I mars 1968 uruppfördes vid Städtischen Bühnen i Frankfurt den av Peter Weiss författade pjäsen med den lätt utmattande titeln Diskurs över det långvariga befrielsekriget i Vietnam dess förhistoria och förlopp som exempel på nödvändigheten av de undertrycktas väpnade kamp mot sina förtryckare likaså över Amerikas Förenta Staters försök att förinta revolutionens grundvalar. Titeln var tänkt som ett poem, och pjäsen, som även är känd som Vietnamdiskurs, har beskrivits som en av dom första «dokumentära» arbetena för teaterscenen: något av ett Lehrstücke om Vietnams flertusenåriga historia, om kolonialismen, befrielsekampen från Frankrike och bekämpandet av det amerikanska angreppskriget: kulturhistoria och politisk turbulens i ett stramt sammansatt men heterokront montage med en mångskiktad ensemble av röster.
Kortare glimtar från detta uruppförande, filmat av dokumentärfilmaren Staffan Lamm på uppdrag av Sveriges Television, visas nu på Tensta Konshall som en del av utställningen Viet Nam Diskurs Stockholm, där Marion von Osten och Peter Spillmann intresserat sig för «pjäsens komplexa produktionshistoria och det politiska och kulturella sammanhang i vilket den tillkom». Utställningen är del av Tensta konsthalls fleråriga projekt Eros-effekten – Konst, solidaritetsrörelser och kampen för social rättvisa, där samtidens förståelse av begreppet solidaritet prövas och sätts i relation till det sena sextiotalets och sjuttiotalets radikala vänsterrörelser. I von Ostens och Spillmanns utställning blir Staffan Lamms film ett intressant och belysande dokument då den dels berör frågor om den politiska teaterns konkreta möjligheter att förändra samhällsordningen (vi ser Peter Weiss efter avslutad föreställning inlindad i den vietnamesiska flaggan), samtidigt som den visar hur uppförandet möttes av kritik av studenter och aktivister som menade att pjäsen inte hade sin adekvata hemvist på en borgerlig teaterscen.
Viet Nam Diskurs Stockholm beskrivs som ett pågående «arkiv i process» och en «inbjudan till omtolkning och aktivering». Den produktionshistoria som återges handlar framförallt om den strama scenografi som Gunilla Palmstierna-Weiss skapade för Vietnamdiskurs 1968, och som visas i form av skisser, fotografier, texter och i en filmad intervju med scenografen. Här finns också kartor på Vietnam och privata fotografier från en resa som resulterade i skrifterna Rapport om Förenta staternas förstärkta angrepp mot Nordvietnam efter den 31 mars 1968 och Notiser om det kulturella livet i demokratiska republiken Viet Nam, samt material från demonstrationer och möten.
Att Palmstierna-Weiss avgörande roll i samarbetet lyfts fram är viktigt. Bland annat får vi veta att hennes namn inte alltid stod med på de litterära produktioner som hon och Peter Weiss författade tillsammans. Denna aspekt av utställningen kan ses som en fortsättning på Palmstierna-Weiss memoarbok Minnets Spelplats (2013), ur vilken vi kan läsa utdrag i utställningen. Ändå saknas ett mer omfattande material kring det scenografiska arbetet, som man här får en tämligen flyktig uppfattning om. Utställningens form med vitriner och enklare träkonstruktioner bidrar inte heller i någon större utsträckning till att intensifiera de scenografiska korrespondenserna mellan Palmstierna-Weiss arbeten och utställningsrummet. Låt oss hoppas att detta kan aktiveras i det omfattande program av föreläsningar och visningar som följer, liksom i arbetet att tillsammans med koreografer vid Dans- och Cirkushögskolan sätta upp delar av Vietnamdiskurs i Sverige – vilket aldrig tidigare har gjorts. I ljuset av utställningens öppna karaktär så framstår en nyuppsättning av pjäsen som en möjlighet att omsätta mer oväntade, konstruktiva perspektiv på det historiska materialet.
Det var i samband med pjäsens tillkomst som paret Palmstierna-Weiss/Weiss kom i kontakt med aktivister inom FNL-rörelsen, och samarbeten mellan flera av dessa rörelser ledde fram till bildandet av en internationell krigsförbrytartribunal. I utställningen visas Staffan Lamms film om den av Bertrand Russell initierade tribunal som hölls vid Folkets Hus i Stockholm i maj 1967. Filmmaterialet hade legat i drygt 35 år innan det färdigställdes av Lamm 2004. Russelltribunalen var emotsedd av svenska politiker, men anledningen att den kunde hållas i Sverige sägs delvis ha varit att Olof Palme som en konsekvens av internationella påtryckningar uttalat sig emfatiskt i Vietnamfrågan. I den 9 minuter långa filmen ser vi bland andra Jean-Paul Sartre, Tariq Ali, Simone de Beauvoir, Marguerite Duras, Sara Lidman. Inflygna vietnemesiska barn och vuxna närvarade då deras sargade kroppar skulle vittna om de förödande konsekvenser som angreppen hade haft på lokalbefolkningen. I utställningen finns också en bildsvit som visar hur Folkets Hus ser ut idag.
Under utställningens öppningshelg hölls ett symposiom där Gunilla Palmstierna-Weiss medverkade, och där Staffan Lamm berättade om sitt arbete kring Russelltribunalen. I en föreläsning med titeln Vietnam: Från nyhetsrapportering till solidaritetsfilm: Aktivism, alternativ filmdistribution och radikal programpolitik 1967–72 belyste filmvetaren Malin Wahlberg den progressiva miljön inom den statliga televisonen som möjliggjorde att denna typ av film fick en större spridning än vad som ofta var fallet internationellt. En central filmare i detta sammanhang var Lennart Malmer, som tillsammans med Ingela Romare gjorde filmen Framtiden är vår (1972) på plats i Vietnam, ett exempel på hur filmarna aktivt bidrog till att ge den lokala befolkningen möjlighet att berätta och sprida sin egen historia. Även Malmer var i Tensta och introducerade sin film. Denna miljö med i Sverige verksamma «solidaritetsfilmare» – här kan även nämnas namn som Axel Rudorf-Lohmann, Carl Henrik Svenstedt med flera – var ofta aktiva inom FilmCentrum som bildades 1968 och bidrog till att förändra relationen mellan filmare och publik. Tensta konsthalls intresse fungerar som en påminnelse om att denna historia till stor del fortfarande återstår att skriva.
Von Ostens och Spillmans ambition att läsa samtiden genom ett specifikt kluster av historiska skeenden och händelser av radikal politik och aktivism, och hur detta i grunden möjliggjorde ett annat sätt att se på hur filmen, teatern och konsten omfigurerades, är tankeväckande. Men det finns något performativt eller fragmentariskt över deras arbete som gör att det är svårt att få grepp om. Att just Vietnamrörelsen intar en central roll i denna historia känns nästan som ett överflödigt påstående, samtidigt som skälen till detta inte får en tillräckligt övertygande genomlysning i utställningen. Vilka implikationer denna «växande samling» kommer att generera, och hur den begreppsapparat som aktiveras kan få en ökad relevans i samtiden, kan vi få en uppfattning om först när den omfattande programverksamheten når sitt slut i september. I detta nu blir många frågor hängande i luften.
