Storsveens malerier er en fest for øyet – og spooky.
Tillfälligheter gör att jag ser den här utställningen tidigt på dagen, och att jag dagen innan irrat runt på vestkanten för att se Håkon Bleken på Galleri Brandstrup. Tillfälligheter, så det finns ingen anledning att göra några jämförelser till den ene eller andres fördel – det vore orättvist mot båda två, och dessutom helt jävla sanslöst – men det är något med färgerna. Så här i det mest blygrå och tröstlösa partiet av januari, när dagsljuset i bästa fall bara är en stackars nyans ljusare än ett försiktigt dunkel är det svårt att undgå likheten i den uppskruvade färgskalan. Blekens intensivt röda ligger i samma hysteriska tonläge som Storsveens, men där upphör också alla likheter. Resten är faktiskt diametralt motsatt – t o m antalet bilder kontrasterar, där Storsveen begränsar sig till elva och Bleken har, eh, ganska många. Men som sagt var, tillfälligheter förde mig in på det här spåret, så vi låter det ligga där. Det var kanske dumt av mig att nämna det, för det finns faktiskt inga beröringspunkter utanför färgskalan, och det är trots allt av underordnad betydelse här, även om färgerna är så klara och starka att man inte direkt kan bortse från dom heller.
Det är ett oberäkneligt landskap som manas fram i dom elva bilderna. Grenar och buskar omger mer eller mindre mytiska figurer – ibland lätta att känna igen, (lamm, känguru, apa, människa osv), ofta i silhuett. Av och till dyker mer svåridentificerbara varelser upp – ett slags gult troll löper genom skogen i Just because of a kiss – typiskt nog finns det ingen som helst ledtråd till varför, men man kan anta att det har med en kyss att göra utifrån titeln – men varför ser det ut att komma löpande rätt ur sidorna från en bok för dom allra minsta med en helt obekymrad uppsyn? Och skogen verkar vara på väg att kollapsa här, flera träd har redan fallit. Att naturen kan vara nyckfull har vi ju alldeles nyss blivit obönhörligt påminda om, och i den här världen verkar den balansera nervöst på randen till sammanbrott hela tiden. Träd och grenar penslas för övrigt gärna ut till att bli veritabla gridmönster där djur och figurer hela tiden riskerar att fastna. Det ligger absolut ingen underton av ut-på-tur-aldrig-sur här. Det här är riskabla omgivningar där ingenting kan tas för givet och man aldrig är helt trygg.
Titlarna, samtliga på engelska i formen av sångtitlar, (jag tycker jag känner lukten av Hank Williams och Gary Glitter, bland annat, men det kan vara för att jag är lite nerdig), verkar av och till faktiskt vara helt tillfälliga, eller medvetet planlöst applicerade på bilderna. Ibland funkar det – Do you wanna touch me är ett exempel där titeln direkt anspelar på den frågande blicken hos den figur som blir biten i benet av en annan – men ofta verkar titel och bild befinna sig på varsin planet. Förgäves försöker jag lista ut vad som är den egentliga svagheten det refereras till i That´s my weakness now, där en röd figur står i vad som liknar en slags labil regnskog. (Det ser förresten ut som om han har rånarluva på sig) Och nu läser någon över min axel och kommenterar; «Kan du inte bara se bilderna för vad dom är och skita i titeln då?» – och visst kan jag det, men jag vill inte; dom har titlar, så det finns ingen anledning att tro att det är meningen att man ska bortse från det, för i så fall hade dom inte haft titlar – enkel logik. Kanske dom bara är där för att understryka den nickning mot populärkultur som ligger latent i dom klara färgerna? Kanske det så sett är helt ok att dom inte alltid passar självklart.
