För tjugo år sedan invaderade en USA-ledd koalition Irak och avsatte Saddam Hussein. Ytterligare nästan tjugo år tidigare föddes Mohammed Sami i Baghdad; då hade Baath-regimen redan styrt landet i ett halvt decennium. När Sami sökte asyl i Sverige under det krig som följde på invasionen så hade han levt i Saddams skugga under hela sitt liv.
I Samis utställning på Camden Art Centre i London – hans första stora institutionsutställning – återkommer den blodbesuddlade diktatorns vålnad i en två meter hög målning som tornar upp sig över betraktaren i det första rummet. En ljusstrimma faller dramatiskt in från sidan, högt upp på den blodröda väggen hänger ett porträtt delvis dolt av en skugga. Man känner igen Saddams khakigröna uniform med pistolhölstret på sidan.
Längre in i utställningen hänger en sex meter bred duk av en absintgrön himmel. Ljusblixtar vid horisonten för tankarna till USA:s «shock and awe»-taktik under invasionen 2003. Bredvid hänger en nästan lika stor målning av ett rum med tomma stolar, en bild av Saddams utrensningspolitik?
Och sist av allt, en liten målning av en vägg med medaljongmönstrad tapet i korridoren på väg ut från konsthallen. Den blekgröna färgen bär på minnet av Saddams uniform. En spik antyder att det hängt en tavla på väggen, medan spikens skugga anspelar på den tid som gått sedan den togs ned.
Vad gör det med en människa att leva i skuggan av en diktator? I Samis fall får frågan en speciell betydelse. Som ung anlitades han som porträttmålare av irakiska staten. Varje hem skulle prydas av Saddams avbild. Inget annat motiv var tillåtet, enligt Sami. Sitter bildförbudet kvar i honom? Utställningen är fullt av skrapade ytor, hotfulla skuggor, tomma rum och kläder som anspelar på de som inte längre bär dem. En sorgesång över de hundratusentals människor som försvann? En upprepning av gesten att ta ner tavlan, bara för att inse att spåren ändå finns kvar?
I en intervju med Sohrab Mohebi, chef för Sculpture Center i New York, menar Sami att frånvaron av mänskliga figurer är ett sätt att vara vara noga med «vad som är möjligt i måleriet». Att måla är inte att minnas, menar han, utan att «visa respekt och återhållsamhet». Inte skildra vad man har sett, utan passera genom «intigheten» för att närma sig det nödvändiga.
Utställningen inleds med målningen Point 0 (2023) som utspelar sig inne i ett flygplan. Som i många av Samis målningar pressas vi så nära inpå motivet att det uppstår en osäkerhet om vad det egentligen föreställer. Han tonar ner det visuella innehållet, för att kunna fånga det sinnliga i själva upplevelsen. Vad vi ser är en snedställd oval omgiven av några hastiga penseldrag som antyder en rumslighet utanför bildytan. Med nästan sensationell skicklighet fångar han känslan av att sitta på ett flygplan på väg att lyfta: det låga brummandet från flygplansmotorn, tryckhöjningen i öronen, nevositeten när man lämnar en plats och är på väg mot en annan…
Det går att tolka utställningen som en berättelse som börjar på det där flygplanet. Genom fönstret ser vi landet vi är på väg att lämna, och som redan håller på att utplånas i minnet. Målningar runtomkring visar de minnesfragment som dyker upp när tankarna får vandra fritt. En känsla av att avlägsna sig från något som vi samtidigt närmar oss genomsyrar hela rummet. I nästa sal hänger en sex meter bred målning som domineras av en omsorgsfullt målad bergvägg. Högst upp anar man några träd och en upplyst byggnad. Titeln antyder att bilden visar en flyktingförläggning, möjligen den där Sami hamnade efter att han fått asyl i Sverige 2007?
Samis måleri är fullt av sådana platser och antydningar, men inte så många konkreta berättelser. I intervjun med Mohebi talar han i om sitt måleri som «hemsökt», inte traumatiserat. Folk vill ha bilder av trauman eftersom de hoppas att de ska mildra eller sätta punkt för lidandet. Men Sami tycks inte vara ute efter försoning, utan efter att måla fram en plats som kan rymma hans erfarenhet, i den mån som den inte kan tänkas bort från vem han är.
Jag kommer att tänka på hur Francis Bacon sägs ha uppfunnit en ny rumslighet i måleriet under en tid då andra var upptagna av abstraktion och ytmässighet. Samis motsvarighet till Bacons glasbur skulle kunna vara det grunda bildjupet som pressar in oss i det trånga utrymmet mellan dukens yta och det avbildade motivet. Ett grepp som tycks fånga den instängdhet och utsatthet som har präglat tiden efter «kriget mot terrorn».
Det finns mycket av fotografiet i Sami sätt att beskära sina motiv. Flera av hans dukar är i skala 1:1 på ett sätt som närmar sig trompe l’oeil. Den stora målningen The Weeping Lines (2022) föreställer kläder som hänger på tork och kastar mörka skuggor på väggen bakom. En kusligt verklighetstrogen skildring av hur det förflutna kommer tillbaka för att hemsöka oss. Lite tillspetsat kanske man kan säga att i Irak så kunde Sami inte välja vad han skulle måla. I väst uppmuntras han tvärtom att odla sin individualitet. Då söker han sig istället mot det han inte kan välja bort: sin nödvändighet, sin ofrihet. Amor fati, som Nietzsche skrev. Älska det du inte kan styra över.
