Hur känns det att öppna en utställning när resten av samhället stänger ner? Att visa sina nya verk när ingen kommer? Lina Bjernelds utställning på Konstakademien öppnade för ett par veckor sedan, vid ungefär samma tid som de flesta andra konstinstitutioner i Stockholm slog igen. Strax därefter valde även Konstakademien att stänga ner, och det är i skrivande stund oklart när eller om utställningen kommer att öppna igen.
Det märkliga är att Bjerneld fångar exakt den känsla av uppgivenhet och isolering som spred sig när en stor del av världen gick in i karantän. Inte desperation eller förtvivlan, utan en krypande oro som kommer när kroppen känner att något ska hända, men inget händer. Det märkliga är alltså att Bjerneld profetiskt lyckas skildra livet som det är just nu i ett måleri som hon måste ha arbetat med under flera månader. Den förklaring jag kan se är att verken intensifierar ett dämpat tillstånd som tidigare krävde en särskild sensibilitet för att uppfatta, men som idag blivit vardag för alla. På samma sätt kan man ana att dagens undantagstillstånd är en förlängning av något som var på plats redan innan. I katalogen berör Lars-Erik Hjertström Lappalainen den tanken utifrån kulturteoretikern Mark Fishers idé om depressionen som det naturliga svaret på nyliberalismen som en strukturell stängning av framtiden. Bjernelds bilder känns exakt så.
Utställningens dominerande inslag är ett antal glest målade, storskaliga målningar av klockspel. Framför de stora dukarna står svartmålade bänkar i lagom storlek för att två personer ska kunna sitta bredvid varandra. På en av väggarna hänger en serie tecknade porträtt av män som har avbildats efter att de burit ut människor som dött i bombräder i Syrien. Männens oseende blick motsvarar den utarmade visualitet som kommer fram i måleriet. Som om målningarna vore gjorda för dem, vars ögon har slocknat av allt elände. Klockspelen är avbildade underifrån, och att betrakta dem påminner om att befinna sig under vatten och se på något ovanför ytan. Man är fast i sin undervattensvärld utan att kunna nå fram till dem däruppe.
Ett annat återkommande motiv är människor som spelar musik eller sjunger. Till höger om ingången hänger en målning av en ensam figur som spelar trumpet, och i det inre rummet vid sidan av en målning av en sångerska under en rockkonsert. Kompositionerna bygger på den spänning som uppstår mellan de figurativa inslagen och de utsparade ytorna runtom. Dessa ytor får karaktären av visuella representationer av tystnaden, av den musik som vi kan se men inte höra, vilket förhöjer det stumma i bilderna och intensifierar den vilande kraften i själva måleriet.
I det inre rummet hänger dessutom den kanske underligaste målningen i hela utställningen, Trampa vatten (2020), som föreställer en person som med självsäkra kliv vandrar fram på vad jag tror är havets botten. I händerna håller hen en stor fångst med fåglar, runt kroppen sitter vad jag tror är ett livbälte, och där huvudet borde vara strömmar en varm energi upp mot ytan. Det ser ut att föreställa en robot som trampar fram utan något annat mål än att samla på sig mer rikedom i form av de infångade djuren. En allegori över hur den ständiga jakten på tillväxt förvandlar människor till själlösa automater? Jag vet inte om Bjerneld är marxist, men det är en perfekt illustration av Marx teori om bas och överbyggnad, där upplevelsen av frihet är bunden till en exploatering på en annan nivå. Om undervattensfiguren trots allt är rätt nöjd, så beror det på att den saknar huvud att tänka med och ögon för att se bortom sin egen horisont.
Strax intill hänger en liten målning av en person som i en ångestfylld gest begraver ansiktet i händerna. Jag tolkar det som att Bjerneld vill peka på två vägar för samtidsmänniskan: antingen tar du på dig dykardräkten och blir en lydnadsmaskin under kapitalismen, eller så återstår att bli förlamad av ångest. Depressionen kommer av att båda vägarna leder till passivitet, uppgivenhet och isolering. Det finns ingen rörelse som på ett trovärdigt sätt kan ta oss i annan riktning, tycks hon mena.
