Jag springer på en vän på en vernissage och nämner att jag skriver rapporten för artikelserien Something Is Rotten. Hon säger att det är allt snarare än något som är ruttet, vilket kanske kommer göra det svårare att skriva.
När jag kommer hem tänker jag mer på det här med allt: hur konstvärldens problem har gått från att vara specifika (som ett museums problematiska inköpspolicy) till en känsla av total dysterhet.
Eftersom jag inte kan komma på ett specifikt något, så försöker jag istället tänka på ruttnandet. Förvandlingar äger rum i mörkret. Jag läser om fermentering och kompostering som exempel på positiv, kontrollerad förruttnelse. Förruttnelse är något som skulle kunna föra oss tillbaka till en odelad potential. Men i det här skedet är det svårt att avgöra skillnaden mellan ett nödvändigt nedbrytning och skrämmande förödelse.
Frame Contemporary Art Finland har publicerat en rapport om den finska konstmarknaden: Nya möjligheter på den finska konstmarknaden och konstinvestering, skriven av Aura Seikkula, grundare av det – enligt dem själva – «banbrytande strategiska rådgivningsbolaget» Futuarts Ltd. Jag bläddrar igenom rapporten och fastnar vid ett diagram som visar hur de finska galleriernas försäljning har minskat från 10,3 miljoner euro 2016 till 5,2 miljoner euro 2024.
En torftig summa som halverats framstår som löjligt, nästan uppfriskande, låg. Denna torftighet kan säkert förklara den uppgivna stämningen i det lokala konstlivet. Jag tänker på att enskilda stormarknader kan ha en årlig försäljning på 10 miljoner euro. Jag minns hur en arkitekt berättade för mig att byggandet av en enda rondell kan kosta 7 miljoner euro. Samtidigt kämpar människor inom kultursektorn om småslantar.
Senare pratar jag med en gallerist om de där 5,2 miljonerna. Han säger att siffrorna bygger på en frivillig enkät och att det inte framgår huruvida alla gallerier har rapporterat sina försäljningssiffror, så den faktiska siffran skulle kunna vara högre. Men inget jag observerar i Helsingfors verkar peka på att konstmarknaden mår bra, vilket förvisso kan ha att göra med de sociala kretsar jag rör mig i och att den konst jag själv tycker om är svårsåld.
Minskningen av en redan pytteliten konstmarknad skulle kanske inte vara ett jättestort bekymmer om det inte vore för det samtidigt sviktande offentliga stödet till konsten. Den finska ekonomin verkar ganska körd just nu, och konstfinansieringen har skurits ner tillsammans med sjukvård, arbetslöshetsersättning, det allmänna bostadsbidraget, bistånd och så vidare. Samtidigt tillkännager Finlands högerregering skattesänkningar som främst gynnar höginkomsttagare och ökar lojalt sina försvarsutgifter.
Sannfinländarna, det populistiska högerextrema parti vars ledare Riikka Purra är finansminister, verkar hysa ett särskilt hat mot postmodern, fake eller woke samtidskonst, medan de andra partierna mest verkar ointresserade eller förvirrade i frågan.
Konst är ett oviktigt och marginaliserat lågstatus-fält. Om man inom politiken försvarar konsten sker det vanligtvis i problematiska termer av kulturellt nationellt försvar eller främjande av ekonomisk tillväxt. På ett nordiskt sätt kan konst vara något kul som påverkar det allmänna välbefinnandet. Det slår mig att den mångåriga nedmonteringen av begreppet högkultur kanske har varit alltför framgångsrik: det känns omöjligt att argumentera för konsten som just det.
Jag dagdrömmer om en art star. Någon yngre än jag – någon som definitivt inte är jag – som blir en global superstjärna inom samtidskonsten. En stjärna som slår igenom härifrån och indirekt ger andra konstnärer i Helsingfors ett skimmer av betydelse. En konststjärna skulle rättfärdiga det fortsatta behovet av konstfinansiering genom att vara en stjärna, genom att vara resultatet, kvittot.
