I slutet av förra veckan var det stort vernissagebaluns på Moderna museet som invigde en utställning om Die Brücke i den nyrenoverade mittsalen och en utställning med Nicole Eisenman och Edith Hammar i ett helt nytt utställningsrum strax intill. Men det var inte de efterföljande recensionerna som fick mig att höja på ögonbrynen utan journalisten Ale Låkes reportage Kritik mot Moderna museet efter möjliga övergrepp i vänstertidningen ETC.
Artikeln handlar om queerikonen Vaginal Davis kritikerrosade utställning som Moderna och en rad samarbetsinstitutioner har visat sedan i maj. Mer specifikt, om misstänkta övergrepp i The Last Club Sucker (1999) – en skakig videodokumentation från den sista kvällen på en numera nedlagd queerklubb i Los Angeles. Vi får se Davis i rollen som värdinna påstridigt närma sig de manliga gästerna. Ibland drar hon ner deras byxor och börjar suga på deras kön. Reaktionerna pendlar mellan det generade och motvilliga, ingen verkar särskilt taggad men de flesta accepterar sitt öde.
Jag gissar att många som har sett verket tänker att det är inte är så farligt, att Davis spelar en roll och att besökarna har givit sitt medgivande bara genom att befinna sig i lokalen. Den tolkningen avfärdas emellertid av sexologen Suzann Larsdotter som i Låkes artikel påpekar att flera av männen ser otrygga ut och att det inte verkar vara tal om något samtycke.
Davis själv har inte kommenterat anklagelserna i artikeln, men Moderna museets indendent Hendrik Folkerts försvarar beslutet att ställa ut verket då det skildrar något som hände för länge sedan (alla gärningsmän genom historien tackar för det argumentet). Samtidigt tillstår han att han inte har talat med alla medverkande, och därmed vet vi inte heller om de samtycker varken till att bli avsugna, filmade – eller till att filmen visas på utställningen. Att museet ändå valt att ställa ut verket är en solklar integritetskränkning, för även om männen var med på noterna då så är det ju inte säkert att de vill visas upp för allmän beskådan 25 år senare.
Ett skäl till att så få har reagerat på Davis verk är sannolikt att sexuella övergrepp mot män regelmässigt bagatelliseras i en kultur där män alltid förväntas vara redo för sex. Metoo var ett steg i rätt riktning men lyfte sällan fram män som offer för sexuella övergrepp. Ett annat skäl tror jag är att Moderna museet under flera år har groomat oss att acceptera eller rentav efterfråga gränsöveskridande beteende från vissa certifierade genier som kittlat publiken med andeskådning eller sexuell frigjordhet.
Det började med Hilma af Klint, kronan i Moderna museets gloria som ett feministiskt museum under en period då konstnärer som Yayoi Kusama och Marina Abramović visades i stor skala. I den kontexten framstod den spirituella adelsdamen som det perfekta geniet vars nyupptäckta arbete ställde etablerade sanningar och värdehierarkier på ända. Några år senare kom en hagiografisk Nan Goldin-utställning där hennes bilder visades som diaspel i mörklagda rum vilket gav känslan av att träda in i ett tempel ägnat åt den helgonförklarade fotografens liv och verk. Goldins suspekta bilder av unga människor i sexuellt utsatta situationer sattes inte under lupp.
Förvånansvärt få har noterat att vad Moderna saluför är samma gamla genikult som vi har sett i evinnerliga tider, om än paketerad så att den går hem idag. Davis har sålts in med hårresande hyperboler och målats upp som ett så oerhört betydelsefullt konstnärskap att det krävs fem eller sex institutioner för att rymma det. Precis som med af Klint eller Goldin så har budskapet varit att publiken ska uppfatta det som en ynnest att ens få närma sig detta upphöjda geni. Ingen kritik här inte. Icke sa Nicke.
I Davis fall finns det såklart en massa humor och medvetna överdrifter, och utställningen kan också läsas som en skrattspegel mot det sexfixerade individualismsamhället. Men frågan är vilken skillnad det gör när hon ges statusen som oantastlig, vilket är syftet med att geniförklara en konstnär: vi ska fås att tro att hen utmanar etablerade sanningar i den grad att varje avvikande analys framstår som ett uttryck för ett suspekt politiskt intresse.
Den som tycker jag är fel ute får gärna påminna om vilka kritiker som har ifrågasatt genialiteten hos en Nan Goldin, Hilma af Klint eller Vaginal Davis. Eller en Britta Marakatt-Labba, som visas på Moderna nästa år, och nyligen fick Dagens Nyheters Björn Wiman att hänförd falla på knä inför profetissan efter att ha besökt utställningens första anhalt på Nasjonalmuseet i Oslo. Sannolikt väntar en liknande vördnad när utställning anlänt till Stockholm.
Men att framställa en konstnär som sakrosankt och höjd över kritik tycker jag känns smak- och historielöst. Det lättfärdiga talet om «manliga genier» under metoo tenderade att bortse från att konstnärer helgonförklaras, inte för att de har ett visst kön, utan för att de anses förkroppsliga vissa ideal. En gång i tiden tycktes Picasso eller Pollock personifiera löftet om människans frigörelse och uttryckskraft under moderniteten. Idag är det andra drömmar som ska inkarneras, och då går det lika bra med en kvinna eller Bipoc-person. Geniets funktion är densamma. Boven i dramat är det kapitalistiska klassamhällets behov av individer som kan marknadsföras med det falska löftet om att infria folks drömmar. I utbyte får de tillgång till överklassens privilegium att svina och behandla andra som sina ägodelar.
Ur ett konstkritiskt perspektiv är det irriterande att Moderna (och andra, detta är knappast ett problem bara på Skeppsholmen) förvanskar geniets egentliga innebörd. Som Giorgio Agamben framhåller i Profanations (2015) härstammar geni från ordet för skyddsande som på latin betecknar det unika i varje individ som står i en spänningsfylld relation till de opersonliga inslag som vi alla har gemensamt (språket, kulturen). Ett skäl till att geniet kommit att förknippas med förtryckarmentalitet och maktarrogans istället för det värdefulla i en unik röst är just att makthavare insisterar på att foga konsten efter en social logik som hyllar förmågan att dominera och härska över andra. Så var det på P. och P.s tid, och tyvärr är det så än idag.
Ulrika Stahre är en av få kritiker som har kommenterat ärendet, och menar i Aftonbladet att det vore hyckleri att inte visa verket eftersom det är en del av Davis historia som inte bör friseras. Det har hon en poäng i, tillrättalagd konst glädjer bara byråkrater och politruker. Men även Stahres argument förutsätter att män får finna sig i att bli antastade, för som hon skriver så skulle ingen försvara en film där kvinnor utsätts för samma behandling. Varför inte bara sluta se det som en naturlag att överklassens toxiska livstil ska diktera hur vi förstår konst – och hur den visas på ett statligt museum?