Okwui Enwezors sista utställning

Kommer Grief and Grievance: Art and Mourning in America att definiera vår tid, likt Documenta 11 en gång gjorde? Rapport från paneldebatt i New York.

Okwui Enwezor (1963–2019).

I torsdags, den 18 februari, arrangerade Artforum och Sotheby’s en virtuell paneldebatt om Grief and Grievance: Art and Mourning in America, som nyligen öppnade på the New Museum in New York. Utställningen initierades ursprungligen av Okwui Enwezor baserat på en serie föreläsningar om kopplingen mellan svart sorg och vit överhöghet hos konstnärer som Jean-Michel Basquiat, Daniel LaRue Johnson och Jack Whitten som den aktade nigerianske curatorn höll på Harvard University. Enwezor var mitt i arbetet med att planera utställningen när han gick bort i mars 2019, och den har färdigställts med hjälp av konstnären Glenn Ligon, professor Mark Nash och Naomi Beckwith, senior curator på the Museum of Contemporary Art in Chicago, som under samtalet beskrev utställningen som «en protest, en procession, en begravning och en fest, allt på en gång». 

Moderator för paneldiskussionen var konstnären och akademikern Malik Gaines, och Beckwith medverkade tillsammans med chefen för the New Museum, Massimiliano Gioni, liksom konstnärerna Theaster Gates och Julie Mehretu, som båda arbetade nära den framlidne curatorn. Efter en förinspelad virtuell visning av utställningen med Gaines och Artforums chefredaktör David Velasco, så påbörjades en livlig diskussion om huruvida svart föreställningsförmåga riskerar att utmattas under nuvarande förutsättningar. Det rådde en konsensus bland paneldeltagarna om att denna «resurs» kommer att fortleva så länge svarta människors liv hotas, men Mehretu menade att det finns en utmattning i receptionen av konst baserad på sorg och lidande – något som det är angeläget att institutionerna tar sig an.

Samtalet fortsatte med att Gioni berättade om de praktiska turerna kring utställningen. Detta följdes av en diskussion om Enwezors framstående bidrag till fältet, inklusive milstolpar som utställningen The Short Century: Independence and Liberation Movements in Africa 1945–1994 (2001) liksom hans teoretiska utläggningar kring «multipla moderniteter». Frågan om Enwezors intellektuella arv kom upp igen under den följande frågestunden, då paneldeltagarna framhöll en rad individer som har fortsatt hans arbete, så som Christina Sharp, Fred Moten, Frank B. Wilderson III, Kellie Jones, Ariella Aïsha Azoulay, bland andra. Men paneldeltagarna betonade också den framlidne curatorns djupt personliga inflytande. Gates famlade efter orden när han beskrev Enwezor som en fadersfigur och en mentor som «gav oss möjlighet att ta plats som hela människor». En stor del av den efterföljande diskussionen antog en (motiverat) vördnadsfull ton. 

Malik Gaines, Naomi Beckwith, Julie Mehretu, Theaster Gates och Massimiliano Gioni medverkade i torsdagens virtuella paneldiskussion.

Frågor om läsbarhet och opacitet återkom under kvällen, särskilt med avseende på abstraktion som en form av motstånd mot spektakulära representationer av svart lidande. Gates sa träffande: «Svart erfarenhet kodas för överlevnad». Beckwith bidrog med en relaterad, men alltför kort, diskussion av vad hon kallar för det «rassublima», ett begrepp hon tagit över från Enwezor och som beskriver en form av galenskap som framträder ur anti-svart våld. Frågan om hur «svarthetens spöke kan komma ur eller till och med understödja det sublima» togs också upp av Mehretu, som gav en detaljerad – och bitvis långdragen – beskrivning av sin process och sitt bidrag till utställningen. 

Den timslånga paneldiskussionen avslutades med frågan om utställningens potentiella genomslag utanför USA. Med hänvisning till Black Lives Matter-rörelsens internationella räckvidd, så menade Gates att USA bara är startpunkten för en internationell uppgörelse med den västerländska modernitetens koloniala projekt. Beckwith tog detta ett steg längre, och menade att det är genom svarta konstnärers arbete i Amerika som ett globalt språk för kolonialismen, den vita överhögheten och det rasistiska våldets trauma skulle kunna framträda. Grief and Grievance tycks verkligen upplagd för att definiera det kommande årtiondet, precis som Enwezors Documenta 11 gjorde vid millenniets början.

Not: Kunstkritikk återkommer med en recension av utställningen.

Kommer Grief and Grievance: Art and Mourning in Americaatt definiera det kommande decenniet, på ett liknande sätt som Enwezor’s Documenta 11 gjorde under millenniets början?

N

Leserinnlegg