Att Bjerneld inte är ute efter att skildra ett psykologiskt tillstånd, utan att fånga en stämning i kulturen förtydligas av hur hon arbetar med serier och upprepning. Det är inte den enskilde syriske mannens känsloliv hon vill åt, utan männens erfarenhet som grupp. I de stora målningarna representerar klockspelen en ordning som är större än individen. Detta är med andra ord motsatsen till en introvert konst eller en formalism. Vad Bjerneld vill, tror jag, är att skildra ett tillstånd som publiken kan identifiera sig med för att ge dem en erfarenhet att samlas kring. Att det inte går att sitta på bänkarna just nu gör inte gesten mindre relevant, bara mer tragisk då det stärker tesen att det som kan samla människor idag, det som kan förena dem, inte är de stora drömmarna, utan tröttheten och resignationen som det innebär att leva i en värld utan framtid.
Det slår mig att Bjernelds ljusa och bitvis omålade ytor för tankarna till bibelscenerna i medeltida kyrkor. Kanske söker hon i det uttrycket ett nytt språk för ett måleri som kan fungera som en exorcism av den extrema individualism som har privatiserat konsten ad absurdum, så att även kollektiva arbeten tenderar att ske i form av projekt som gäller för den gruppen. Bjerneld vill istället, tänker jag, hitta en form för en dold eller bortglömd kommunism i det som människor fruktar allra mest. Om det en gång i tiden var monster som skrapade på kyrkoporten, så tar hon nu fasta på det som är bannlyst i prestationssamhället: det passiva eller orkeslösa som bryter mot påbudet om att ständigt vara produktiv och uppkopplad mot tillväxtekonomin 24/7. Jag förstår det som ett försök att återupprätta konsten som en social plats där publiken kan reflektera över en ångestfylld tillvaro där livets sårbarhet och utsatthet blivit allt svårare att ignorera.
Jag kommer att tänka på den franske filosofen Alain Badious otidsenliga krav om att konsten måste vara orörlig och abstrakt. Är det inte bara att återupprätta den nonfigurativa modernismen som ett estetiskt ideal? Inte nödvändigtvis, det skulle också kunna syfta på en konst som ser ut ungefär som Bjernelds. Det första som slår mig är att hennes måleri ser ut att vara bundet till en viss plats där det framträder utan att fullt ut vara där. Det strävar inte efter en närvaro på det sätt som måleri vanligen gör. Det ser istället ut som en påbörjad version av en framtida målning, eller som något som tidigare funnits på samma plats men nu bara finns kvar i form av en skugga eller ett fragment av något som varit. Kanske skulle Bjerneld hålla med den svenske filosofen Martin Hägglund om att döden är ett argument för en gemensam omsorg om livet i dess ständigt pågående slutskede. De där bänkarna framstår i alla fall inte som en plats för den enskilde betraktaren att konfrontera sin egen rädsla för att dö, utan som ett försök att gestalta allas likvärdighet inför det faktum att de en dag ska försvinna.
Det mest fascinerande är att Bjerneld lyckas förmedla detta utan att bli högstämd eller dyster. Istället känns hennes utställning prövande, infallsrik och ibland ganska underhållande. Att hon på ett par ställen har kilat fast målningar under väggarna så att de bara bitvis sticker fram känns både som en plötslig ingivelse, och som ett sätt att förstärka känslan av att inte riktigt orka eller vilja vara med i offentligheten. Det är begripligt. Ibland misstänker jag att hon är för originell för det intellektuellt och socialt konforma svenska konstlivet. Kanske kan den här utställningen ändra på det? För mig bekräftar den att hon är en av sin generations främsta målare.