Jag vill stå bredvid stjärnan. Jag vill sola mig i stjärnans ljus. Ingen finsk konstnär har deltagit i huvudutställningen på Venedigbiennalen sedan 2015. En ny konststjärna skulle vara där, och göra allt det andra också. Jag vänder mig om på min dagbädd och fortsätter drömmandet, och ignorerar det faktum att det inte längre är 1990-talet och att konstsystemet är för splittrat och urvattnat för att kunna producera en stjärna med verklig hållbarhet.
Jag går på ett symposium. Positioning – A Symposium on Curatorial Thinking in the Nordic-Baltic Region and Beyond som arrangeras av Publics, en curatoriell organisation som också arbetar med offentlig konst, i samarbetet med museerna Amos Rex och Kiasma. Trots att jag är någon som gör konst och skriver om konst och tänker på konst hela tiden så känner jag mig vilsen under stora delar av det jag lyckas ta del av på symposiet. Det känns som att curatoreran verkligen har lämnat konsten bakom sig och svävat upp i en egen stratosfär. Ovanför allt insisterar det curatoriella fortfarande på att vara intrasslat och engagerat, samtidigt som det vägrar lösas upp i samhällsvetenskaperna eller filosofin eller i konkret politisk organisering.
Under de föredrag jag tar del av (jag har inte tid att ta del av alla) nämns sällan specifika konstnärer eller verk. Estetik i allmänhet berörs sparsamt och då ointresserat. Att vara curator verkar mest vara en fråga om etikett – att bjuda in, vara värd, att erbjuda te, dela bröd, bara prata.
Bakom de här omsorgsfulla handlingarna finns alltid politikens horisont, den verkliga kampen och det verkliga våldet som pågår i ett vagt annanstans. På något sätt förväntas de här politiska händelserna få resonans i de teoretiska goda gärningarna och de tråkiga administrativa arbetsuppgifter som talarna beskriver.
Det som verkar outtalat i rummet är en önskan hos varje individ att utmärka sig och uppnå något, att bli någon, kanske en stjärna. Detta är obehagligt i kombination med all medkänsla, omtanke och osjälviskhet som flödar ur munnen på huvuden som verkar avskilda från sina kroppar, svävande några millimeter ovanför dem.
Catherine Davids föreläsning om sitt arbete med Documenta 10 skiljer sig från de andra presentationerna. Hon har fördelen att kunna diskutera sitt Documenta med några decenniers kritisk distans, och hon gör det på ett desillusionerat, karismatiskt, pragmatiskt och roligt sätt. Det är som om det hon säger faktiskt har något att göra med att skapa och presentera konst, istället för en alltför nära eller alltför avlägsen fantasi. Hon kanske är en stjärna som har varit en stjärna tillräckligt länge för att verkligen ha kommit över stjärnstatusens tomhet. Kanske är det kontakten mellan hennes fötter och marken som gör att det lyser om henne.
Det är den 2 oktober. Finska aktivister som försökte segla till Gaza har kidnappats av israeliska styrkor. Bokstavligen hundra meter från Kiasma-seminariet där kuratorssymposiet äger rum hålls en demonstration i solidaritet med dem och de andra aktivisterna som deltog i Global Sumud Flotilla-uppdraget.
Jag får ett barnsligt infall att greppa mikrofonen och be folk lämna seminarierummet och ansluta sig till demonstrationen, att vara med allmänheten i det offentliga rummet och sluta teoretisera om allmänheten, men jag vet bättre än att lyssna på mina barnsliga impulser. Senare ser jag på Instagram att åtminstone en curator faktiskt har anslutit sig till demonstrationen, medan jag själv sitter på en buss på väg till en vernissage utanför stan.
Jag tänker på en uppläsning av författaren och performancepoeten Niko Hallikainen som jag var på i slutet av augusti. Evenemanget, som anordnades av Helsinki Poetry Connection och Teurastamo, ägde rum på en asfalterad plan som påminde om en tom parkeringsplats. Hallikainen placerade en stor agatsten på asfalten framför sig och läste från sin telefon:
Det är medvetet att jag förvandlar mitt liv till ett öppet fält. Jag tackar nej till alla framträdanden. Jag vägrar att sitta i en jury som tilldelade mig ett pris förra året, det fanns inga pengar i det. Jag sitter på stranden och skickar sms till alla: något är på gång, något så oväntat att jag inte kan komma någonstans. Jag uppskattar människor, även om jag inte förstår vart många av dem tror att de är på väg. Tänk om de visste om allt jag har tackat nej till. Jag saknar en massa samtal nu när jag verkligen har dragit mig tillbaka från deras sfärer, rivits bort av en anledning.
