Tommys julespesial

Medan Djävulen läser över min skuldra och nickar gillande

I sin retrospektive og lett flanerende julemix bringer Tommy oss innom en seanse med Pain Solution, røykelov, Øivind Rimbereids Solaris korrigert, barbesøk, egen kritikercodex, The Pixies m.m.

I.
One, two, three
She´s a real left-winger coz´she´s been down south and held peasants in her arms
She said «I could tell you stories that could make you cry, what about you?» I said «Me too, I could tell _you a story that will make you cry»
And she sighed «Aaaah»
I said «I wanna be a singer like Lou Reed»
«I like Lou Reed», she said, sticking her tounge in my ear
«Let´s go, let´s sit, let´s talk, politics goes so good with beer – and while we´re at it baby, why dont _you tell me one of your biggest fears?»
I said «Losing my penis to a whore whith disease»
Just kidding her, I said «Losing my life to a whore with disease»
She said «Excuse me, please?»
I said «Losing my life to a whore with disease»
I said «Please, I´m a humble guy with healthy desires
Dont give me no shit because
I´ve been tired,
I´ve been tired,
I´ve been tired,
I´ve been tired,
I´ve been tired,
I´ve been tired»

– The Pixies

II.

På Smil i den sista sucken av november 2004. Har återkommande attacker av flashbacks. Cirka fyra gånger i timmen drabbar dom mig, och jag riskerar i perioder att bli borta i minnets fall-luckor. Indeed, här har vi varit förr och inget har förändrat sig. Många år sen sist nu, tror det var 1998 jag senast var i dom här lokalerna. Pain Solution är på scenen, och jag tror fan det var 1998 jag sist såg Pain Solution också, i alla fall under dom här omständigheterna. Och jag ska gärna erkänna att mina gummikläder har blivit mindre med åren, dom sitter ganska tight den här kvällen i julbordens onda tidevarv. Det är inte bara för mitt höga nöjes skull jag irrar runt i den här blanka outfiten, det är faktiskt nödvändigt; vad gör man inte när det är dress-code? Men det går inte att komma ifrån att det också är lite som att börja på gymnasiet igen; på gott och ont, och det understryks ju också av att jag ofrånkomligen tillhör dom äldre i lokalen.

Och man har blivit smått blasé, håhå, så det att folk hänger från taket i köttkrokar genom skinnet är ju ingenting jag egentligen ens reflekterar över där jag står och dunkar ned den ena whiskyen efter den andra. Däremot slår det mig med full kraft hur dom här föreställningarna börjat röra sig från att bara vara rituella till att faktiskt komma i närheten av en genuint religiös erfarenhet. Det är inte bara för att alla är klädda i vitt och performancen ligger i ett oväntat sakralt tonläge, men verkar mer härstamma ur en faktisk erfarenhet. Det här är trots allt människor som lärt sig att flyga. Håvve Fjell firade sina tio första år med Pain Solution med en bok för ett år sedan, (och undertecknade skrev om den på dom här sidorna, speciellt intresserade kan uppsöka arkivet för december 2003), och så här i det elfte året vore det märkligt om han inte visste vad han gör – och jag tror han vet ganska exakt vad det är han gör. Den andliga aspekten av verksamheten ligger i alla fall i förgrunden den här kvällen. Jag vet att det låter som en dålig vits, men det är faktiskt – heh! -upplyftande att se det.

Ett par dagar tidigare hade redaktionen på kunstkritikk.no bett mig skriva en sammanfattning av året lagom till jul. Något som fick mig att tvärt besluta mig för att aldrig mer skriva ett ord, men som vid närmare eftertanke kanske kunde låta sig göras med utgångspunkt i det här oväntat stillsamma fetish-partyt där jag alltså står och dricker whisky medan blodet sprutar från scenen. (Hey, det kunde varit värre, jag kunde stått och druckit blod medan whiskyen sprutade från scenen; jag skojar inte, i mina kretsar är det ett fullt tänkbart scenario) För det har varit ett besvärligt år och jag befinner mig permanent på randen till fysisk och moralisk kollaps – och alla försök till sammanfattning måste med nödvändighet bli så subjektivt att det gränsar till att bli oläsligt; men för fan, jag försöker. Pain Solution på Smil är så sett en bra start på det nya året, som det vid tillfället alltså knappt är en månad kvar av, helt enkelt för att det gör mig glad och upprymd; och för att det transcenderar alla försök på att låta sig definieras och lämnar 90-talet hundra år bakom sig. Men är det något mer som gjort mig glad i 2004? Ja, jo, eller näe, inte egentligen, men ljuspunkter finns ju. Kanske. Jag blir tvungen att tänka efter.

