Mitt i kulturen finns ett rum som inrättar ett avstånd till den sociala verklighet som omringar och definierar oss: hotellrummet. I själva verket är det inte så mycket ett rum som en passage där vi enbart befinner oss när vi på väg någon annanstans. En egendomlig plats för någon som vill minnas. Och sorglig, eftersom de minnen som åkallas på en sådan plats aldrig helt kommer att kunna räddas från glömskan.
I Victoria Verseaus film Spectral Gaze (2021), det centrala verket i hennes utställning på Uppsala Konstmuseum, får ett anonymt hotellrum med två tomma sängar representera saknaden efter Meril. Hon nämns bara vid namn en gång, men man förstår att Meril är en vän som har gått bort och att det är henne som filmen kretsar kring: «Jag har så många gånger försökt skriva om oss – om dig», viskar berättarrösten över ljusa, mjölkvita bilder på ödsliga hotellinteriörer och folktomma miljöer filmade med stillastående kamera – det ser ut som fotografier i ett framkallningsbad.
Samtidigt åberopas ett annat «oss» när berättarrösten i nästa andetag talar om «alla oss som passerar varje år / vi kommer från hela världen / för att förverkliga våra högsta drömmar». Att dessa drömmar handlar om könsbekräftande behandling sägs inte rakt ut i filmen, men det antyds av de dilateringsstavar som har placerats på bordet mellan de båda sängarna och återkommer som ett skulpturalt element i utställningen.
Även här krävs det kanske en andrahandskälla för att förstå kopplingen mellan könskorrigering och stavarna, som används för att förhindra att den kirurgiskt skapade vaginan växer ihop. Det repetitiva i denna behandling understryks av att en mängd stavar har placerats på ett långsmalt podium som sträcker sig från den ena änden av utställningen till den andra.
Installationen har ett kliniskt uttryck som neutraliserar eventuella psykoanalytiskt anstrukna associationer till fallos. Eller, om staven betecknar något annat än sin vardagliga repetitiva funktion, så är det inte som metafor för fallos utan som metonym för vaginan, och därmed ytterst för Verseau själv. Eller, mer bestämt, för hennes kroppsliga kvinnoblivande, som placeras mitt i utställningen utan att direkt uttalas.
Det traditionella tecknet för man blir paradoxalt nog ett tecken för kvinna – fast ändå inte. För metonymi är ett sätt att tala som istället för att förutsätta en naturlig identifikation mellan det betecknade och det betecknande inrättar ett avstånd i språket genom att låta det man vill uttrycka representeras av ett närliggande fenomen. En behållare får representera sitt innehåll, ett ting får representera sin ägare, osv. Vilket är exakt vad som händer hos Verseau. Hotellrummet i filmen representerar inte bara sig själv utan de som har bott där, på samma sätt som en skulptur i form av en svävande damkappa indirekt hänvisar till personen som har burit den.
Man kan beskriva det som att Verseau skriver med objekt, och att denna objektifiering av språket för in en spänning mellan tecknens materiella uttryck och deras betydelse; hur de rör eller inte rör vid varandra, hur de kopplas ihop och hålls isär i rummet. Detta blir man införstådd med i redan vid ingången som blockeras av en vägg av latexdukar uppspända på en metallram, som en hinna mellan ute och inne, eller en passage mellan då och nu. Men rätt snart upphävs varje enkel föreställning om ett före och ett efter av den spöklika kappan, och av ett slags halvt upplösta linjer eller gester i neon som svävar i luften och bidrar till ett vitt sken i rummet.
Även filmen stakar ut en tömd eller upphävd rumslighet som indirekt pekar mot den frånvaro som bilderna kretsar kring: döden. Men är Meril verkligen död eller är hon namnet på en dröm som kvinnoblivandet inte har uppfyllt? Vad utställningen kanske antyder är att hon är båda, att hon är namnet på något som svävar mellan de döda och de levande, dröm och verklighet.
Berättarrösten talar aldrig uttryckligen om en saknad, utan beskriver konkret hur den döda kroppen har förbränts och lagts i ett «hål i marken» för att därefter fråga: «hur nära var jag att hamna där?» Det är som att en traditionell förståelse av gränsen mellan individer – liksom mellan liv och död, eller då och nu – ersätts en varsam glidning mellan ett jag, ett du, ett oss eller ett vi som visuellt motsvaras av filmens obestämda fält och ytor; av marken, väggarna och himlen som kameran vilar mot.
Det finns ett ord för detta: potentialitet. Och om jag ska drista mig till en tolkning så är det speciella med Verseaus arbete kanske att det har ersatt tanken om en ambivalens (det vill säga föreställningen om motstridiga känslor) med en potentialitet (det vill säga idén om motstridiga krafter). Det som framträder i utställningen skulle i så fall vara en rumslig spänning snarare än en psykologisk motsättning: en potentiell utväxling mellan handling och icke-handling som förblir öppen snarare än ett tillstånd som hämtar kraft från ett antagande om att det en gång kommer att upphävas.
I utställningen beskrivs det som att vi blir «delaktiga i transitionen från pojke till kvinna», och att Verseau vill «synliggöra sin och vännen Merils kamp i samhällets periferi». Jag håller med om att man kommer nära det livet på ett sätt som känns både ovanligt och värdefullt. Samtidigt är det en blygsam beskrivning av ett försök att hitta ett språk som inte kan reduceras till en vällovlig ambition att finnas till för mig som betraktare. Ska jag invända något så är det att det finns ett retoriskt drag hos Verseau där alla inslag verkligen understryker att de betyder något. Men viktigare att framhålla är viljan till ett språk som inte bara kan gestalta utan också växa och utvecklas över tid.
Verseau gick ut Kungliga konsthögskolan så sent som 2020, och hon har återanvänt flera av inslagen i Uppsala från sitt avgångsarbete som visades på Konstakademien. Jag minns det verket som rätt mörkt, men här upplever jag hennes uttryck som mer svävande och öppet. Det finns vissa, nästan abstrakta inslag i filmen som för tankarna till moln som tornar upp sig över installationen med stavarna, som i sin tur påminner om en modell av en stad. Här finns även en märklig porträttbyst utan ansiktsdrag, eller där dragen väntar på att framträda. I min fantasi blir dessa förskjutningar i skala och betydelse till tecken på en skadskjuten men levande futurism. Vilket är rimligt då Verseau får ses som en pionjär. Jag undrar om något som detta egentligen har visats på ett svenskt konstmuseum tidigare?