Men om jag nu kniper ihop ögonen och helt ignorerar titlarna, så blir den mest direkta referenspunkten – och det tog faktiskt lång tid innan det flöt upp från dom mörkaste avkrokarna av reptilhjärnan där jag kände på mig att det låg och flöt i mörkret – faktiskt Tove Jansson´s Vem ska trösta knyttet. Sättet träden ibland blir schabloner och reduceras till själva tecknet för träd, men samtidigt blir visuellt ogenomträngligt och snårigt, heltäckande färgfält, dom skarpa kontrasterna, varelser som verkar ha sitt utspring i en privat mytologi och är demonstrativt upptagna med sitt och aldrig hänvänder sig direkt till betraktaren… beröringspunkterna blir fler och fler ju längre man håller det gående. Och här någonstans lurar också hattifnattarna bakom en buske, garanterat. Men när det är som lugnast och behagligast, som i den skymning som utgör ramen för A lovely way to spend an evening – och jag vet fan inte vad som föregår – är det en fest för ögat. Där blir man mindre på sin vakt. Och det är så klart just då det är som mest spooky.
Det här är helt ok faktiskt.
Ja, näe, kan vi inte bara låta det ligga tills Storsveen har en ny utställning? Om du menar dig vara en av de som upplever “å føle seg interaktiv med seg selv”, så kanske det är något av det som förvandlar debatten till en “runkefille” – och i vår ålder kanske det så sett är naturligt att det numera går en månad mellan varje svar? Ah, men det börjar kännas i ryggen! Angående punkt f) måste jag be att få återkomma – jobbar med en längre klargörande essay om fenomenet – stand by for further info – men jag kan säga så mycket som att det pågår en frenetisk aktivitet inom lyriken som motsvarar den explosiva konstnärsstyrda galleriverksamheten i mitten av 90-talet, även om det inte är det enda som sammanfaller. Jag tror vi kan spåra det till Elvis om vi håller på en stund, men personligen stoppar jag i London 1976, mest för patetiska personliga preferensers skull. I´ll be back. Vi kan gott ta en pils utan att mäta vem som har störst kuk också, vet du.
(Det var min idé at dette kunne jeg la ligge, men så kom jeg på hvor glad jeg er i overskrifter.)
Bokstavkjeks og annen snacks
Når du åpenbart visste at jeg «ville nappa på det där med kvinnliga bildkonstnärer» får du det til å høres ut som du har tatt meg med buksene nede to ganger, og i en politisk korrekte onanering. Greit nok. (HVIS metaforen sitter; er debatten for en runkefille å regne?)
Som du skriver (punkt b): «50-talsnostalgi har i allt väsentligt dominerat den västliga kulturen sedan 50-talet», leser jeg som en overdrivelse. Greit nok.
Jeg er enig i at den har vedvart i en eller annen form. Spørsmålet er kanskje heller hva for form den hadde FØR 50-tallet. (De historiske forutsetningene i tiden var mer en katalysator for og forsterker av tendenser som allerede lå i kulturen enn en generator for noe helt nytt, er min mening.)
Hva kjenner man igjen disse tendensene på, hva skjer når de transformeres over tid? Eller som i vår tid, forvaltes som søt «nostalgi»?
Spørsmålet over er kanskje selvfølgelig og banalt for noen, som «slår seg for pannan» og tar i bruk andre eldre husmorfakter… Men for meg er det interessant. Mer interresant enn «fältet vi debatterar», hvis det skulle være maleri/ kunst.
Kan hende mitt og ditt historiesyn heller ikke konvergerer. Ordskiftet har for min del bragt til torgs noen oppklaringer av hvor jeg selv står. (à propos innledende metafor/ å føle seg interaktiv med seg selv er kanskje, paradoksalt nok, nedfelt i nettet som medium…)
Et siste spørsmål til deg, T.O. Til punkt f. Kan du være mer spesifikk, hvis du har energi igjen, og si hva det er du ser opptre i dagens lyrikk som for ti år siden opptrådte i billedkunsten og bare der? Og hvordan eller hvorfra dukker slike fenomen opp i billedkunsten, eller mener du de oppstår der?
Det er ikke min intensjon å käbbla videre om Storsveen, skal vi det, får vi heller møtes til handbakk over en pils (det ville gjøre det lett for deg)!