III.
as loud as hell
a ringing bell
behind my smile
it shakes my teeth
and all the while
as vampires feed
I bleed

– The Pixies

IV.

Jag bröt mot røykeloven för ett par veckor sedan. Det kändes riktigt bra och jag var euforisk i många dagar efteråt. Givetvis innebar det att den labila bartendern – en tjej på knappt över 20 som konsekvent tog betalt för en halvliter även om man bara köpte flaskor på 33 cl – med tårar i ögonen bräkte att jag var «barnslig» och inte skulle få mer servering, men än sen? Det kändes rätt och fullkomligt naturligt, och det finns trots allt mer än ett ställe som serverar öl i Oslo. «Barnslig» – detta missbrukade ord som kommit att nästan uteslutande användas av kvinnor för att beskriva en man som agerar självständigt – tar jag nästan som en hedersbetygelse i denna min mest misogyna fas av ålderns höst.

Alldeles innan jag gick tog jag farväl av en ny bekantskap – så ny att jag faktiskt inte minns vad han heter just nu – som i farten sa något om att han var så positivt överraskad efter att ha träffat mig, för han trodde att jag skulle vara helt klädd i läder och vara en arrogant skitstövel, men jag var ju riktigt hygglig. (Bartendern var, helt klart, av en annan uppfattning, även om jag inte bar läder den här kvällen) Lätt överraskad måste jag ju bara fråga varför i hela fridens namn han hade fått något sånt för sig, och fick till svar att jag har en media-persona. Ganska anmärkningsvärt, med tanke på hur försvinnande lite jag figurerar i media. Man är ju inte direkt en finalist i ungkarlshoran. Näe, man kvalificerar inte precis till att vara så mycket som statist i «Idol» heller. Snarare är det ett dåligt rykte som förföljer mig. Jag bestämde mig ögonblickligen för att sluta skriva, för det gör det antagligen bara värre.

V.
keeping low doesn´t make no sense
sometimes people can be oh so dense

– The Pixies

VI.
När jag för ett par år sedan gjorde det fatala misstaget att börja skriva konstkritik satte jag upp ett par fasta regler för mig själv som jag inbillar mig har varit förnuftiga att följa, även om jag inte alltid gjort det. Antagligen förutsåg jag habilitetsdebatten som hemsökte oss i våras. Antagligen inte, förresten. Det spelar ingen roll, eller lika mycket roll som allt annat, men jag vore skit till skribent om jag inte delade med mig av min visdom och insikt så här när det snart är jul och allt, så…hör upp, ungdomar! Dom såg ut ungefär så här;

1) Kritikern är aldrig viktigare än det som kritiseras. Grym slakt eller förbehållslös geniförklaring är indikationer på att något är väsentligt fel med kritikern, eller att vedkommande jobbar i Natt & Dag.

2) Se det ingen annan ser. Beskriv det som ingen annan kan.

3) Det finns alltid en oväntad infallsvinkel, undvik att skriva ned det som är helt jävla uppenbart.

4) Undvik att skriva kritik om folk du haft sex med. Du vet aldrig helt säkert vad det är du egentligen kritiserar och skriver dig fort vilse.

5) Skriv gärna kritik om folk du vill ha sex med, men ännu inte haft. Dina chanser till att det blir nåt på dig ökar betydligt, särskilt om du skriver onödigt strängt och ondskefullt.

6) Skriv uppriktigt. Det är omöjligt, men gör det i alla fall.

7) The Pixies är världens bästa band.

8) Konstkritik är inte speciellt viktigt. Konsten är viktigare, men inte heller den är alltid så viktig.

9) Kvinnor är underlägsna män, och män är underlägsna kvinnor – i en nedåtgående spiral av våldsam turbulens – det har så gott som ingenting med konstkritik att göra, men är viktigt att komma ihåg.

10) Formulera det dom flesta inte vet att dom redan vet.

