I måndags slog Stockholm Art Week upp dörrarna med despotisk dekadens – champangemingel på själva Nationalmuseum, ett uppköp vad gäller kultur-cred från förra årets pressfrulle på Soho House. Efter att ha behövt förklara vem jag är för en minderårig entrevärldspraktikant, i ett farsartat PR-eventscenario, vallas jag in i vad som bokstavligen ramas in som ett «radikalt välkomnande». Vit text på svart skärm i hörnet i entrén: «THIS IS A RADICAL WELCOME». Jahaja. I installationen av gruppen Third Culture Kids har svarta ungdomar placerats som statyer på fyra blaffiga podier – en läser poesi, en annan spelar ståbas, de andra bara stå, och bryter av mot det annars kritvita myllret av gäster nedanför.
Speciellt radikalt känns det inte, snarare signalerar allt en trygg, performativ antirasism, där den större frågan om representation i konstvärlden reduceras till en raffigt paketerad mångfaldsgest. Det rimmar väl med det syfte som landshövding Lindgren i invigningstalet tillskriver konsten: att vara för alla, och stå i demokratins och inkluderingens tjänst.
Det är omöjligt att ta sig igenom Stockholm Art Week, schemalagt till mättnadens absolut yttersta gräns, utan att börja grubbla kring de stora frågorna: Vad är det samtidskonsten ska vara och göra med oss stackars människor? För vem görs den? Och av vem? Med över 60 deltagande institutioner, gallerier och andra arrangörer – där även klädbutiker och yogastudios har letat sig in i programmet – plus en mässa där 51 gallerier med över 150 konstnärer knycklats in på Liljevalchs, har jag vid veckans slut hunnit gå på fler vernissager, visningar och annat kulturtjafs än jag kan räkna och känner mig syndigt översållad med intryck.
Bilden av en pågående maktförskjutning i det svenska konstlivet dröjer sig kvar, en där vi rör oss mer och mer från konstnärlig kompetens till ett slags målgruppsorienterat kommersiellt klenmod. Och där agendan tycks dikteras inte så mycket av konstnärer, curatorer eller konstkritiker som av småsamlare, PR-byråer och eventproducenter.
Veckan börjar svagt med ytterligare ett vinmingel plus DJ och några smältande isberg av Bigert & Bergström på den kreativa studion Double Space. Därefter tar jag mig på onsdagen till Hudiksvallsgatan och det som en gång brukade var navet i Stockholms galleriscen, men där det idag bara ligger ett litet gäng gallerier, och visst känns det lite spökigt.
Larsen Warner huserar tillfälligt i Nordenhakes gamla lokaler och visar en stor solo med den nyupptäckte tillika döda kvinnliga målaren Iria Leino. Mängder av sofistikerat abstrakt måleri hänger i raka rader på alla galleriets väggar. Målningarna är uppfriskande i sin materialitet jämfört med det enplaniga och fotograferbara måleri som jag blivit van att se hos de yngre gallerierna i stan. Samtidigt känns det cyniskt säljbart, som en förlängning av mässbåset på Market där galleriet presenterar samma konstnär. Som Helen Korpak skrev om Helsingforsgalleriet Forsbloms utställning med Leino häromveckan: Sälj grej med död tjej.
Hos Cecilia Hillströms galleri badar hela utställningssalen i ett futuristiskt blått ljus och ett mäktigt ljudlandskap. Det är den israeliska konstnären Yael Bartanas verk Farewell, som visades i Tysklands paviljong på Venedigbiennalen 2024, som nu landat till Sverige. I utställningen presenteras en rymdskeppet som en projektionsyta för messianska förhoppningar om utopin, och visst är det visuellt slående. I det bombastiska videoverket, projicerat över en hel vägg, dansar människor i vita klänningar en slags rituell hejdådans under månens ljus, samtidigt som vi rör oss ute i rymden, på generationsrymdskepp Light to the Nations, som också presenteras som modell i utställningen.
Även om Farewell är ett komplext verk som rör sig mellan judisk mystik, science fiction och nationalstatensstatens territoriella logik så är det svårt att inte notera friktionen mellan verkets spekulativa utgångspunkt och dess samtidspolitiska kontext. Föreställningen om en utopisk, judisk koloni i rymden – framburen som möjlig horisont i en tid präglad av Israels pågående folkmord i Gaza – framstår kontextblint, speciellt när den iscensätts genom ett VR-verk där besökaren får vandra runt bland apelsinplockande robotar och fritt betande kossor. Det är en vision som kretsar kring tillflykt, men som i detta politiska nu snarare etablerar en symbolisk distans – en rörelse ut i rymden bort från jordens materiella förutsättningar, där mycket har hänt sedan verket visades för första gången 2024.