(…dom obegripliga överskrifternas mästare har slagit till igen, och jag kan inte för mitt liv få grepp om vad det är för horn och skalle han snackar om…men skit samma; en generation av paparazziskallar får det bli; here I go;)
EN GENERATION AV PIZZAFYLLNING
(Skit också, det bara blev så, men det låter bätte och är nästan lika relevant)
Eftersom du övergivit numreringen – och därmed undgått att svara på flera av mina frågor – försöker jag mig på bokstavering i stället. Om inte annat kanske det kan ge en illusion av att något nytt har hänt sen sist. Och visst tänkte jag att du ville nappa på det där med kvinnliga bildkonstnärer, men inte att du skulle göra det 2 gånger i samma inlägg, så vi börjar där;
a) Det är bara ett faktum att alla – åtminstonde alla med någon form av reputation – i det ovan beskrivna visuella landskapet inom bildkonsten är kvinnor mellan 30 och 40. Känner du till ett enda undantag är du välkommen att upplysa mig om det. Jag kan ha fel, och det kostar mig ingenting att erkänna det i så fall. Men jag är inte speciellt intresserad av keramik och arkitektur, så du får faktiskt komma med något jag kan förhålla mig till, om det nu är så jävla viktigt. Den dekorativa, nostalgiska barnboksestetiken med mörka oberäkneliga undertoner är i vilket fall som helst en specifikt kvinnlig diskurs, definierad och praktiserad av kvinnliga bildkonstnärer. MÅNGA kvinnliga bildkonstnärer. Och det är helt ok.
b) 50-talsnostalgi har i allt väsentligt dominerat den västliga kulturen sedan 50-talet var över och jag kan inte annat än slå mig för pannan över att någon i 2005 på allvar (?) hävdar att detta skulle vara något nytt och spännande.
c) Jag har läst texten ett varv till för att finna det parti där jag avkräver konstnären svar, men så fan om jag finner det – kanske du kan visa var det är? Att antyda möjligheten för att konstkritikern skulle uppträda som en paparazzi här har ett rätt starkt begränsat underhållningsvärde och är aningen långsökt, om man ska uttrycka sig försiktigt. Jag anar att det ligger en vits med bortsjabblad punchline någonstans i botten av resonemanget, men det är gränser för hur mycket uppmärksamhet jag kan ge det. Jag har väl inte direkt förföljt Elise Storsveen och hängt i buskarna utanför hennes hus dygnet runt heller – ska jag vara uppriktig så har jag varit inne på hennes utställning i fem minuter och inte sett efter så noga, men det såg ok ut. Förresten är den väl nedtagen nu, så varför sitter vi här och käbblar egentligen?
d) «Er felter i billedkunsten og visuell kultur en indikator på det åndelige klimaet vi lever i og leser om i politiske analyser?» Svaret kan inte bli något annat än Ja. Givetvis finns det ett sammanhang mellan vår tid och 50-talet, liksom det finns det med 60, 70, 80, och 90-talet; men det betyder inte att vi sitter på facit över hur det ska gå. Särskilt inte om man betänker att temperaturen har varit konstant ganska länge. Påven har alltid varit emot preventivmedel, det är inget han kom på nu bara för att håller på och kolar vippen, och presidenten i USA har alltid varit en uppenbart kriminell lustlögnare. Inget speciellt nytt har hänt som belyser 50-talet i någon högre grad än tidigare. Inget nytt har upptäckts som belyser vår egen tid i någon högre grad än i förrgår, och att inbilla sig något annat är inte bara dumt utan rätt och slätt farligt. Det enda som kan anses vara nytt är att USA nu har en President som inte ens låtsas att han har någon utrikespolitisk agenda; bara en attityd, och den är som vi vet fientlig – och inte heller det är nytt.