Senare i oktober ser jag en utställning i den andligt förvirrande lobbyn på Bildkonstakademin i Helsingfors. Konstnärerna Josua Kerkis och Ville Karlsson har valt att stänga av de starka spotlights som vanligtvis lyser upp rummets vita väggar – ljuset som visar var konsten finns. På vernissagen är utställningen svagt upplyst, medan stängda delar av skolan belyses av lysrör som syns genom väggarna av ogenomskinligt glas. Det är som om utställningen drar uppmärksamheten bort från sig själv och mot det som omger och möjliggör den.
Utställningen består av diffusa assemblage av funna objekt. Karlssons bidrag består främst av textilier med stiliserade bilder av femuddiga stjärnor, Kerkis av banderolliknande textmålningar på de svagt upplysta väggarna. Det finns också A4-utskrifter med texter av Alexa Illi och Rasmus Östling uppsatta på väggarna i lobbyn, vilka presenteras som en del av utställningen.
Utan den korta listan över verk skulle det vara svårt att avgöra vad som är ett konstverk och vad som inte är det. Jag fokuserar på två målningar placerade på motsatta väggar. Den ena har texten «GIRL ❤️ YOU ARE A STAR» och den andra «BOY ❤️ YOU ARE A STAR». I den senare är endast ❤️ och ordet STAR färglagda. De andra orden syns bara som svaga konturer, som om den som skulle skriva detta uttalande inte var helt övertygad och gav upp halvvägs.
Jag letar efter kontext i Illis text, tejpad på glas, med titeln A Slip Of Absence (2025). Illi skriver: «Vill du inte gå längre in i tidsandan? Gå hela vägen? Jag stannar hellre här. I detta eviga nästan, och sticker ut tungan i slutet för att korsa mållinjen: nästan berömd, och vecklar ut mitt liv framför dig som en centrifugerad morgonrock».
Det är intressant att uppleva hur arkitekturen överskuggar konstverken. Konstakademins byggnad, ritad av det populära arkitektkontoret JKMM, stod klar 2021. Byggnaden känns som en smakfull men överväldigande hybrid mellan ett köpcentrum och ett panoptikonfängelse.
Det är svårt att föreställa sig att mötena mellan akademins ledning och de ansvariga arkitekterna inte innehöll en undermedveten önskan att förstöra konsten genom att förvränga definitionen av vad en konstnär är och hur en konstnär arbetar, vilket är mest uppenbart i hur byggnaden förnekar varje önskan om privatliv eller avskildhet. Ingenting är skyddat från insyn. (Ane Hjort Guttus essä från 2020, «The End of Art Education as We Know It», håller fortfarande i detta avseende och identifierar de designproblem som finns inbyggda i de här samtida, nyliberala lokalerna.)
Under vernissagen tänker jag att konstverkens apati och underkastelse inför själva utrymmet kanske skulle bekymra arkitekterna. Jag föreställer mig att de optimistiskt antar att konststudenterna skulle triumfera över alla dystra, sterila förhållanden de utsätts för, att konsten skulle skilja sig från byggnaden genom att vara desto mer kreativ, vacker och bländande.
Utställningen påminner om andra verk som gjort något liknande med just denna byggnad. Jag tänker på Tuomas Lehtomaas installation in, 1–3 på MFA-utställningen 2024. Verket beskrivs kanske bäst genom listan över material: «rumsavdelare, gängstång, avloppsrör, Bluetooth-hörlurar, magneter, ID-taggar, hårklämmor, nyckelbrickor, öronproppar, DVD-spelare, behållare, nattlampa, livsmedelsessenser (i ett glasfodral), bitar av en oljebunden sandform, filmrullar, klädhängare, mjölkskummande koppar, halsbandssträng, gardin». Dessa material ställdes ut i samma dystra lobby och omgivande områden på akademin på ett spretigt men förmodligen extremt genomtänkt sätt.