11) Det viktiga är inte att locka ut folk för att se en utställning – det viktiga är att få dom att läsa färdigt kritiken.

12) Skriv kortfattat (se ovan).

13) Ingen banker RBK. (Jag sa ju att det har varit ett besvärligt år!)

Det är bara att konstatera att jag brutit fler av dom här reglerna jag satte upp för mig. Men so what? Det är bara punkt 7, 9 och 13 som är speciellt viktiga i alla fall. Och dom behöver man inte ens kunna skriva för att göra nytta av.

VII.
you´re so pretty when you´re unfaithful to me!
you´re so pretty when you´re unfaithful to me!

– The Pixies

VIII.
Det finns ingen anledning till att i detalj förklara dom bakomliggande orsakerna till precis allt man råkat komma i skada för att göra. Därför utelämnar jag, i alla fall tills vidare, en ganska halsbrytande historia som ligger bakom en längre text om samtidsmåleri jag gjort mig skyldig till («Vem är rädd för brunt, grått och…eh, brunt?»), där ett besök på en strippklubb i Moss fått bli stående som ett alltför långt parti i mitten.

(I dag vore ju något sådant omöjligt eftersom man inte får röka på strippklubbar längre – heroin kunde förstås vara ett alternativ mot abstinensen, för det går bra så länge man inte röker det, men SÅ jävla viktigt är det inte att se tjejer klä av sig heller – men så här vid detta bistra års slut kan man se tillbaka med ett visst vemod på den tiden då en vuxen man hade relativt stor frihet i Norge – dvs första halvan av året. Gud så jag masar! Jag tror jag har klarat av att nämna røykeloven i nästan varje text som publicerats efter Juni. Se det som ett tecken på min uppriktiga frustration och mitt äkta och oförfalskade hat. Men jag ska sluta tjafsa om det när när jag flyttat till Iran, Albanien, eller ett annat fritt land)

Det finns inget som irriterar kvinnliga skribenter så mycket som en manlig skribent på strippklubb, så det kom förutsägbart nog med tiden en lätt pastisch på det här stycket på tryck i en viss publikation. Påfallande är att där jag beskrivit stripperskorna som oändligt söta och på tok för unga för en gammal ned-dekad, halvimpotent alkis som mig, så valde den kvinnliga skribenten att beskriva sina fiktiva manliga strippare som inte goda nog för en snygg brud som henne, inklusive en fiktiv, flirtig bartender som avfärdades som «alltför gammal». Jag vet inte vad det betyder, eller om det ens finns några slutsatser att dra av det. Jag bara nämner det. Personligen föredrar jag förstahands fysisk erfarenhet; det är väldigt lite fiktion i det jag skrivit så här långt, och det ska ni fan vara jävligt tacksamma för – Gud vet vad jag skulle kunna finna på att skriva om jag lät tankarna löpa helt fritt. Föresten blir det här det sista jag skriver överhuvudtaget. Jag har för fan annat att göra.

IX.
got hips like cinderella
must be having a good shame
talking sweet about nothing
cookie I think you´re
tame

I´m making good friends with you
when you´re shaking your good frame
fall on your face in those bad shoes
lying there like you´re
tame

uh huh huh

tame

– The Pixies

X.

Den kom i och för sig ut i 2003, men i början av året hade jag ändå ganska god behållning av Nils Øivind Haagensen´s Enkelte dikt; sylskarpa dikter i ett bedrägligt, lakoniskt, vardagligt tonläge som förtjänar en vidare läsarskara än dom speciellt intresserade. Särskilt partierna runt svårigheten att få tillbaka ett depositum av en frånvarande hyresvärd kändes angelägna, eftersom jag planerade att flytta runt den här tiden. Jag kan inte nog berömma min egen hyresvärd, som exemplariskt återförde mitt eget depositum inom en vecka efter att jag hade flyttat. Efter att ha läst Haagensen var jag beredd på kamp och en långt utdragen strid, men så blev det alltså inte.

verhuvudtaget var 2003 ett bra år för norsk poesi. 2004 var inte speciellt bra för norsk bildkonst, eller för någonting annat heller. Jävla skit. Helt värdelöst. Kan inte det här jävla året ta slut snart?