e) När jag skriver att du «drar in» porslinsfigurerna betyder det att du drar in dom i debatten (sade han extra sakta och tydligt, dock med en darrig irritation i rösten och en obehaglig känsla av att bli missförstådd i en grad där a konsekvent tolkas b och måste bemötas som c) – för att belysa något som relativt enkelt kunde ha tydliggjorts med ett mer närliggande exempel – det var väl måleriet vi primärt snackade om? Det blir något obskyrt över referenspunkter som ligger så långt utanför det fältet vi debatterar att jag skulle behöva göra research på ting som inte angår mig i onödigt hög grad bara för att svara på ett inlägg – I cant have any of that, och det gäller filmer jag inte sett också, särskilt när dom går på tv-kanaler jag inte har tillgång till.
f) I stort sett tycker jag det är mer intressant när ett fenomen som uppträder inom bildkonsten INTE uppträder någon annanstans samtidigt, utan dyker upp långt senare – som fallet kan anses vara med lyriken, som i dag befinner sig väldigt nära där bildkonsten var för tio år sedan. Såna tillfälligheter (?) är mer unika än eventuella samtida beröringspunkter mellan foto och glasblåsning. Men det är bara MIN åsikt.
Horn i tjockskallen /kunstens papparazzi
Kjære Tommy O., til dine tanker om at jeg «drar inn» Irene Nordlis porselensfigurer som «inte bara komplett irrelevant, utan absurt på gränsen till stor komedi» må jeg har forklart hvis jeg skal misforstå deg rett, for ikke si se komikken og le med deg.
Det er ikonografien i Storsveens og Nordlis arbeider jeg sikter til, selv om jeg ikke var eksplisitt. Nordlis figurer fremstiller ofte skikkelser som er halvt dyr (rådyr) og halvt menneske. Menneskedelen spiller på figurer av jomfru maria eller har formen til barnet i krybben, altså den her så ofte omtale herrens sønn (som jeg også forstår ditt «gee» som en referanse til, Tommy.) Uansett, her inngår bilder fra såkalt vestlig konsumkulturer; «kosebilder» av dyr fra barneværelset og andre dekorasjonselementer fra 50-tallet òg katolske masseproduserte helgenbilder fra any time.
Her er sammenhengen mellom disse «damene», Tommy eller om du vil, med dine ord,«en hel generation kvinnliga bildkonstnärer -»
Når det samme fenomenet og ditto kulturelle referanser samtidig opptrer som egenskaper også innen design og internasjonalt turnerte konsumvarer, så som hjemmeinnredning og dekor, velger jeg ikke å se det som en ren tilfeldighet. Jeg får derfor problem med ditt utsagn om at du er «böjd att tro den är helt tillfällig tills Storsveen själv ger uttryck för motsatsen.» For om det henger på en vegg i et galleri nå, er det mulig å se denne sammenhengen og da jeg ser oss ikke tjent med, lik en papparazzi som skal avsløre «sannheter», å avkreve kunstneren hennes svar.
Det som er interessant med å observere slike eventuelle sammenhenger, er spørsmålet om hva for en relasjon vår tid og 50-tallet inngår i? Lever vi i takt med tidsånden etter annen verdenskrig på noen måte hvilken og med hvilke konsekvenser?
Er felter i billedkunsten og visuell kultur en indikator på det åndelige klimaet vi lever i og leser om i politiske analyser? Og slik man tar både et moralskt preget presidentvalg i USA, dagens familiepolitikken i kristensosialdemokratiet Norge såvel som den helt groteske prevansjonsfornektende politikken som den katolske kirkes overhode bruker sine siste krefter på til inntekt for?
Nostalgi
50-tallets Amerika, McCarthy et al, var, i følge historiens foreløpige seierherrer, de frigjorte 68-erne, en fornektelsens tilstand, fundert på en drøm om rekkehus og fulle kjøleskap. (Ja, jeg la meg SVTs lørdagsfilm: «Far from heaven» av Todd Haynes (med Julienne Moore i hovedrollen) på sinnet fortellingen spinner omkring den ideelle kjernefamilien som ganske raskt imploderer. Den idealiserte idyllen sprenges innenfra av inter-racial relations og likekjønns-kjærlighet/ homoseksualitet. )
ideologi
Med oppblomstringen av klassisk familiepolitikk parallelt med nostalgien for 50-tallet på flere visuelle felt samtidig, kan det synes som 50-tallets tørre drømmer igjen fester grepet, og det gjelder mer enn «en hel generation kvinnliga bildkonstnärer», gjør det ikke?
