Rapport från kulturrevolutionärernas världskongress

Vi måste sluta tänka konsten historiskt och börja tänka den normativt. Det är en slutsats av arrangemanget Sensory Futures. The Work to End All Labor i Stockholm i lördags.

Ett antal filmer av Julia Kouneski visades som en del av arrangemanget. Här Support System (stillbild), 2018.

«Det är dags att höja ribban», måste Marianna Feher ha tänkt när hon som examensarbete på curatorutbildningen vid Stockholms Universitet tog sig för att anordna konferensen Sensory Futures. The Work to End All Labor som ägde rum på den interdisciplinära dansstudion c.off i lördags, den 2 juni. 

Dagens konstdebatter sträcker sig sällan utöver idémässigt bedövande futtigheter rörande bättre verklighetsanpassning och utformandet av nya policydokument (hur ska konstnärer kapitalisera på sitt arbete? Hur ska representationen bland beslutsfattare göras mer inkluderande?). Fehers problemställningar lät däremot som en inbjudan till kulturrevolutionärernas världskongress: samtiden har ett akut behov av att återuppfinna en emancipatorisk politik, bör vi därför överge tidigare revolutionära traditioner eller är de tvärtom mer relevanta än någonsin? Hur kan vi tänka konsten i revolutionära termer? Hur kan en radikal kritik ge nya möjligheter att föra konstnärliga praktiker och politiskt handlande närmare varande bortom dagens kapitalistiska struktur?

De som skulle presentera tankar kring dessa frågor var klart yngre och mer åldershomogena än vad som brukar vara fallet. Snittåldern låg nog kring 30, och antagligen var det inte mer än 7–8 år som skiljde den yngsta deltagaren från den äldsta. Faktiskt var det just de här deltagarna som gjorde mig intresserad av att offra årtusendets vackraste väder på att sitta 6 timmar och lyssna på marxistisk prosa om kapitalismen. Tung betoning låg på postmarxistiska teorier. Överraskande nog, för mig, var de italienska namnen som länge har dominerat diskursen ersatta av tyska och franska referenser. Ett presentationsblock bestod av filosofen Astrid Grelz, ekonomihistorikern Rasmus Fleischer och performancekonstnären Mattin, vilka också samlades till en diskussion ledd av Olivia Berkowicz.

MOT EN HÅRD OCH SVÅR KONST

Grelz presenterade den tyska filosofen Anselm Jappes försök att greppa konstens möjligheter idag. Hon pläderade, om jag förstod rätt, för en re-estetisering av samhället, som skulle få det att vara en kultur istället för att ha en kultur. Och för att komma dit måste dagens konst kritisera av-estetiseringen av samhället – vilket man väl då kan förstå som tendensen att göra olika konstarter till skilda specialiteter med egna målgrupper, experter och nischade marknader, och resten av tillvaron konstfri. Den enda charm som Jappes tänkande besitter tycker jag ligger i att han vågar vara normativ när han talar om samtidskonst, vilket för oss övriga kritiker antingen är ett brott mot vårt vetenskapliga patos eller mot vårt förtroende för att marknaden klarar sig bättre utan pekpinnar.

Paneldiskussion med Mattin, Astrid Grelz, Rasmus Fleischer och Olivia Berkowicz. Foto: Josefina Malmegård.

När Jappe talar om konst går han ganska rakt på sak: han vill se «hård och svår konst» och inte mjäkig terapikonst (relationell estetik) som «ska göra folk en aning snällare och vänligare till vardags». Konsten måste slå mot individernas «förstening i rådande kategorier» och inte falla publiken i smaken utan kräva av dem att leva upp till verket.

Jag blir lite förundrad över mitt eget förhållande till kategorier här, framför allt när jag tar del av Alice Håkanssons performance som är en del av konferensen. Ska verket få till effekt att jag bryter mig ut ur min kritikerkategori? Det är ett performance för en person åt gången, och verket presenteras som någonting som «konstituerar nya kommunikationsvägar» genom en hollistisk behandling som heter «craniosacral behandling». Man ligger ner och konstnären rör vid en. Helt klart terapikonst, och när jag frågar Håkansson om det får jag veta att hon går en kurs för att lära sig metoden och att det enda som skiljer performancet från en vanlig behandling är att någon kan stå och titta på. Detta kan knappast vara den konst som Jappe efterlyser. Jag inser att den nog står i samband med nästa steg, det som Grelz lägger mer krut på: återupprättandet av en kultur i vilken det inte är någon skillnad mellan liv och konst. En välbekant idé från John Dewey och Alan Kaprow till den svenska «flumskolan» (som knappast levde upp till namnet, tyvärr). Finns det verkligen något att hämta här?

VARDAGSKONST, EN FÖRSKRÄCKLIG TANKE

En skillnad mot den traditionen är att Jappe eller Grelz betonar kultur som det som möjliggör en sådan gråzon. Jag tror att det är i den kontexten som Håkanssons verk ska ses, precis som Max Ronnersjös performance Technical Works som består i hans närvaro under dagen som tekniker. 

I egenskap av kritiker kan jag ganska lätt se hur dessa verk skulle kunna vara relevanta inom de enskilda konstnärskapen, men om jag nu ska se dem ur perspektivet av en framtida kultur där liv och konst har smält samman med resultatet att ingen konst finns, bara liv, så måste jag som en levande varelse fråga mig: vad är det värt? Vill man hellre leva i en kultur där konstverk finns, eller i en där konsten har blivit vardag spetsad med tanken om en konstnärlig transfiguration av banaliteten? Det är givetvis svårt att föreställa sig hur en transfigurerad vardag egentligen skulle upplevas, om den var verklig och inte bara en tanke. Men som tanke är den ju förskräcklig!

