Klockan slår exakt sex när jag trycker upp dörren i det faluröda planket till Södermalms nyöppnade galleri Beau Travail, beläget vid foten av Vita bergen och Sofiakyrkan i en liten 1600-talsgård på Skånegatan. Kyrkklockorna dånar och blandas med sorlet från galleriets kedjerökande besökare som står och trycker på bakgården runt en eld, personer mellan 20 och absolut max 40 år från Stockholms konst-, litteratur- och innekretsar som fått nys om öppningen via Instagram.
Lite som på Skansens julmarknad trängs vi på grusplanen mellan svinstia, huvudhus och länga. Konstnären Marie Karlberg, galleriets grundare, har fått tillgång till lokalen genom någon konstglad tech-entreprenör, och presenterar i sin första utställning det intern-kultiga kulturparet Monteverde-Burreau, bestående av konstnären Militza Monteverde Burrau och poeten Elis Monteverde Burrau, i en aldrig tidigare skådad duopresentation: The more you ignore me, the closer I get.
Jag får huka för att inte slå huvudet i dörrkarmen när jag stiger in i den lilla gårdens huvudbyggnad. Takhöjden är trängande låg, och vi är packade som sillar. Rummet är belyst med tre bara glödlampor som hänger i sladdar från taket, så pass lågt att besökarnas silhuetter kastar mörka skuggor över den symmetriska raden målningar som hänger längs väggarna, vita hålslagna papper målade i olja på rå linneduk, i Militzas omisskännliga stil. Vissa blad är tomma, på andra har Elis kladdat några rader – «HONEY, WHAT WOULD YOU SAY IF WE GOT SILICONE TITS?» är en favorit. Målet verkar vara att fylla varenda papper med text innan öppningen är över för ibland ser jag honom stå och skriva rakt på målningen med svart penna.
Klockan slår 18:15 och det är dags för läsning. Militza hostar i mikrofonen kopplad till en liten förstärkare på golvet – Elis eget bärbara PA-system känt från andra men liknande sammanhang. Papper efter papper faller till marken när Elis läser, både metaforiskt och bildligt knyts performancet samman med utställningens målningar, vita ark på väggen, vita papper på golvet. Läsningen, och kanske utställningen, handlar om besatthet, kärlek och konstnären John Stenborgs utsmyckning med stenlagda pappersark i Zinkensdamms tunnelbana.
Det är uppfriskande anti-intellektuellt och känslodrivet – utan långa förklaringar och komplicerade referenser utöver det rent personliga presenterar paret sin fixering både vid John Stenborg och varandra, eller kanske framförallt Elis besatthet av Militza. Som besökare gläntar vi på dörren till det privata genom kryptiskt dimmiga rökridåer. Om Militza är pappret och Elis är ordet och «pappret är starkare än orden» eller «ett tomt blad är det perfekta konstverket», blir man nästan generad.
Kvällen innan var jag förbi ett annat konstnärsdrivet initiativ, Strändernas Svall, uppe i enrummare på Hornsgatan, för att se Liv Melins pyttelilla solopresentation Clara Locus bestående av ett gäng stora realistiska målningar av hästar och fotopapper uppsatta så de täcker alla väggar i det lilla vardags-sovrummet. Efter att ha snubblat över cirka en miljon par skor i hallen kunde man kökshänga eller försöka tränga sig fram till en av bilderna för att förundras över hur det som på avstånd ser ut som foto egentligen är en målning.
Även om finish inte är de konstnärsdrivna initiativens starka gren och jag, som lätt blir visuellt överstimulerad när presentationerna är plottriga och ofärdiga, tycker att konst mår bra av en stramare inramning, är det spännande att öppna dörrar till bakgårdar, eller åka hiss upp till en okänd lägenhet för att upptäcka något nytt. Både Beau Travail och Strändernas svall känns prövande, istället för att presentera skarpt utvecklade utställningskoncept handlar det om att mötas och experimentera, precis som det borde vara när konstnärer ställer ut konstnärer.