«stjernedesigner»…..
-2) Om vi ändå ska operera med minusgrader kan vi ju kosta på oss att se kallt på det (Heh!) Min uppfattning är att det här handlar om 2 saker som inte nödvändigtvis hänger ihop; diskussionen om måleriet, och Elise Storsveens utställning på Kunstnerforbundet. Eller ok, tre saker, om man räknar med Håkon Blekens utställning på Galleri Brandstrup – något jag menar hänger ihop med diskussionen om måleriet i högre grad än Storsveens utställning – men det kan jag ju återkomma till längre ned. Det är lite kyligt här.
-1) Hur fan menar du att jag ska kunna ta dig på allvar om du inte röker? Det är ett känt faktum att icke-rökare generellt är en samling lågutbildade losers och halvmesyrer som aldrig fått till något bestående – jag kan i skrivande stund inte komma på ett enda undantag, bortsett från kanske profeten Hesekiel, men han var ju dopad.
0) Koppleriverksamhet är helt ok här, tycker jag, mycket mindre irriterande än reklamavbrott i tv-programmet. Lite spännande och förbjudet också.
1)
a) Det är tydligen så förvirrande att du blandar ihop öst och väst och placerar Skøyen i fel ände – men så har jag också ett förbehåll i texten; «Kanske det var dumt av mig att nämna det…», men jag blir alltmer övertygad om att det inte var det, trots den desorientering i landskapet som kan uppstå som en bieffekt hos läsaren.
b) Motivationen, som alla som kan läsa uppifrån och ned har noterat, ligger i färgskalan. Om det är nog motivation kan kanske diskuteras (vi gör det just nu faktiskt), då det i fallet med Håkon Bleken är helt avgörande, medan det i Storsveens fall är underlagt bildernas innehåll – vilket inte på något vis gör hennes utställning dålig, eller ens sämre, men placerar den utanför diskussionen om själva måleriet, eller i alla fall i utkanten av den. Vad Storsveen har på gång verkar vi för övrigt ha delade meningar om – vilket ju i sig är ett tecken på att hon inte är helt ute och cyklar.
c) Kartago BR rives!
d) Måleri för måleriets skull existerar inte, vad jag vet. Det måste i så fall ha blivit till av en happy accident som inte involverar ett konstnärssubjekt. Det är knappast fallet med något av dom här exemplen.
2) Vad i stoffet är det som är patriarkaliskt?
3) Jag var snabbt ute där kanske, men jag fick intryck av att det var den du gillade mest – vilket i alla fall jag gjorde. «Bäst» ska här läsas «Bäst i utställningen», (förklarade han sakta och tålmodigt med tydlig stämma). Att dra in porslinsfigurer i sammanhanget känns inte bara komplett irrelevant, utan absurt på gränsen till stor komedi.
4) Kan du redogöra för den «skala» du opererar med här? Om design står i den ena änden, vad finns då i den andra? Håkon Bleken? Jesus? Och tror du på allvar att det är så enkelt? Industrielle avstøpninger – give me a break! «Dette sammenfallet eksemplifiserer en berøring mellom feltene design og billedkunst som sjelden teoretiseres» – gee, jag undrar varför? När det gäller närheten till Tord Boontje – för den är ju där, det ser jag ju, även om det också kan sägas vara fallet med en hel generation kvinnliga bildkonstnärer – är jag böjd att tro den är helt tillfällig tills Storsveen själv ger uttryck för motsatsen.
Hennes utställning är helt ok, för övrigt – också med tanke på att den pågår just nu, i en tid när det finns grund att se misstänksamt på allt måleri som utförts av konstnärer som tidigare inte ägnat sig åt det i nämnvärd grad. Eller vad fan, det finns grund att se misstänksamt på ALLT måleri just nu.