Nu är jag onödigt sträng igen. Solaris korrigert av Øyvind Rimbereid är uppenbart svinbra, även om jag ännu inte hunnit igenom den. Efter att folk i min närhet lovprisat den ett par månader redan sitter jag först nu med ett ex jag fick för bara ett par dagar sedan. Jag har som sagt inte hunnit ge den speciellt mycket tid än, men det här märkliga språket – en mix av engelska, norrønt, tyska och siddis, bland annat – är i sig fascinerande nog för att motivera flera omläsningar. Hör här;

_DET seis i Bibl at
_«love stand ovfr all ting»
_MEN stand du onli i love,
_haf ne andr gifts, hendels, arbeid
_du da risk
standa og standa og standa.

Efter bara ett par sidor är det förvånande nog den naturligaste sak i världen att läsa det här lingvistiska misch-marset, och en poesi som härstammar från en oljeplattform i nordsjön i år 2480 bryter igenom som närmast akut angelägen här och nu. Ett existensiellt brev från framtiden. Det kanske är årets viktigaste bok, men än så länge har jag inte gett den den tid den förtjänar. Jag ska gärna återkomma till den i ett annat sammanhang, även om det innebär att jag kommer att vara den femtioförsta personen som skriver något om den.

XI.
we´re apin´rapin´tapin´catharsis
you get torn down and I get erected
my blood is working, but my, my heart is
dead

– The Pixies

XII.
Under ett av mina mer mystiska uppdrag – i Trondheim i september på Nordisk konferens för klinisk sexologi för att föreläsa om sex och konst, dvs mitt eget arbete – såg jag Ester Pirelli live för första gången. Det var också i ramarna av en föreläsning, men tangerade flera former av performance, och var bara millimetrar från att inkorporera sång och dans-nummer. Kanske jag tar fel, men där och då tog jag det som en indikation på att begreppet cross-over faktiskt inte bara är givet samtidskonsten och närliggande aktiviteter. Det hade inte på något vis varit onaturligt att placera Pirelli i en gallerikontext – det är trots allt snack om den fysiska manifestationen av hela idén om cross-over, och den information som förmedlas är angelägen också för bildkonstnärer – i alla fall dom av oss som är lite kinky. Vi har vant oss vid att tänka på cross-over i betydelsen bildkonstnär skriver böcker, musiker börjar måla, etc. Jag tror vi måste vänja oss vid att tänka större. En del av oss kommer inom kort att gå in i politiken på allvar och börja härja, andra kommer att isolera sig under sektliknande omständigheter uppe i ett fjäll och börja samla vapen. Read my lips; framtiden är ljus, eller åtminsonde blek.

(Jag avslutade min föreläsning med att visa några av mina gamla videos från första halvan av 90-talet, och fann till min bestörtning att jag inte orkade se mer än den första, varpå jag lämnade lokalen och ställde mig utanför och rökte i väntan på att det skulle ta slut. Det var en oväntat stark reaktion; jag stod ett ögonblick till halsen i existensiellt spyfärdigt illamående. När jag senare på kvällen återgav historien för min vän Bent försökte han trösta mig med att så har alla andra haft det hela tiden med mina videos)

XIII.
Det är tisdag morgon och deadline ligger några timmar bort. Det är hög tid att försöka tänka efter. Dom senaste dagarna har handlat om sjuka barn, och det verkar som dom har smittat mig också. Vår planerade pre-jul-middag kollapsade i ett groteskt scenario där alla utom undertecknad spydde i varsitt hörn och blev liggande med smärtor i musklerna och hög feber. Om några år kanske jag uppskattar den hysteriska cartoon-logiken som ligger i det, men än så länge gråter jag mig till sömns var kväll över hur jävla mycket skit som ska behöva drabba detta hus. Och nu sitter jag här, tidigt på morgonen med kallsvett i pannan och försöker behålla kaffet inom mig – uppenbart en sjuk människa som agerar på ren trots.

Det var ett par saker som stod ut det här året, men jag har redan skrivit om dom tidigare och det är frågan om jag har så mycket mer att säga om det; Per Dybvigs utställning på Tegnerforbundet, Pushwagner på Galleri K, Annette Messager på Samtidsmuséet, och givetvis Tegnebiennalen. Bra grejer alltsammans, men det har jag redan nämnt. Det finns ingen anledning att tjata om det.

