I en paneldiskussion på Kiasma för några veckor sedan diskuterades hur dokument används i samtidskonst och vilka begränsningar begreppet har. Till vardags uppfattas dokument som en skriftlig handling eller ett bevis, men inom samtidskonsten har begreppet bearbetats mångsidigt, ibland så till den grad att tanken med ett dokument blir vagt. I paneldiskussionen efterlystes också någon som skulle kunna avgöra vad ett dokument sist och slutligen är. Konsthistoriker Hanna Johansson föreslog att man kunde vända sig till domstolen, att rätten i sista hand bestämmer vad som duger som ett dokument.
Den här diskussionen kom jag att tänka på i argentinaren Diego Brunos (f. 1978, bor i Helsingfors) utställning i Galleri Hippolyte. Brunos utställning Location består av fotografier, text och en video med två kanaler. Utställningens namn hänger ihop med filmspråk, där location hänvisar till en inspelningsplats utanför studion. Utspelningsplatsen i Brunos verk är Mansión Seré, fånglägret som upprätthölls av den argentiska diktaturen (1976-1983), eller egentligen, det som nu finns kvar av fånglägret.
Den ena bilden i videon visar ruiner av ett hus. Det påminner om arkeologiska utgrävningar. Här har det grävts fram en bit ur historien; en bit som inte är så gammal men desto mer omtvistad. Enligt pressmeddelandet har det fångläger som är föremål för Brunos inspelning grävts fram 2004 i samband med ett rättsfall som inleddes då. Även i tidigare verk, som i The Original Position, har Bruno rört sig i rättssalen, undersökt dess estetik och förhållande till individen. Även i den här utställningen spelar rätten en roll. I väggtexten nämns bevis som samlats in under rättegången, med deras hjälp gjordes försök att rekonstruera det förstörda fånglägret.
I videoverkets andra bild finns ingen visuell bild, utan ett ljudspår förflyttar betraktaren in i det förstörda huset. De här styckena tycks framhäva hur begränsade och svåra rörelserna är på platsen, och att det baserar sig på minnesbilder – trappor i marmor, trappor i trä, dörrar, fönster, en toalett, rummet för tortyr… Den lugna rösten med ett konstaterande tonfall, tar inte ställning till de utrymmen den talar om. Den berättar inte heller rakt ut vad som hänt där. Redogörelsen verkar behålla avståndet till platsen den beskriver. I beskrivningarna verkar berättaren framhålla fönster och dörrar, som den ändå inte har makt att öppna. Ibland tvekar ögonvittnet, «jag tror att», «jag är inte säker», eller «jag lyckades se». Även berättelsens uppbyggnad är oklar. Ibland säger berättaren «vi fortsätter». På grund av det – vilka vi? – blir betraktaren meddragen in i huset. För betraktaren är det här likväl bara ett besök, en rundtur, som kan avslutas när som helst. I sluttexten får betraktaren veta att byggnaden brunnit ner under oklara omständigheter.
Kameran som granskar ruinerna på den andra bilden, följer återstoden av väggarna fram och tillbaka. Tagningen är kroppslös på något sätt; Kameran rör sig på ruinerna utan att skaka. I bilden kan man trots det se tecken från en omgivande värld och av tidens gång – fotspåren i sanden skvallrar kanske om filmteamets jobb. När en fjäder slumpmässigt seglar förbi, verkar betraktaren få bevis på ett liv utanför den strikt avgränsade bilden, om än bara för stunden.
Location är inget enkelspårigt verk som öppnar sig lätt. Här skuffas betraktaren in i huset att treva under ledning av ögonvittnet, samtidigt som hen får se filmprocessen. Det uppstår en spänning när man å ena sidan dyker in i verkets värld, och å andra sidan håller ett kritiskt avstånd.
Fotografier från inspelningstillfället i Hippolytes lilla studioutrymme betonar det här avståndet. De avslöjar att ett helt filmteam följde med konstnären vid utgrävningarna. De här scenerna syns också som flashar i videon. Den lugna och svävande kameraförningen som skapar kroppslösheten och objektiviteten i filmen, bryts ner genom att visa hur inspelningen gjorts.
Språket i Brunos verk strävar inte efter att återge hemskheter från krig och terror, utan förefaller vara mer intresserad av hur bilder byggs upp. Samtidigt undersöker det minnets betydelse; i verket stöder sig byggnadsbeskrivningen på minnesbilderna av en person som upplevt fånglägret. Brunos verk kan anknytas till andra verk som behandlar historia och minne, samt allmänna och undangömda privata upplevelser. En av dem är ett verk jag nyligen såg i Helsingfors: estniska Kristina Normans verk 0,8 kvadratmeter. Verket anknöt till inbördeskriget i Finland 1918 och visades i Galleri Augusta på Sveaborg. I krigets kölvatten var galleriet ett fångläger, där fångarna hade 0,8 kvadratmeter att röra sig på per man. För Normans verk filmades ett evenemang där konstnären hade bjudit in människor att fylla Galleri Augusta tills de var packade lika tätt som fångarna. I det slutliga verket finns också intervjuer med invandrare som varit politiska fångar i sina hemländer. De beskriver sina respektive fängelseförhållanden i intervjuerna.
Både Normans 0,8 kvadratmeter och Brunos Location får en att tänka på förhållandet mellan historia och plats. Ett uppenbart samband i de båda verken är mötet mellan den rådande regimen och individen. Det finns inte endast abstrakt förtryck, utan möten mellan makt och individ har egna singulära, fula och banala mötesplatser, vilka påverkar enskilda personers liv.
Normans verk filmades på Sveaborg. Platsen, som nuförtiden finns på Unescos världsarvlista, hör till Finlands främsta turistattraktioner. Mansión Seré, som Bruno filmade, finns i Castelar, väster om Buenos Aires. Verken får en att stanna upp och tänka efter – vilka parallellvärldar de varit. Utanför de här platserna har livet fortsatt tillsynes lugnt, medan helt andra lagar rådde innanför murarna.
Det finska inbördeskriget och de upplevelser de intervjuade politiska fångarna beskriver i Normans verk, liksom Argentinas juntas grymheter som tas upp i Brunos verk, är alla händelser som sliter isär folk. Hur skall man förstå förgångna händelser i ljuset av motstridiga och förstörda bevis? En slutgiltig sanning, ett enhetligt narrativ eller sammanhängande bild går kanske inte att presentera. Det finns endas ett antal bevis, ögonvittnen och utspelningsplatser.
Översättning: Julia Nyman
