«Pling!» Den stora projektorduken fylls av en mun pressad mot en glasskiva, och på tungans undersida ser man de lila blodkärlen framträda. En röst med mjuk skotsk accent hörs: «Dear members of the Academy, thank you for the invitation to speak here today. It’s an honour to be called upon to submit a report concerning my previous life.»
Så börjar berättelsen om en professor som under trycket av kraftiga nedskärningar och den påföljande konflikten mellan ledning och studenter förvandlar sig till en bläckfisk. Insikten att talet och språket inte kan erbjuda något motstånd i det nya «utbildningslandskapets» våldsamma gallimatias – där kostnaden för tvål till toaletterna är för hög men en PR-byrå måste anlitas för att kommunicera skolans varumärke – inleder professorns förvandling. Från att ha övat på tungrörelser inför ledningsmötenas svåra diskussioner övergår hon nu till mer omfattande övningar: att förvandla hela kroppen till tunga, att skifta färg och struktur, att sprida hjärnan genom armarna och spruta bläck.
Report to an Academy är inte bara en 28 minuter lång film av den irländska konstnären Sarah Browne, och den andra utställningen i Marabouparkens program Acts of Self Ruin om kollektivitet i individualismens tidsålder. Det är också titeln på en novell av Franz Kafka, där en förmänskligad apa redogör för sina avlägsna minnen av livet som primat. Vad säger oss dessa djurblivanden? Ganska mycket, tror jag. Själv önskade jag under flera år av min barndom att bli en varg, i en kortare period intalade jag mig själv att jag var en vampyr, och som vuxen har jag under långa perioder levt som en hund, i sakta men säkert stadd förvandling till apa.
Men utöver lockelsen till annanhet i Kafkas bestiarium, så sker något intressant i Brownes förskjutning av tvetydigheten i denna novell. Vad innebär egentligen den «utväg» som den tillfångatagna apan Rotpeter såg i människoblivandet? Hos Browne har vi konflikten med ledningen på en konstakademi, en typiskt plågsam double bind-situation där det tudelade problemets alternativa eller halva lösningar utesluter varandra. Antingen organiserar du dig i en kamp som kan stjäla all energi från ditt egentliga arbete, eller arbetar du vidare i skammen över att inte kräva dina eller andras rättigheter och under växande svårigheter på grund av en logik som mer eller mindre syftar till att avskaffa dig.
Vad innebär då bläckfiskblivandets utväg? Å ena sidan ett tillbakadragande eller en reträtt i avskaffandet av ryggrad. Berättelsens struktur för tankarna till en inre röst hos någon som avskaffar sin egen talförmåga. Detta bekräftas av ett flytande, kroppsligt tänkande som vänder sig inåt i bilderna: en bläckfisk simmar ensam över stenar, en byggnads tomma och gistna interiörer påminner om hud och olika kroppsdelar ser ut att lösas upp när de pressas mot glasskivan framför kameran. Å andra sidan finns det en njutbart obekväm intimitet i beskrivningen av de biologiska processerna hos en kropp som läcker ur sig själv. Innebär professorns övningar på skolans klotterprydda toaletter skapandet av en ny subjektivitet? Ett djurblivande i linje med Deleuze och Guattaris Kafkaläsningar, eller med den ryska filosofen Oxana Timofeevas History of Animals, som pekar ut en flyktväg eller uppbådar en ny handlingskraft där det tidigare inte fanns någon? Något inom mig ylar i bifall, men Browne själv ger inga tydliga svar.
Insidan av läppar, tunga och saliv, ett knöligt öra, kanske ett nyckelben mot glaset. Undersidan av en sugfisk mot glaset till ett akvarium. Den datorgenererade rösten beskriver talsvårigheterna: «One night I had a dream that I was a bell that had the tongue taken out. In a way this was strange, but it was probably just caused by a typical day at work.» Det är ett lustigt sammanträffande. Själv drömde jag härom natten om en text av Maurice Blanchot där konstverket är en klocka som hänger i luften, och kritiken den snöflinga vars lätta träff får klockan att plinga innan den smälter bort.
«Pling!» Filmen börjar om och jag sitter kvar.