XIV.
Det kom ett tackbrev från Magne Furuholmen i mailen. Jag bestämde mig momentant för att sluta skriva. Men efter att ha läst det ombestämde jag mig igen. Sen ångrade jag mig. Och så där håller det på. Den senaste tiden tar jag ju nästan vad som helst som en anledning för att sluta skriva, upp till flera gånger om dagen – allt för att försöka styra undan dom egentliga faktorerna i sammanhanget. Jag är lat som satan, det är hela saken.

Bakgrunden var att jag skulle skriva om Furuholmens bok-cd-utställning-etc-projekt för Billedkunst. Något jag insisterade på att få göra, eftersom jag visste att det skulle bli svårt och jag gillar inte när det blir för enkelt. Under arbetets gång blev det allt tydligare att landskapet faktiskt var ganska kinkigt. En väninna skällde vid ett tillfälle ut mig efter noter, för som hon sa «Det är jävligt onödigt att hålla på och slakta honom». «Jag slaktar honom inte!», svarade jag – bestört över den grad av förutfattad mening hon uppvisade. Hon satt tyst med tom blick ett par sekunder innan hon blev helt rasande. «Du ditt jävla svin!» skrek hon, och givetvis har hon helt rätt i det, men det har inte så mycket med den här specifika saken att göra – men det illustrerar ganska exakt dom svårigheter som var förknippade med att skriva den här texten.

I grunden menar jag bara att det inte är bra att försöka ignorera folk ut ur kontext år efter år. Det handlar inte om huruvida Magne Furuholmen är en god eller dålig konstnär – det handlar om att se saker för vad dom är, och det var oväntat svårt i det här fallet; proportionerna är extrema på alla kanter, och därför blir också hans tillfälle intressant. Positionen, eller bristen på position, han besitter är helt enkelt märklig. Allt är skevt – antingen är det ett extremt medialarm eller också är det förkrossande tyst.

Men det blev en bra text. En av dom två bra jag klarade av att skriva i detta nådlösa år. Det här är inte den andra.

XV.

På min födelsedag för ett par, tre, fyra veckor sedan unnade jag mig en dvd med The Pixies, på gott och ont. Den stora behållningen är en hel konsert från London 1988 – det var ett riktigt år, det; inte som den här excessen av misslyckande vi kallar 2004. Av mer esoteriskt specialintresse är dom försvinnande få videos det här bandet faktiskt gjorde. Det är tydligt att det inte var särskilt prioriterat; dom är så anti-mtv att jag misstänker att det är demonstrativt. I en del fall är det närmast stillastående scenarier – oftast otydliga, svartvita gryniga bilder som ger sken av att ha klippts ihop helt planlöst. Vidare innehåller den en helt meningslös turnéfilm från tidigt 90-tal, och en «rockumentary» av standardsnitt där Bono, PJ Harvey, någon snubbe från Travis och en massa andra jävla losers sitter och jämrar sig över vad bra dom tycker The Pixies är – den enda som klarar av att få ur sig något av värde är David Bowie, som uppenbart är en genuin fan och har gett sig tid att tänka över det innan han ställde upp. Av någon anledning intervjuas bara tre av medlemmarna – Kim Deal är påfallande frånvarande; antagligen har hon för stor integritet för att ställa upp på sånt här tjafs. Inte bra. Det produceras alltför mycket sånt här, och dom kommer sällan längre än att sitta och grina över hur mycket bättre den första plattan är än den sista – ingen över 15 har något utbyte av sånt trams.

Men so what? Konserten från 1988 är värd pengarna. Den har stått på repeat några veckor nu.

XVI.
I have X-ed myself from your world

– Charles Manson

Ay, ay, amigos; listen to my last words; T for Tommy – Oh, Grebo, I know I love U – V for Vision – W for the president – I´m the X in X-mas – Always ask Y – I´m a Z in the US of A; this is the end of letters – these are my last words and these are what the words mean.

XVII.
Sablar, jag måste med båten. Tio minuter till dusch och kläder. Det får räcka med det här. Jag har inte tid till det här livet. I mitt nästa liv vill jag vara en säl.

XVIII.
cease to resist, giving my goodbye
drive my car into the ocean
you”ll think I´m dead, but I sail away
on a wave of mutilation

– The Pixies