Tensta konsthall har sedan Maria Lind tog över som chef drivit en rad fleråriga program under olika teman. Förra helgen lanserades en ny studie «om samtidskonstens förhållande till internationella solidaritetsrörelser och vad begreppet solidaritet kan betyda idag». En viktig fråga i en nation som tycks mer upprörd över upproren i socialt utsatta förorter, än över de minst 17 asylboenden som har brunnit mellan mars och oktober i år. Under rubriken Eros-effekten: Konst, solidaritetsrörelser och kampen för social rättvisa arrangerades ett symposium i konsthallens mindre galleri, samtidigt som den portugisiska konstnärens Filipa Césars nya film Transmission from the Liberated Zones (Sändningar från befriade områden) presenterades i konsthallens lobby.
César var också en av talarna under symposiet. Hon berättade att hennes film utgår från ett filmarkiv i Guinea-Bissau som är fullt av oredigerat material från befrielsekriget mellan 1969 och 1973, men som idag har svårt att överleva då det anses sakna relevans. I centrum står fyra svenskar som vid olika tillfällen träffade gerillan i den Guinea-Bissauska djungeln: Birgitta Dahl som senare blev socialdemokratisk minister och talman i riksdagen, Folke Löfgren från FN samt dokumentärfilmarna Lennart Malmer och Ingela Romare. Filmens montage ställer intervjuer mot dokument och fotografier, men utan att upprätta någon tydlig dialektik mellan då och nu. Istället har César manipulerat både det historiska materialet och de samtida intervjuerna med diverse digitala och analoga effekter. Hon har dessutom låtit en ung pojke på en teaterscen agera berättare, och fungera som en övergång mellan det historiska och det framtida, bland annat genom att tala om förbudet mot twitter och tumblr i 1960-talets djungel.
Césars omfördelning av tid och rum leder till att de historiska avstånden suddas ut, samtidigt som hennes film komplicerar frågan om det retrospektiva idealiserandet av en politisk tid som flytt. Vi placeras nära tiden för Guinea-Bissaus självständighet 1974, och uppmärksammas på hur svårt det vore att idag föreställa sig en ung politiker som Birgitta Dahl solidarisera sig med en väpnad kamp mot ett annat europeiskt land. César intresserar sig för filmens roll i byggandet av nationen, men att hennes film skulle fylla en funktion i skapandet av en nationell gemenskap i samtidens Guinea-Bissau eller Sverige är en svindlande tanke.
I symposiet Eros-effekten: Konst, solidaritetsrörelser och kampen för social rättvisa deltog också en rad andra konstnärer, forskare och aktivister som under en fullpackad dag gestaltade en kartografi över både möjligheter och dilemman med att utgå från konstens relation till solidaritet.
Termen «eros-effekten» är hämtad från forskaren, aktivisten och Marcuse-lärljungen George N Katsiaficas analys av de känslomässiga aspekterna av politiskt engagemang. Men frågan om politik och passion lämnades i stort sett okommenterad under symposiet, även om de flesta av talarna visade stor inlevelse i sina verksamheter. Om själva arrangemanget ses som ett exempel på samtidskonstens förhållande till solidaritet som praktik och begrepp, så skulle förhållandet bestå i att enbart ge olika aktörer plats att berätta om sig själva, likt diskursiva readymades. Samtidskonsten presenterade i detta fall sig själv som en miljö helt utan egen kunskap om estetiska aspekter av politiken och politiska aspekter av estetiken.
En politiskt intressant konsekvens av denna metod är att de former som förflyttas från andra världar synliggörs som normativa. Under presentationen av REMESO (Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle) vid Linköpings Universiet, så lämnades vetenskapens metoder och framställningsformer okommenterade i fråga om deras eventuella relation till eros-effekten. Trots de på många sätt passionerade presentationerna, så hade det varit intressant att höra en reflektion över hur utförande, gestaltning och förmedling av vetenskap om «migration, etnicitet och samhälle» eventuellt påverkas av politiska händelser och av konst.
Möjligheten för den här typer av jämförelser och överlappande läsningar av symposiet var ett resultat av montaget av olika föredragshållare. Några av de bästa presentationerna tog fasta på konstnären eller curatorn som historiker. Konstnären Ingela Johansson höll ett utmärkt föredrag om kulturarbetarnas betydelse för engagemanget i gruvstrejken i norra Sverige 1969–70. Dessutom presenterades två klassiska solidaritetsdrivna utställningar: Bojana Piskur från Moderna Galerija i Ljubljana berättade om Solidaritetsmuseet i Santiago 1971, medan de Beirut-baserade curatorerna och forskarna Kristine Khouri och Rasha Salti talade om The International Art Exhibition for Palestine i Beirut 1978.