Jag tänker också på Ville Laurinkoskis examensarbete 7.5. – 5.6.2022, som också hade med en tillfredsställande lista:
installationen består av väggarna, taket och golvet, en enkelmadrass, smutsen på den, ljusremsorna och byggnadens infrastruktur, hålen och några spikar på de vita väggarna, en papperskorg bredvid dörren, XLR-kablar och eluttag, en mediaspelare som spelar upp en fil som förstärks genom fyra högtalare monterade på väggarna, en röst och ljudet av ett piano som ekar i det fönsterlösa rummet.
Laurinkoskis verk bestod av ett 14 minuter långt ljudspår med vad jag skulle beskriva som osammanhängande, högljudda, glada, rop på franska. Rösten gav verket en operaliknande och sårad känsla och gjorde det mer flagrant och antagonistiskt än de andra verken som nämns här. Ändå utmärkte sig även Laurinkoskis installation genom att framhäva det komiskt desillusionerade rummet där den visades.
Jag tänker på hur konststudenter och unga konstnärer ställs inför två upptrampade stigar: å ena sidan finns förväntningen att man ska bli en konstnär-aktivist-influencer vars livserfarenheter kan förädlas till förtrollad uttryck och gester i den narrativa ekonomin; å andra sidan finns det fortfarande en viss efterfrågan på bildmakare som skapar figurativa oljemålningar eller andra visuellt slående väggobjekt för den nu krympande och, ärligt talat, oglamorösa konstmarknaden.
Mellan dessa två stundtals överlappande vägar finns ett öppet fält, ett bortvändande, en balansgång mellan att arbeta med sina omständigheter samtidigt som man mer eller mindre subtilt avvisar dem som otillräckliga. Möjligen håller något slags konst – med ekon av tidigare konceptuella, poetiska eller minimalistiska tendenser – på gro i denna ofruktsamma miljö.
I början av 1990-talet, efter Sovjetunionens upplösning, drabbades Finland av en bankkris och en djup ekonomisk depression. Det finska ordet för situationen är lama, från svenskans lam.
Lama känns mer konkret och heltäckande än vad vad som ryms i begreppet ekonomisk depression. Lamaantunut är ordet för bedövad, frusen, paralyserad. Min åldersgrupp – vi var barn då – kallas ibland lama-ajan lapset: barnen av förlamningens tid. Av någon anledning, när jag tänker på det nu, på randen till en ny depression, kommer en annan grupp finska ord till mig: lohdutus, lohduttaa, lohduton. Tröst, att trösta, otröstlig.
Jag tittar på en 37 sekunders-video på konstnären Pentti Otto Koskinens Youtube-kanal. Det är en inspelning från 1998 av ett performance med titeln Let’s Eat Christ in the Breadline. Det korta klippet visar fyra personer som sitter vid ett dukat bord på en trottoar. Konstnären, klädd i svart, häller upp rödvin i till alla. Bakom bordet, på andra sidan gatan, syns en verklig brödkö.
Det finns gott om dokumentation men inte så mycket kontext när man söker efter Koskinens verk online. Konstnären postar bilder och filmklipp från när han ligger ned på gatan, ofta bredvid en stor sten, som om den har fallit från himlen och landat på hans huvud. Människor stannar för att fråga om han behöver hjälp, ovetande om att de bevittnar ett perfomance, inte ett olycksfall.
Konstnären tigger på gatan eller matar duvor eller klottrar «POVERTY SAVES!» på en övergiven byggnad. Konsten utgörs av bröd, duvor, stenar, gator och barmhärtiga handlingar, i Sankt Franciskus anda. Jag försöker förstå om detta är outsider art, och om man ens kan tala i de termerna längre.
Jag tänker på lobbying för att öka, eller åtminstone bevara, konstens finansiering. Jag tänker på den konstanta, malande stress som präglat min frilanstillvaro de senaste åren. Jag tänker på frasen «poverty saves», vad det innebär att förespråka fattigdom i en tid då många av oss är på ett sluttande plan mot just detta. Jag undrar vad som finns vid slutet av fattigdomens regnbåge. Nåd?
Den 17 juli i år rapporterade finska Yle om stölden av två stora bronsskulpturer av Laila Pullinen (1933–2015). The stulna skulpturerna heter Torso (1971) och Escape into the Third Dimension (1972). I Yles rapportering fanns svartvita bilder av dem båda. De ser ut som byster som är jordskred som är änglar.
