Väggar av kött, väggar av hud. Det möts jag av på Galleri Larsen/Warner, där jag översköljs av Marta Edelheits måleri från 1960- och 70-talet. Edelheit bor i Sverige sedan 1990-talet, men under tidigare nämnda årtionden befann hon sig mitt i händelsernas centrum, i New Yorks avantgardistiska konstscen, i staden där hon själv är född och verkade under många år.
Nu visas verk från denna tid i två små gallerirum på Östermalm i vad som är Edelheits första utställning i Stockholm på ett par decennier. Ibland är hennes nakna kroppar nära, alldeles förstorade på ett sätt som nästan förgrumligar vad man tittar på: ur de små pastellteckningarnas linjer, inzoomade nästintill abstraktion, kan man utläsa ett lårs volym, vulvans veck, rumpans rondör.
Färgskalan är stark, man skulle kunna kalla den psykedeliskt, men jag föredrar att benämna den som fruktig: tillsammans med de mer hudnära tonerna av persika, rodnande innanmäte, hittas blått och grönt och gult. En mjölkigt rosa bröstvårta paras med färgerna hos en övermogen banan. Edelheits färghantering är fenomenal. I teckningarna framträder den som både inbjudande, frestande och lite frånstötande.
Det gäller även de större dukarna i akryl. Men där förekommer människor i stället i full form, utsträckta, sammanslingrande, utblickande helkroppar. Ibland vilar de på blank satäng, ibland syns ett landskap i bakgrunden: höghus, sjöar och berg, öken, sälarna på Central Park Zoo.
Det är måleri att betrakta länge, att hela tiden finna nya detaljer i. Först de mer slående: kropparnas ymniga rikedom, kvinnornas utslagna hår. Omsorgen om kroppens varje utböljning, fettdepå eller smutsig tå. En liten skugga, en liten grop. Ögonen som ibland är stängda, som slutna i ett ljuvt rus, ibland bortvända, ibland vinklade rakt mot betraktaren. Det är först då inslag av voyeurism drabbar en. Som i A View of Lake Atitlan (1973) där den nickelgula kvinnan i fåtöljen låser blicken i en. I de andra målningarna är de avmålade snarare inneslutna i sig själva. I den kalejdoskoplinkande formen där samma människa återkommer i olika vinklar på samma tavla adderas en drömlik dimension till dessa förtrollade porträtt.
När man tittar närmare framträder annat: en fots vinkling, en bård av glänsade ostron på det tygstycke som kärleksparet vilar på i View of George Washington Bridge from Monument Valley (1975).
I Fleshcycle (1969) blir de drömska, trippiga inslagen större. Som på ett spelkort uppenbarar sig en dubblering av en hojåkande naken kvinna. Bara det att fordonet visar sig vara i kött, av kroppsdelar. Men om den jämngamla Lee Lozanos (1930–1999) lek med kroppsdelar som övergår i verktyg, eller vice versa, har aggressiva (om än humoristiska) drag, så är Edelheits organiska vespor mer lustfyllda, mer sinnligt bejakande. Det är inte hårda skruvar som övergår i en erigerad fallos, inte penetration, som påkallas – i vespornas välvningar är det i stället kroppens mjukhet som gör sig påmind. Om Lozanos sexualitet påminner om våld, eller det maskinella äcklet, påkallar Edelheits nakenmåleri snarare en vällust, en frigörelse.
Martha Edelheit, Fleshcycle, akryl på duk, 212 x 173 x 3 cm, 1969.
Kvinnorna och kvinnokroppen utgör det stora fokuset hos Edelheit, men snarare än att bara exponera dem så fördjupar hon sig i den fysiska skönheten, i lusten, och ja, faktiskt, agensen i modellernas unika persona som framträder genom de stora dukarnas egenart.
Måleriet, Edelheits uttryck lämnar den här betraktaren med mersmak: en lust att få se hennes konstnärskap breda ut sig i fler rum, i större format, att fullständigt få uppgå i hennes unika universum. Att hon visats förhållandevis litet i Sverige framstår som både oförklarligt och elakt. Inte lika mycket mot Edelheit som mot konstpubliken, som berövats möjligheten att få uppleva dessa sällsamma målningar. Förhoppningsvis är det inte för sent att rätta till det, förhoppningsvis kan denna utställning fungera som ett uppvaknande.
