Marijke van Warmerdam har under de senaste decennierna framträtt som ett spirande skott på den gren av den moderna konsten som uppehåller sig vid de vardagliga tingens poetik. Här kan körsbärets blanka yta framträda som modell för konstnärens bildskapande fantasi, och det ljus som strömmar från andra sidan av en persienn bli en bild av fotografiets delaktighet i den materiella världen. Vilket också sammanfattar vad som händer i de två videoverk, som nu visas i van Warmerdams utställning Open på Galleri Riis i Stockholm.
Light från 2010 består av en tagning med en orörlig kamera, där en hand dras upp och ned över en persienn, med ett varierat ljusinsläpp som följd. Kersentijd från 2012 är ett formellt sett mer komplext verk, där en kamerarörelse dröjer vid och låter oss studera ytorna hos en grupp körsbär placerade på ett fat. Därefter rör sig kameran långsamt bakåt och upp, vilket öppnar bilden mot rummet och samtidigt visar profilen hos den kvinna som, med antydan av ett leende, tar av körsbären och stoppar dem i munnen. I en avslutande, lekfull, gest hänger kvinnan ett körsbärspar runt sitt eget öra, varvid kameran zoomar in på ett av bären, i vars mörka yta vi ser en reflektion av det rum där filmen utspelar sig, inklusive ett fönster som, återigen, pekar på bildens förbindelse med ljuset.
Med Gaston Bachelard kan vi tala om Light som en «fulländad» men «stelnad» bild, som «vingklipper föreställningsförmågan» och motverkar fantasins «naturliga strävan efter nya bilder». I polemik med utställningens titel, skulle jag därför karakterisera verket som slutet istället för öppet. Åtminstone erfar jag inte mycket av den inre rörelse, som jag tror att konstnären vill peka på som kännetecknande för bildens sätt att gripa tag i, och göra sig levande för, betraktaren.
Kersentijd uppfattar jag som mer dynamisk, eftersom kamerans korta skärpedjup ger associationer till måleriet, och eftersom motivet knyter an till ikonografin inom den holländska stillebentraditionen, vilket frammanar en historia vid sidan av bildens förmåga att registrera och närvara i ett nu. Den egenskap som betraktaren tänks ta fasta på är naturligtvis körsbärens tendens att uppträda i par, vilken, tillsammans med bärets blanka yta, gör det till en exemplarisk modell för det bildskapande som hämtar kraft ur naturens förmåga att dubblera eller härma sina egna former. Härmandet är ju också en handling som är förbunden med leken och skrattet och, i vidare mening, lusten, vilket säkerligen också är vad som motiverar kvinnan att använda körsbären som örhänge. Det blir en bild av ett infall eller en lycka, som finner sin motsvarighet i körsbärets explosion av smaker i munnen hos den som äter det.
Utställningen är elegant, men som begrundan över den bildskapande fantasins delaktighet i den materiella världen erbjuds inte något bortom iakttagelser av mer lättsam karaktär. Verken upplevs som en smula daterade, vilket möjligen har att göra med lättillgängligheten hos deras medium, den digitala videon. Kanske kräver utbytet mellan de materiella tingen och dagens visuella teknologier ett större mått av komplikation i tiden och rummet, en dissonans eller en otidsenlighet, för att väcka djupare eftertanke än vad de bilder som omger oss i våra dagliga liv förmår göra.
