Krig maler ner nyanser och abstraktioner. Kvar finns brutal verklighet. Anfallskriget mot Ukraina är inget undantag, vilket onsdagens samtal I solidaritet med Ukraina på Centre Pompidou i Paris visade. De färgglada rör, kolonner och glastuber som håller museet samman bildar en träffande inramning när jag strosar ner för det sluttande planet utanför och in i foajén för att lyssna till sjutton ukrainska konstnärer och kuratorer som antingen deltar på plats eller via videolänk från Kiev, Lviv, Muzychi eller Kherson. Åhörarna är de vanliga för ett konstnärssamtal i Paris: de unga svartklädda, de sobert medelålders, de med festliga glasögonbågar. Likaså stämningen, den artiga inledningen, platsen, mumlet; allt är som vanligt. Tills Nikita Kadan inleder det första Zoomsamtalet: «Greetings from Kiev, jag pratar med er från ett konstgalleri omvandlat till skyddsrum».
Därefter följer en anklagelseakt om den ryska federationen som en neofascistisk, antidemokratisk, homofobisk och kolonial stat, och om västländernas fåfänga «oro och ångest» inför att stänga det ukrainska luftrummet för mördarna. «Ukraina är priset som väst är berett att betala för att skjuta upp sin egen konfrontation med Ryssland – vad mer kan egentligen sägas», undrar Kadan från det kritvita Galleri Voloshyn, samtidigt som han snabbt berättar om de utställningar han trots allt deltar i på bland annat Castello di Rivoli i Turin och Leopold Museum i Wien. Idag kan konsten «synliggöra lidandet i Ukraina och hos alla de ukrainare som är på flykt» medan dess djupare funktioner som «reflektion och förståelse» är skjutna på oviss framtid. Kadans inträngande blick korsat med det numera alltför familjära Zoomformatet förvrider hastigt om inte Pompidous stålskelett så definitivt den vardagliga känslan. Tiden och de hundratal människorna här trycks samman. Ut far konsten, småpratet, nätverkandet, prasslet; in kommer krig, tystnad, desperation, obehag.
Nästan alla som talar återkommer till ett par punkter. Att vi idag den 10 mars inte är på dag 14 av ett krig som startade den 24 februari, utan att vi är på det åttonde året av en invasion som inleddes på Krim 2014. Att konstens roll i det här skedet är att synliggöra vad som sker. Att det är ett neokolonialt krig sprunget ur en kolonial logik och ett post-sovjetiskt tillstånd. Att vi här väst måste vara uppmärksamma och noggranna, till exempel inte tro att den sovjetiska konsthistorien enbart är rysk. Deltagarnas politiska appeller gör desperationen tydlig samtidigt som deras optimism är slående. De vill att vi skall höra och se. Konst och ett nyanserat samtal träder i bakgrunden och ersätts av fakta om kriget, vad som bombats, om livet i Ukraina idag och det som varit.
Den enda gång konsten direkt lyckas slå tillbaka kriget är i de spontana videokonstverken som Lera Polianskova och Ivan Svitlychniy (SVITER Art Group) har förberett under dagen på Nationalmuseet i Kiev dit de flytt för att skydda samlingarna och sig själva. Det konkreta i vittnesmålen, om de skadade och de döda, om behov av stridsflyg och bojkott, ställs i kontrast till Svitlychniys textade video: «Wars occur in the mind and for the mind». I Polianskovas lista av saker som kan vara bra att ha när flyglarmet går är det bilden på några färgglada gnuggisar att ha tillhands när man behöver ta hand om ett obekant barn i ett mörkt skyddsrum som drabbar hårdast. Det är som en absurdistisk direktsändning ur kalla krigsbroschyren Om kriget kommer.
Av alla vittnesmål är det de från den ockuperade staden Kherson som tydligast sätter fingret på vad det innebär att leva på gränsen mellan krigets verklighet och konstens flyktighet, mellan avslut och hopp. Vi bjuds in till Simon Khramtsovs vardagsrum, hör småbarnskrik i bakgrunden och lyssnar till hur han gav upp sin praktik med inriktning mot post-sanning, ironi och vulgära skämt när kriget kom 2014. I ett ögonblick redogör han sakligt för sitt arbete, i nästa förställs ansiktet, rösten hakar sig och tårarna kommer. I Paris skiftar något, det är som att hela rummet hukar ner. «Nu måste vi gå till skyddsrummet. Vi tror verkligen att allt kommer att gå bra», avslutar han.
Slava Mashnizky, grundare och direktör för ett litet museum för samtidskonst i Kherson, ringer från sin telefon. Han berättar om alla projekt, utställningar och performance de gjort och om de hastigt avbrutna planerna för museets 20-årsjubleum. Han insisterar på att det inte får ha varit förgäves, på att han och hans vänner måste få en ny chans någon gång snart att göra om allt igen. Hans avskedsord känns verklighetsfrämmande här i Centre Pompidou: «Lycka till. Konsten är evig. Slava Ukraini! Slava Kherson! Ära åt hjältarna!»
Allt det som kändes bekant med att vara på ett konstnärssamtal i Paris i början av kvällen känns nu märkligt förryckt. Inför slagord om krig och ära kan ingen invand stämning eller parisisk vårkväll stå sig. Än mindre inför återhållen dödsskräck. Om samtalet var tänkt att handla om konst eller bjuda på intellektuell reflektion får det nog betraktas som misslyckat – för något utrymme för sådan distans fanns inte. Närvaron och allvaret hos talarna, deras önskan att vi skall se och höra Ukraina pekade däremot på ett rasande motstånd och mot nödvändigheten i att konsten får en till chans.
– Emet Brulin är översättare och skribent bosatt i Paris.
