Ann Edholm har sedan 1980-talet skapat sig en stark position i det svenska konstlivet med sina täta bilder i klara färger och bråda möten mellan ljus och mörker. Det är ofta stora målningar där spelet mellan de två bildplanen, förgrund och bakgrund, är kärnan. Färgen och formen kan påminna om modernistiska gardiner men skulle också kunna tänkas som ockulta trafikskyltar. Kort sagt, hennes bilder signalerar: detta är viktig konst.
I Edholms nya utställning på Galerie Nordenhake ser det ut som om detta måleri till viss del har förändrats. Det blir synligt redan i första rummet där bildplanen i diptyken Birken-au (2019) är olika täta. Ett av dem är inte jämnt ingnuggat, utan istället påfört med stora gester och med ett verktyg som varierar färgens fäste på underlaget, tex en pensel. Resultatet är en gråsvart yta där den ljusa bakgrunden lyser igenom. Ovan på, mitt i eller bakom detta ligger en svagt skinande svart yta som har formen av ett spetsigt galler. Detta är dramat, målningens spel av ytor och färgens täthet, mellan det tejpade och avgränsade och det fria.
Utställningens huvudnummer består av en serie med fyra stora dukar, alla i samma mått och målade på samma sätt. Ängarnas avlägsna grönska (2019) känns producerade för rummet, de är upprepande och omslutande, det rökiga grå framför, mellan eller bakom en tät, ensam, svart kil. Rökytan är den ingnuggade kilens motsats. Men här är figuren en reva, en avgrund. Och röken en kropp, inte som i en klassisk sfumato, som fungerar som övergången mellan förgrund och bakgrund. Det min uppfattning att denna rök tappar i intensitet, den glömmer aldrig riktigt sig själv, löses aldrig upp, utan förblir måleri och fiktion. Men så plötsligt en 15 cm lång rispa på en av dukarna, och det manieristiska i rökytan öppnas mot verkligheten.
I nästa rum fastnar jag framför en tavla med titeln Morgonröte (2019). Motivet med två spetsiga kilar blir till ett ormgap, och jag tänker på Nietzsches idé om den eviga återkomsten som han formulerade just åren då han gav ut sin bok Morgonrodnad (Morgonröte, 1881). En orm som biter sig i svansen utgör bilden av den cirkulära tiden, alla händelsers exakta upprepning. I min fantasi blir målningen en orm som hugger efter något ute i rummet, sin svans, en betraktare eller ett offer (eller alla tre, i en evig, monstruös omfamning?).
Edholm sägs ha arbetat parallellt med läsning av Georges Didi-Hubermans bok Images in Spite of All: Four Photographs from Auschwitz (2003), i vilken den franske filosofen och konsthistorikern skriver om de fyra suddiga fotografierna tagna inifrån gaskamrarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Bilderna är tagna i all hast och i hemlighet av fångar som tvingades arbeta i och omkring gaskamrarna. De består av i djup svärta förgrunden (gaskamrarnas väggar), samt i ljuset utanför ett landskap (likhögar och rök). Bilderna har länge visats beskurna, utan den svarta förgrunden, vilket Didi-Huberman menar ger en falsk bild av vad som faktiskt ägde rum:
«The mass of black that surrounds the sight of the cadavers and the pits, this mass where nothing is visible gives in reality a visual mark that is just as valuable as all the rest of the exposed surface. That mass where nothing is visible is the space of the gas chamber: the dark room into which one had to retreat, to step back, in order to give light to the work of the Sonderkommando outside, above the pyres. That mass of black gives us the situation itself, the space of possibility, the condition of existence of the photographs themselves».
Det är ganska enkelt att översatta detta till Edholms måleri, kanske för enkelt? Skulle det kunna vara så att endast det täta mörka bildplanet är avgrunden, folkmord, och att i den rökiga ytan också kan finnas själ, kroppar i rök som vågar glömma och ta språnget över avgrunden trots att den upprepas gång på gång? Jag vet inte. På väg ut passerar jag en mindre målning, Det fanns nätter (2019), som förutom att den blickar tillbaka mot Edholms 1980-tal också verkar vilja peka mot en sakral hållning till konst. Två tummärken i den köttröda färgen tyder på det.
