flickor» samsades med dokumentärbilder från Marshallöarna. Jag har aldrig upplevt att arkivarbetets spänning – konstnärens aha-stunder – lyst igenom så starkt i en utställning.
Vivian Suter, I am Godzilla, Moderna Museet Malmö.
Jag besökte Vivian Suters utställning flera gånger. Ibland var den ett rum – en saftig, förtrollad miljö. De 350 målningarna var installerade på väggar, golv och från det höga taket i turbinhallen. Blicken behövde inte välja, inte landa på något särskilt. Andra gånger såg jag det som en serie målningar. Krumelurer och streck i klara färger, lila, rosa, gult och grönt. Spår och avtryck. På vissa fanns tassavtryck, eller löv och lera från djungeln i Guatemala där konstnären bor. En dag tänkte jag på Henri Matisse, en dag tänkte jag på skogen, en dag tänkte jag på konstnärslivet.
Christine Antaya är konstkritiker och översättare. Hon medverkar regelbundet i Kunstkritikk, Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagladet.