Konstveckans huvudnummer, Market Art Fair tar både Liljevalchs gamla del och det nybyggda betongannexet i anspråk. Här känns konstlivet istället kidnappat av borgligt samlande med bås efter bås fullt av landskapsmåleri. Hos Roger Metto på Galleri Thomassen, Niklas Delin på Saskia Neuman, Anja Fredell på Hedenius och Petra Cortright på Brigade, för att nämna några, framställs den sublima naturen som artig. I en tid då landskapet självt tycks befinna sig i akut upplösning blir även dessa bilder en slags estetiska reträtter.
Det vilar ett slags lågmält konsensus över hela Liljevalchs: när ekonomin vacklar, säljer måleriet. Det känns recession-core. Den dominerande känslan är att konstvärlden har abdikerat från sin egen värderingsförmåga – med beklämmande få experimentella eller genuint menade inslag. Vad händer med konstvärlden när vi inte längre formulerar våra egna värden, utan låter publiken, marknaden eller samtidsmoralen göra det åt oss?
Kanske är det därför som det konstnärsdrivna gallerierna är de som funkat bäst i Stockholm på senare tid. På Antics har Tony Karlsson Savci gjort små, strama, avantgardistiska skräpassamblage av kartonger och annat hittat material, prydligt inramade bakom glas. Den kantstötta kartongen har hanterats med både omsorg och repetitiv fixering, som ett sätt att införa en slags mänsklighet i en värld styrd av optimerade logistikflöden. Sättet Karlsson Savci arrangerar små vita klisteretiketter i nästan, men inte helt, raka rader, eller skapar geometriska kollage av amazonförpackningar känns som både ett sätt att återta kontroll över verkligheten samtidigt som konstskapandet helt gett sig hän det som faller över den. Det hela blir ett slags handens lågmält uppror mot det strömlinjeformade.
Erik Pausers nya film om konstnären Leif Elggren som under veckan premiärvisades av Filmform på Bio Aspen i Aspudden hjälper mig att förstå varför Karlsson Savcis lilla presentation väcker ett sådant begär i mig. Jag längtar efter den konst som orkar veckla ut människans lilla värld i relation till större system – men också efter den konst som vägrar ta hänsyn till publik eller målgrupp, utan helt drivs av konstnärens egna, enträgna utforskande. Som Leif Elggrens banala besatthet av färgerna svart och gult, eller när han med Guds söner kör stolar på plattan.
Det som bär, även på Market, är de få presentationer som vägrar följa formatet – de som bygger egna världar snarare än levererar önskad form. Hos Klara Zetterholms på Issues befinner vi oss plötsligt i en arkeologisk utgrävning av det fiktiva landet Ul’d Arbas, där djur, växter och fragment av vad som kan vara gamla – eller framtida – tempel buktar ut som reliefer i keramiska skärvor. Tillsammans bildar de en mosaik av en värld med en helt annan logik än vår. De två fashonabla neandertaloida tuttlisorna är slående genom realism, detaljrikedom och karisma.
Och på det danska galleriet aaaa nordhavn står Gustav Gastons massiva satellit, en hemtillverkad antenn byggd av återfunnet industrimaterial, som ser ut att ha kraschlandat mitt i mässan. I ett rum fyllt av lättfraktade målerier och diskret säljbar form är farkosten en upplyftande inslag. Med sin monumentala närvaro framstår den som ett slags fysisk manifestation av det osynliga men giftiga elektromagnetiska 5G-landskap vi rör oss i.
Inte långt från Liljevalchs ligger Spritmuseum, och i ett av de rostfrittsinredda vinprovningsrummen avslutas min konstvecka med en härligt självupptagen installation av den nya konstgruppen Darling, bestående av Elis Monteverde Burrau, Militza Monteverde Burrau, Max Ronnersjö och Katarina Sylvan. Bland 400 uppblåsta bag-in-box påsar, blommor, tackkort och tjock-TV-apparater där konstnärerna filmat sig själva hittar jag just det som Stockholm Art Week annars saknar – en vilja att själv formulera betydelse, snarare än att invänta den. När konsten i allt högre grad outsourcas till publikens reaktioner, samlarnas preferenser eller marknadens tolerans påminner Darling om att man också kan bestämma sig: simply film them, and declare them superstars.