Om dessa presentationer förmedlade en relativt konventionell bild av hur konstnärer har solidariserat sig med politiska rörelser, så praktiserades en mer förförande föreläsningskonst av Kodwo Eshun, som vände och vred på den solidariska filmen i relation till en historia av post-kolonial rasism i England. Bland annat pekades det tidiga 1960-talet ut som en förlorad möjlighet för den vita brittiska arbetarklassen att förälska sig i nyinflyttade arbetare från Karibien.
Den Paris-baserade konstnären Mathieu Kleyebe Abonnenc behandlade den tidskrift som publicerades efter Tricontinental Conference i Havanna 1966, och beskrev hur en viss läsning av Frantz Fanons Jordens fördömda påverkade dess illustrationer. Kleyebe Abonnenc pekade på hur tanken om den väpnade kampen som en nödvändig konsekvens av det koloniala våldet har återspeglats i en visuell form starkt påverkad av popkonst och psychedelica, för att sedan visa hur omslagen till olika utgåvor av Jordens fördömda allt mer kom att bekräfta en annan passion än den väpnade kampens, nämligen medlidandets, biståndets och välgörenhetens passion. Så går det i alla fall att tolka de fotografier som pryder omslagen till flera av utgåvorna. En tolkning som går i djup konflikt med Fanons text.
Stefan Jonsson från REMESO talade om solidaritet som en vänsterfråga och broderskap som en högerfråga, och om hur endast konsten kan gestalta en revolutionär händelse, liksom – om jag förstod rätt – erfarenheten av att någon plötsligt är redo att dö för dig. Det är alltid fascinerande att höra intellektuella akademiker ställa ett sådant hopp till konsten, nästan som om vetenskapen behöver den som en negation av sina egna representationssystem, mer än vad konsten behöver sig själv.
Jag vet inte om någon var beredd att offra sitt liv för det här symposiet, men det var i alla fall fullt av korta presentationer av olika pågående projekt, varav åtskilliga kommer att presenteras i utställningar på Tensta konsthall under de kommande åren. Den svenska regissören Rojda Sekersöz berättade om sitt arbete med Bakurkommittéerna och hashthaggen #standwithbakur som möjliggör ett synliggörande av förtrycket av kurderna. Konstnären Marion von Osten presenterade tricontinentale.net, som utgår från anti-koloniala och alliansfria solidaritetsrörelser för att föreställa sig världsliga relationer och se hur dåtidens tredjevärldenism återspeglas i dagens kulturproduktion, medan konstnären Natascha Sadr Haghighian presenterade Gulf Labor (gulflabor.org), en grupp konstnärer som granskar och försöker påverka arbetsvillkoren för bygget av konstinstitutioner i Abu Dhabi.
Den historiska horisont som växte fram under symposiet handlade om motståndet mot kulturimperialismen inom de anti-koloniala befrielserörelserna och socialistiska rörelser under 1900-talet. Konstens roll handlar ur detta perspektiv ofta om att bygga en kultur befriad från kulturindustrins kolonisering av medvetande och begär. Om idén om konsten som en identitetsmaskin som slår sönder berättartekniker och bildvärldar fortfarande är ett produktivt sätt för samtidskonsten att bidra till en eros-effekt låter jag vara osagt. Men om dagens användarvänliga kulturindustri utövar ett kolonialt våld som vi själva bidrar till att bekräfta, är det kanske inte längre så oskyldigt att idealisera konsten som en form som verkligen kan gestalta en revolutionär händelse?
Fördelen med mångfalden av perspektiv och den hastighet med vilken komplicerade frågor avhandlades utan diskussion, var att det var omöjligt att fetischerna någon viss relation mellan konst och solidaritetsrörelser. Om eros är namnet på det som binder samman kroppar, och ger mening åt en tillsynes hopplöst värld, så fanns det inget utrymme för detta på Tensta konsthall. Kanske var det bra. Kanske är ett av många sätt för konsten att verka solidariskt att motverka eros-effektens omedelbara njutning? Eller så kommer Eros helt enkelt att göra entré först när de presenterade projekten ges en mer gestaltad form under kommande år. Klart är att Tensta konsthall tar upp något viktigt. Vi måste tala om detta. Men vilken idé om det det mänskliga förnuftet som konsten ska solidarisera sig med bör vara en öppen fråga. Relationen måste alltid uppfinnas på nytt.