5) Det är aldrig för sent att börja.
okej eller okej
5. Jeg mistenker røykelovens innvirning på diskusjonskulturen, heldigvis hever vi oss over slikt på nettet. (Jeg kommer tilbake til dette punkt bare jeg får bomma meg en sigg.)
4. Jeg gjør meg ingen idé om hva maleriene eller kunstneren for den sakens skyld, gjør anspråk på her og det er vel primært deg og meg som betraktere som har ansvar for hvordan vi velger eller evner å bruke materialet? Min mening er at utstillingen berører en del temaer, og at noen med rette vil kunne hevde at de er forterpede, er så sin sak forsøk å bringe noe nytt til torgs, da.
Foruten å si at det finnes spor i bildene som peker mot en diskurs rundt maleriet, og dermed gjøre det «uutholdelig»(?)/outhärdligt for enkelte, kan jeg også tilføre at bildene og dette er mer spennende, syns jeg også peker mot estetiske felt som er i den andre enden av «skalaen». Storsveens malerier har nemlig svært mye felles med universet til Tord Boontje, en stjernedesigner som operer innenfor de fleste produktgenre, Boontjes signatur finnes i all verdens industrielle avstøpninger. ( http://www.tordboontje.com )
Dette sammenfallet eksemplifiserer en berøring mellom feltene design og billedkunst som sjelden teoretiseres, ettersom teoretikere gjerne skuer til kunstfeltet selv, der de gjenfinner/-innfører maleriets autonomi. En kunstutstillinger som så velvillig utsetter seg for slike uhørte komparasjoner langt utenfor sitt «eget» område, er derfor verdt å bemerke med mer enn at den er «okej».
3. Jeg syns jeg ikke “A lovely way to spend an evening” «är bäst», best i sin genre kan hende men menneskefiguren med hjortehode i «Got love if you want it«, er også veldig tiltalende/tvetydig. (Her skapes også en link til Irene Nordlis porselensfigurer, som også står i en grensesone mellom kunst- og formgivningstradisjonene.)
2. Ok, pateriarkalsk var en spissformulering, og så mente jeg heller ikke å beskrive måten du formulerer det på, men stoffet du gjør det med. (til punkt 1)
1. Det er nokså forvirrende, og kjapt gjort, å føre leser frem til Storsveens utstilling på Kunstnerforbundet via en omvei som ikke er fruktbart (Galleri Brandstrup på Skøyen) for bare å konkludere med at utflukten ikke peker på annet enn at det ikke er noen relasjon å spore her… Så hva motiverer denne dagbokaktige tilfeldigheten?! (Det ligger mye annet spennende på ruta mellom öskanten og oslo sentrum, som hadde fortjent litt oppmerksomhet!) Vel vitende om hvilke hylninger Bleken er blitt til del i andre fora, oppleves dette grepet som nokså seig retorikk som jeg antar for en del år tilbake ville fått ordlyden: «Og forøvrig mener jeg at Kartago bør rives…» (formuleringen figurerte i bøker om anvendt retorikk i tilfeller der man ville ha trukket frem saksforhold man virkelig brant for, og nokså mal-à-propos, verbaliserte i tide og utide. I denne saken, med eller uten rette, har jeg derfor forstått kritkken som et slag for maleriet for maleriets egen skyld (hva angår Gary glitter: «The show must go on»), og altså representert ved H. Bleken som altså ikke har noen ting å bestille med Storsveens saker. Vi vet kanskje ikke hva Storsveen har på gang, egentlig?
0. Som kontaktformidling foreslår jeg at man lager sin egen tråd i diskusjonsforumet.
1. Jeg røker jo forresten ikke.
Såg Tommy på Sedbus och vill att han kontaktar mig på [email]raa@mail.nu[/email]
Hey Dynna, vi tar det punktvis tror jag;
1) I efterhand har jag en misstanke att jag inte beskrivit den här utställningen tillräckligt flat – och då lägger jag inte nödvändigtvis något negativt i det flata – men just flatheten är faktiskt påtaglig, något du ju längre ned i texten också bekräftar själv.
