I år firar konstnärsdrivna Galleri Box i Göteborg 20 år genom att bjuda in olika självorganiserade initiativ att göra utställningar i deras lokaler. I What Could Not Be Expected in the Country of Eternal Light har Umeåbaserade Galleri Verkligheten tagit Mary Shelleys Frankenstein som utgångspunkt för en utställning som förlägger romanens upplysningskritik till konstnärernas västerbottniska hemmiljöer. Denna exploaterade baksida av det svenska modernitetsprojektet hör även till samtidskonstens periferi, en position varifrån Verkligheten vill frammana andra drömmar än de som möjliggörs av marknadsekonomin och städerna.
I galleriets första rum hänger Fanny Carinasdotters (f. 1978) landskapsfotografi av en miljöfarlig depå med sulfidjord intill Sandra Wasara-Hammares (f. 1986) ljudverk, som placerats innanför ett transparent tyg i samma halvstormiga färgton som himlen i fotografiet. Ett slags vaggvisa tycks vilja besvärja den naturens mäktighet som Carinasdotter framställer som en restprodukt av människans förehavanden. Denna uppfordrande didaktik går igen hos Gerd Aurell (f. 1965) som med kaffe på rispapper har återgivit en taxonomi över oönskade arter som giftbesprutades på 1970-talet. I verket ingår en intervju med en gammal skogvaktare, vars ånger över att inte ha trotsat företagsledningen står i kontrast till verkets förhoppning om att upplysa betraktaren och mana till handling.
I stort skulle utställningen ha tjänat på en upplysningskritik som speglades mer drömmande, som i Clarissa Siimes (f. 1984) Vittra där ett tunt lager kol flyter ovanpå vattnet i en glaslåda. I två ytterligare lådor har kolet sjunkit till botten under det att vattnet avdunstat så den förskjutna kolcykeln konkretiseras i ett drömskt tillstånd mellan optisk förstoring och förfall.
Kritiska perspektiv skymtar ibland i sidoställningen av verk, som i kopplingen mellan industrins och konstens naturbesvärjelser. I det inre rummet visas Ida Hanssons (f. 1978) tvåkanalsvideo Rädda Pandora med kasserade köttbitar som konstnärern syr ihop och försöker blåsa liv i. Hanssons monstruösa sammanfogande går igen i två videomontage av Alexander Svartvatten (f. 1978) respektive Mattias Olofsson (f. 1973). Men hos dem utgör bilderna en friktionslös helhet som tillrättaläggs av sentimentala narrativ om monster, demonstranter, ursprungsbefolkningar, naturexploatering, flyktingar och rasism. Det som räddar denna självorganiserade utställning är att den spretar, och därmed inte helt måste underkasta sig det i överkant docerande narrativet.
