Konstvecka utan trovärdighet

Stockholm Art Week har blivit ointressant för de seriösa institutionerna, och har istället öppnat för mindre nogräknade aktörer på ett sätt som borde ge skäl till eftertanke hos alla inblandade. Den årliga konstveckan ägde rum förra veckan i Stockholm, och hade som vanligt galleristernas mässa Market och det konstnärsdrivna alternativet Supermarket som huvudnummer. Många av stadens museer och konsthallar stod med i programmet, men deltog inte särskilt aktivt med arrangemang. Initiativet lämnades istället över till den privata konsthallen Sven-Harry(s) som med Swedish Art: Now! ville lansera ett samtida «svenskt konstunder».

Om Market och Supermarket arbetar med specifika urvalskriterier för att garantera en viss inriktning, så satsar Stockholm Art Week tvärtom på att vara maximalt inkluderande. Hemsidans program listade i år ett sextiotal punkter, från lokaltrafikens konstvandringar i tunnelbanan till en Bukowskifinanseriad podcast som sände live från en innekrog vid Stureplan. I realiteten var de substantiella programpunkterna ytterst få, och hemsidan allt för omfattande och svåröverblickbar för den som ville orientera sig bland bland veckans konsthändelser.  

Desto större uppmärksamhet riktades mot «konstundret» Swedish Art: Now! som i frånvaro av annat framstod som konstveckans huvudfokus, vid sidan av mässorna. Initiativtagare var entrepenören Michael Elmenbeck, som också hade curaterat utställningen tillsammans med Oscar Carlsson. Elmenbeck är delägare i den nystartade konsthandeln CF HILL, samt styrelseledamot i Sven-Harry(s) stiftelse. Mest känd är han kanske för han 2001 startade tidskriften Bon, med affärsidén att skapa en plattform för unga modeskapare, och tanken tycks nu vara att erbjuda en liknande funktion för den samtida konsten. Problemet med utställningen var att den på inget plan rättfärdigade det hopplösa talet ett «under», och att den valde att inte förhålla sig till den politiska laddningen i det nationella begreppet. Här fanns inte ens ett försök att skapa ett sammanhängande narrativ eller ge besökaren en utvecklad förståelse av konsten. Och «svensk» visade sig betyda ungefär att ställa ut på ett galleri i Stockholms innerstad (med vissa utblickar mot Berlin och New York). Detta gav ett etniskt och socialt homogent urval som gjorde att utställningen framstod som en reaktionär motbild till den mångfald som alla vet kännetecknar den samtida kulturen.

Man kan förstås fråga vad som gör Swedish Art: Now! så mycket sämre som idé än exempelvis Modernautställningen, som tidigare visat en homogen bild av det «svenska». Ur ett perspektiv är utställningen på Sven-Harry(s) mindre problematisk eftersom den varken har förutsättningarna eller viljan att kanonisera, utan helt enkelt visar ett utsnitt av det som anses gälla för stunden: «NU!». Samtidigt kan denna taffliga YBA-retorik ses som kalkylerad utifrån det etablerade konstlivets tendens att rycka på axlarna åt spektaklet. Med sitt säljande koncept lockar utställningen en stor publik, och gör det smutsiga jobb som andra aktörer inte kan eller vill göra själva, utan att någon behöver riskera sitt anseende i processen. I denna meningar hade utställningen en funktion som del av Stockholm Art Week som ett marknadsföringskoncept, vilket möjligen var tanken.

Det tycks uppenbart att Stockholm Art Week har vuxit fram ur det konservativa tänkande som har kopplat ett fast grepp om kulturen under 10-talet. Istället för de märkligt överskridande konstmässorna på 90-talet, eller den rivalitet som fanns mellan Market och Supermarket när de började arrangeras parallellt på 00-talet, så tycks de olika aktörerna nu tillfreds med sin tilldelade plats och funktion: Market med sin lite beskedliga ambition att vidga kretsen av lokala konstsamlare, och Supermarket med sitt åldrande «alternativa» klientel och bristande kontakt med den yngre, konstnärsdrivna scenen i Norden. De självorganiserade initiativ som faktiskt hade öppningar under vecka, som Mount Analogue på Söder och MEGA Foundation i Solna, återfanns symptomatiskt nog varken på Supermarket eller som del av Stockholm Art Weeks program.

Exakt vilken betydelse Stockholm Art Week har haft i denna utveckling sedan starten 2013 är svårt att säga. Men en sak är säker: arrangemanget har inte motverkat den marknadsföringsorienterade inriktning vi ser idag, då det enda syftet med att föra samman olika verksamheter under samma vecka är att «promovera konsten till en bredare publik och visa upp Stockholm som en global konstdestination» (som det står på hemsidan). Detta har i sin tur breddat vägen för Swedish Art: Now! där curatorfunktionen har koloniserats av konsthandlarnas törst efter det nya, och där detta nya på ett försåtligt sätt närmar sig reaktionära och nationalistiska strömningar i nuet. Istället för att ge en trendig inramning åt konstveckan så förstärktes den provinsiella och liknöjda känsla som redan vilade över arrangemanget. Här skiljde Supermarket ut sig med sin uttalat internationella inriktning, men till ingen större nytta eftersom den röriga inramningen gjorde det nästan omöjligt att tillgodogöra sig de olika initiativen, med deras skilda politiska, geografiska och konstnärliga förutsättningar.

Jag menar att årets upplaga av Stockholm Art Week ger starka skäl till självkritik hos de inblandade. Kanske är de medverkande gallerierna, institutionerna och konstnärsdrivna initiativen helt enkelt nöjda med en konstvecka som har karaktären av ett lite avslaget, provinsiellt PR-jippo? Då är det inte mycket att göra. Men varför skulle inte konstveckan kunna vara ett expansivt, oförutsägbart och konstnärligt intressant arrangemang? Det borde vara möjligt. Men det kräver i så fall en mer kvalificerad ledning, en högre ambitionsnivå, samt inte minst ett mer aktivt engagemang från stadens framträdande institutioner, från museerna och konsthallarna.

Men störst ansvar har ändå Market, som aldrig riktigt har levt upp till löftet om en mötesplats för det nordiska konstlivet. Vad gäller format och inriktning var årets upplaga ungefär som tidigare med ett trettiotal utställare, den här gången i tillfälliga lokaler högst upp i Gallerian mitt i staden. Ett samtalsprogram i samarbete med Iaspis var ett av få internationella inslag. Annars fanns här inte mycket som riktade blicken mot något annat än mässans funktion som handelsplats; inga avvikande eller experimentella inslag, inga tidskrifter eller seminarier, kort sagt, inget som vittnade om konsten som del av en större estetisk och politisk samtida debatt. I andra sammanhang vill gallerierna se sig som ett viktigt inslag i konstlivet, så varför skulle inte Market kunna vara del av den nordiska och internationella konsten i vidare mening? Då skulle kanske även Stockholm Art Week kunna bli ett arrangemang som bidrar till att utveckla det lokala konstlivet. Men det förutsätter ett verkligt intresse för konsten och dess plats i en vidare offentlighet. Hur starkt är egentligen det intresset? Det är frågan.