På Mörby gård, en konstnärsdriven plats på Ornö en liten bit ut i Stockholms skärgård, visas en grupputställning med den lite höstruskmysiga titeln Deras lyckligaste dagar var de mörka och vidsträckta dagarna med regn. Den ligger inte långt ut, men är ändå så svårtillgänglig att den kräver sin dagstur. Det var inget jag såg fram emot: som inflyttad tror jag mig veta att skärgårdsbefolkningen är illvillig och sommargästerna arroganta. Naturen är nästan ännu värre: det ser översvämmat ut, övergivet av allt utom döda klippor och vindpinade tallar isolerade i ett fientligt element. När jag åker båt där upplever jag världen efter katastrofen, utelämnad åt ett postcivilserat tillstånd där det mänskliga är intet. Det är ju både befriande och för jävligt – tänk J.G. Ballards The Drowned World (1962) eller Marguerite Duras, som utställningstiteln har hämtats från, i vars verk man kan känna av samma dubbelhet.
Jag har aldrig träffat någon som delar denna dystra perception av kustlandskapet, men just den här dagen tror jag att den var gynnsammare än en mer idyllisk blick – utställningen svämmar över av död, förlust, smärtsamma förbindelser och spöklika minnen. Varje verk känns skapat i ett tillstånd av ofrivillig isolation, några av dem i desperation, vilket får dem att sträcka sig efter varandra. Vaga sammanhang uppstår. Man får en stark känsla av att vi sitter i samma båt och att det är för sent att skrika. Det är tillräckligt dött och stilla för att även små gester skulle kunna gå fram, om bara någon som skulle kunna uppfatta dem fanns där. Det tycker jag är bra curerat av Camilla Larsson.
Det som sker i de flesta verken sker smygande – om det överhuvudtaget händer något. Kanske får jag bara för mig det. Ta Nisrine Boukharis tre minuter korta video, filmad med fast kamera. Till ett lågmält ljudspår ser vi först en krukväxt; en hand lyfter plantan ur sin kruka, och ställer den med jorden fasthållen kring rötterna på underlaget. Sedan avlägsnas jorden och rötterna skärs av. Jorden sprids ut på underlaget så att en förgrund bildas, och sedan läggs den rotlösa växten i bakgrunden.
Det där enkla förloppet skapar ett distinkt tudelat bildrum. Men känslan av att något avgörande har hänt kommer sig inte av förändringarna av bildrummet, utan av att det som syns i bilden har fått en annan relation till det som ligger utanför den. Detta indikeras främst av skuggan i bilden. I början är det jordklumpen kring rötterna som kastar skugga, i slutet däremot bara överdelen av växten. Skuggan storlek och riktning har dessutom förändrats. Inledningsvis sträcker den sig ut ur bilden, som förbinds med sin omgivning; i slutet är den avsevärt kortare och stannar inom bildens gränser. Ljuskällan har under den korta filmen flyttats i höjdled, och skuggan som först föll rakt åt vänster pekar i slutet mot det övre vänstra hörnet. Tingen belyses från ett annat håll, synliggörandet sker ur ett annat perspektiv. Vad den förändringen innebär är omöjligt att säga – det är väldigt ångestladdat. Bildrummet har blivit slutet. Det släpper in ett synliggörande ljus från ett rum som ingenting i bildrummet kan gripa in i; föreställningar om Guantanamo och flyktingläger väcks. Att Boukhari har flytt från Syrien får mig att se filmen som en allegori över människan, kulturen och migrationen.
Lotta Törnroth har åkt runt med storformatskamera och lång slutartid och fotograferat månen. Själva idén har en poesi som lockar mig utan att jag egentligen förstår varför man inte lika kunde fotografera månen från samma plats hela tiden – byts perspektivet på något sätt? I den relationen till godtycket och kraften i den blinda viljan att se från vissa specifika platser är det som om någonting i blicken ger efter, görs mer receptiv. De små bilderna är vackra, det nattblåa över Grönland magnifikt – över Åland hann månen röra sig en lite bit och bildar ett streck. Såväl kvaliteten som motiven får en att fråga sig varför, varför man tittar på det, varför hon gjorde dem snarare än andra, varför man gör någonting överhuvudtaget under solen.
Mittemot den raddan foton finns ett verk av Leif Elggren, också det en serie. Svart: att måla mig själv tillbaka till gult (2021). Sedan många år tillbaka gör Elggren anspråk på att alla svartgul-randiga objekt i världen är hans verk. Förr funkade det genom ryktesspridning och iakttagelser i vardagen, nu hashtaggas sådana objekt med hans namn på Instagram. Nu har han drabbats av en ögonsjukdom som hindrar honom från att se den skarpa kontrasten mellan gul och svart, så därför roar han sig istället med att göra ett verk i vilken övergången mellan färgerna sker gradvis över sex målningar. Jag märker att jag inte riktigt vågar lita på mina ögon, då jag tycker mig se att övergången sker ganska språngvis, men en klar skillnad i färg mellan den fjärde och den femte. När jag går närmare märker jag att glaset speglar betänkligt, men att reflexionen ändå är mindre tydlig än väntat. Det är som om den både tar in mig och rummet, och löser upp mig i detta svartgula töcken. Världen känns obestämd, som om formerna var utspädda. Samma effekt uppstår i Barbara Kozłowska foton av färgade linjer på sandstränder, vilka är på väg att suddas ut av vatten eller vind.
Att verken skvalpar över och suger upp varandra är nog utställningens styrka. Det sker märkligt motståndslöst, och ändå mer existentiellt än konceptuellt. Ibland kan man se en lycklig slump i övergångarna, ibland en sfärernas harmoni, som när man märker att musiken från Boukharis video gör sig ännu bättre till Simon Blancks ljudlösa video i andra änden av rummet.
Det jag tidigare sett av Blanck har fått Heideggers relation till döden att te sig som en noobies. Så är det här också. Vi följer med på en roadtrip i Karelska näset, bitvis dubbelexponerad så att vägar och bilar ter sig som bilder av något frånvarande, och svartvitt för att… kanske för den dokumentära känslan? Eller för att fånga gråskalan mellan liv och död. Det är som en pervers variant av Bergmans Smultronstället (1957). Då och då kommer remsor av maskeringstejp över bilden med handskrivna citat av Edith Södergran och Anna Achmatova i stil med «jag har en port för döden – den står alltid öppen».
Utanför lokalen, på en äng, står en märklig apparat av Ida Idaida. Det ser ut som den felande länken mellan ett medeltida tortyrinstrument och en vävstol – plågandet blir vardagligt, liksom uppkommet ur leda. Verket påminner mig om hur jag har uppfattat skärgårdspopulationen. Det får mig också att fundera på om inte civilisationen har sitt postciviliserade tillstånd i sig, varje dag, hel dagen.
Skönt att katastrofen finns åtminstone, och vi hur ju alltid döden! Livet är rätt gott ändå.