I en artikeln i Helsingin Sanomat samma dag fanns en bild på Pullinens son Jean Ramsay, som står bredvid en annan skulptur som tjuvarna försökta stjäla från hans mammas skulpturträdgård, men som de bara lyckades välta. Den fallna skulpturen heter Daidalus (1996), efter konstnären och hantverkaren ur den grekiska mytologin, som skapade labyrinten och var far till Icarus.
I artikeln menar Ramsay att skulpturerna nog är på väg till Estland för att smältas ned och användas som råmaterial. Jag försöker sätta mig in i konstjuvarnas perspektiv, att betrakta vad jag ser som lysande konstverk som en massiv klump av värdefull legering.
I oktober ger Niko Hallikainen ut texten han läste där på asfalten i bokform. Hans två tidigare romaner har publicerats av ett av Finlands ledande förlag, Stava, men Prima Materia är egenutgiven och gratis att ladda ned på Hallikainens hemsida.
I intervjuerna med Hallikainen i samband med publiceringen läser jag att romanförfattare tjänar så lite på sina böcker att skillnaden mellan att ge ut en bok i hårdpärm hos ett stort förlag och att ge bort den som pdf online inte är avgörande för möjligheten, eller omöjligheten, att klara sig som författare, speciellt om man skriver konstnärliga eller svårare texter. I början av 2025 höjde Finland mervärdesskatten på böcker från 10 procent till 14 procent, vilket innebär att skatteverket nu tjänar mer pengar på försäljningen av en bok än författaren gör.
Jag skriver ett meddelande till Hallikainen och frågar om tidpunkten för bokens release. Han svarar:
Boken publicerades den 6 oktober 2025 klockan 12.45 i Helsingfors. Detta gör boken till en Skorpion-ascendent. Dessutom ligger dess norra nod i det tredje huset i Fiskarna, vilket innebär att dess syfte är att kommunicera mediala och/eller känslomässiga frågor genom språk. Om jag minns rätt hade den också Merkurius i Vågen på 29 grader. Inom astrologin kallas 29 grader för den anaretiska graden, den sista graden i ett tecken, och man tror att den omfattar allt som är möjligt relaterat till det tecknet och den planeten – i det här fallet i princip hela spektrumet av kommunikation. Den här sista aspekt är väldigt riskfylld, eftersom den kan leda till både de högsta topparna och de djupaste dalarna.
Jag önskar att jag själv kunde läsa in så mycket mening i stjärnornas rörelser.
Jag läser Hallikainens bok i det nyrenoverade Finlandiahusets kafé. Jag återvänder gång på gång till det här institutionella kafét. Finlandiahuset ritades av Alvar Aalto på 1960-talet och är ett kongresscenter klätt i lyxig carraramarmor som ständigt byts ut i dyra renoveringar eftersom den klarar sig så dåligt i det hårda klimatet här, eller något sådant. Kaféets golv är också av marmor. Plastsulorna på mina barfotaskor vilar mot den plågade marmorn när jag läser:
När man stannar upp helt börjar man urskilja de osynliga strukturerna, de närmar sig dig nyfiket när ingen jobbar för deras räkning.
Här är jag långt ifrån allting. Meningslös hets. Politiska debatter.
Ett hemligt möte med premiärministerns parti. Viskningar. Alltid något dåligt att säga. Mobbning på arbetsplatsen. En man som ser ut som att han kommer börja fila naglarna så fort någon ejakulerat i hans röv.
Hur är det med korridoren som böjer sig mot illusionen?
Orealistiska idéer om vad det betyder att äntra en scen är borta.
Varje natt när jag närmar mig vattenbrynet öppnar sig ett ovanligt fönster under några timmar.
Jag tror inte längre på föreställningen om en medvetandeström. Inget illa menat. Vissa människor har verkligen inte sina kanaler öppnar, likfaullt flödar något ut ur dem.
Översatt från engelska.
I Kunstkritikks kommentarserie Something is Rotten – vars titel är inspirerad av den berömda repliken «Something is rotten in the state of Denmark» från Shakespeares Hamlet – bjuder vi in skribenter att sätta sökljuset på problem i konstfältet.