Alice Håkansson medverkade med ett behandlingsperformance. Foto: Josefina Malmegård.

Poängen måste väl snarare vara att sättet att göra konst ska förändras, alltså inte vad konstnären gör som hur hen gör det: att man gör konst med samma attityd som man gör annat i livet. Men vad? Man gör ju saker på väldigt olika sätt om de är arbete eller fritidssysselsättning, t ex. Den distinktionen medför två olika filosofiska antropologier: är vår existens som människor mest verklig i arbete eller i ledighet? I arbete, tycks den här konsten svara. Och om människan är sitt arbete så undrar jag om inte den alienerade konst om vi dagligen erfar ändå är att föredra. Eller ur motsatt perspektiv: förutsätter inte en förändring av konsten snarare en förändring av den här implicita människouppfattningen – arbetslinjens människa som entreprenör och ytterst konsument – snarare än en kritik av kapitalismen? Det senare är nog också nödvändigt, men om samhället ändå organiseras kring arbetaren blir ju valet mellan kapitalism och socialism som pest eller kolera.

Det där omöjliga valet var en av utgångspunkterna för Rasmus Fleischers anförande. Han ville tänka en annan revolution än socialismen, som ju i likhet med kapitalismen är organiserad kring varuproduktion och alltså helt avhängig av att människan i grunden förstås som arbetare. Fleischer redogjorde för en mängd olika hållningar i tyska och franska vänstertidskrifter, men kanske för att han är en så mild person levererades hans poänger mycket diskret och totalt överskuggade av en vilja att sprida kunskap om vad som hävdas på olika håll. Vilket i och för sig var intressant nog. Han berörde i alla fall just skillnaden mellan arbete och fritid, vilket fick mig att tänka på Malevitjs kritik av socialismen och dess värdeteori. Givetvis, menade Malevitj, kan pengars värde inte ledas tillbaka på det arbete som de förutsätter, utan måste kopplas till hur mycket fritid de är värda.

VILKEN KONSTNÄR SKA VI HA?

Det temat skymtade främst fram i skepnad av frågan om betalt respektive obetalt arbete. Mattin berättade om sina iakttagelser från Documenta 14 som han medverkade i förra året. Documenta får folk att arbeta som galningar. Inte bara konstnärerna utan alla möjliga, översättare till och med, arbetar gratis! Mattins förklaring gick ut på att folk förstår sig som varumärken och därför går med på det. Även Grelz var inne på «value dissociation theory» som undersöker varför vissa typer av arbete, t ex. hemarbete, inte erhåller ekonomisk kompensation. Kritikern och Kunstkritikk-medarbetaren Frida Sandström påpekade att det samma gäller mycket arbete som läggs ner på nätet, även på sociala medier. I det här skedet lät det som om deltagarna plötsligt önskade att all mänsklig aktivitet borde förstås som arbete, och alltså underkastas kapitalismen.

Överhuvudtaget fanns det en spänning mellan viljan att tänka bortom den socialitet som betingas av pengar – men helst inte göra det utan att få ersättning. Denna motsägelse är ofrånkomlig så länge man behandlar det som en fråga om att leva som man lär. Situation blir en annan om frågan istället gäller huruvida man ska identifiera sig som arbetare, eller försöka tänka som fri och ledig människa.

Julia Kouneski, Support System (installationsvy), 2018. Foto: Josefina Malmegård.

Mattins undersökningar tangerade detta, då han kritiserade det demokratiska subjektet som ett borgerligt 1800-talssubjekt. Själv ville han stå för tanken att det sanna subjektet, det enda som inte är kommodifierat, utgörs av «totaliteten av praktiker». Utifrån detta ville han i alla fall dra slutsatsen att distinktionen mellan fritt arbete och kommodifierat arbete inte har någon ontologisk realitet utan bara epistemologisk – vilket för honom verkar vara skäl nog att tro att den inte är reell. Kanske är det därför han säger sig inte tro på alienationen. Här skulle jag istället vilja tillämpa den tankefigur som Fleischer presenterade, vilken tar avstånd från kapitalismens dikotomi mellan praktik och teori, stat och kapital osv. Kanske är det kapitalismen som vill få oss att tänka alternativet ontologi och epistemologi när det egentligen handlar om relationer mellan krafter och rangordningar, och om noologi (dvs. hur vi tänker snarare än hur vi får kunskap)? Och kanske borde vi i så fall tänka kapitalismen i termer av dess antropologi snarare än dess historia och utveckling?

Detta borde bli ämnet för nästa kulturrevolutionära kongress. Hur ska vi tänka oss konstnären, som typ? Är hen en arbetare, en ledig människa, en shaman, en tävlingsmänniska eller rentav en arbetsgivare? Eller, vad säger jag, «är»: vem bör hen vara, vilken konstnärstyp har värde? Vi måste inse att slaget om konsten är en normativ strid, och att vi hittills har lämnat normativiteten åt de som hävdar att konstnären ska vara entreprenör eller tjänsteman och att konsten ska vara en marknad. Ska vi ha en kulturrevolution så måste den handla om självbestämmande, inte om ontologi och epistemologi.

Människorna som offrade «årtusendets vackraste väder» för att medverka i Sensory Futures. Foto: Josefina Malmegård.

Comments