2) Var i texten ovan finner du den “solide dosen om Håkon Blekens fortrefflighet”? Har du inte i själva verket läst det någon annanstans? Jag ska inte säga att du blandar korten, men det verkar som du blandar texterna – det står uttryckligen här att det inte finns några beröringspunkter utanför färgskalan. Jag kan inte se att det finns någon anledning att göra jämförelsen du menar att jag genomfört på en “patriarkalsk måte” (Ja, nu har jag hört DET också!) – och jag har heller inte gjort den.
3) Helt enig i att “A lovely way to spend an evening” är bäst.
4) Det står dig ju så klart fritt att mena vad du vill, men vi närmar oss nu en situation där varenda jävla utställning med måleri i viss grad gör anspråk på att vara viktig i förhållande till diskussionen om måleriet. Det kan fort bli helt outhärdligt. Storsveens utställning är just som jag sa, helt ok – den innebär ingen dramatisk rörelse inom konstnärskapet i stort, det ser ut som Elise Storsveen översatt till stora målningar och det är helt fint – och definitivt inte i förhållande till måleriet per se.
5) Det diskuteras inte nödvändigtvis så jävla mycket på östkanten heller, men jag kan inte helt se vad det har med saken att göra.
FLATT OM FARGER
Å åpne opp Storsveens billedverden mot Janssons mystiske univers, slik som Tommy Olsson her gjør, er en fin assosiasjon. Men sammenligningen er ikke noen raus håndstrekning, for Olsson gjengir utstillingen flatere enn den i virkeligheten er.
Når Jansson-ligningen attpåtil er det eneste (foruten Gary Glitter) som følger etter en solid dose med Håkon Blekens fortreffelighet, virker også Bleken-sammenstillingen beklemmende på en vel, la meg si, patriarkalsk måte For selv om fargene er knalle, er det ikke gitt at maleriet har kraft. Kjøpefarger er det uansett, ikke mye håndverksmessig skryt å høste på å plukke fra øverste hylle hos KEM (for uinnvidde; Kunstnernes eget Materialutsalg)
Å si søte ting om utstillingen blir for enkelt. Storsveens utstilling i Kunstnerforbundet borger for mer enn farger og fabler, den leker også med maleriets konvensjoner, mediets konnotasjoner og dets historikk men dette er gjort på en vag, spøkefull og åpen måte, uten at det gir grunn til å overse det.
Berøringspunkter
Storsveens valg av titler åpner blant annet for å forstå arbeidene som en refleksjon rundt egen virksomhet, og maleriets berettigelse/kraft: «Do you wanna touch me?» Går det an, da? Det er jo kunst, og motivene, nær monokrome silhuetter for det meste, er flate, som lerret de er festet til. Men akkurat her, når dybdevirkningen er maksimal, synes et knippe av virkemidler fra eldre malertradisjoner satt inn, som kontrast. Mest tydelig blir det i «A lovely way to spend an evening» der himmelen har fått romantikkens melankolske fargeglød i kombinasjon med et naturlistisk gjengitt landskap av tunge skyer. Fargene er likevel faretruende grumsete, stygge nesten men det er sikkert gjort. Dette nærmer seg en atmosfærisk portrettering, så nøye utpenslet at den, for min del, et øyeblikk gjorde at små vannfarger av Lars Hertervig la seg på netthinnen.
Hvorvidt Storsveens medgir tilhørighet til eller tar avstand fra tradisjonene, er ikke poenget. Poenget er at kimen til spørsmålene omkring mediet ER der, slik at de KAN løftes frem. Det kan de fordi dette synes i og bak, den flate overflaten.
Storsveens maleri er på vippen og således et bidrag til refleksjonen omkring maleriet seiglivede egenart en diskusjonen jeg ikke tror man finner i tilsvarende grad i galleriene på vestkanten.