Sedan åren kring millennieskiftet har Leif Holmstrand jobbat med virkade dräkter, rep och skräp, nät och barnvagnar, tortyr och spädbarnskroppar, möbler och bilder som är fria för vem som helst att reproducera i valfri storlek på vilket underlag som helst. Han har gjort film, curerat utställningar, släppt åtminstone fyra musikalbum, publicerat ett fyrtiotal böcker (prosa och poesi), gjort ett okänt antal performance och soloutställningar, skrivit poesi om sin arbetarklasskvinnofetma under pseudonymen Anna-Maria Ytterbom och hängt sig som sitt alter ego Sally Rattenmann, gjort små mässingsskyltar med namnen på mediciner har tar mot sömnlöshet, ångest och schizofreni, osv.
Det känns som om jag inte har nämnt tillräckligt, kanske för att jag inte har sagt att det verkar som om allt detta ingår i en pågående process som inte kan skiljas från konstnärens liv. Det vet jag egentligen ingenting om, för jag har aldrig träffat Leif. Men jag tänker på honom som Leif, den mest mytomspunna konstnär vi har i Sverige. Jag läser konstvetaren Björn Fritzs text om sin vän i monografin De Profundis (Or From Above) (2021) som kom i våras: «Gränsen mellan Leifs liv och konst är ofta oklar för mig. Jag vet inte hur jag ska säga det men Leif är en slampa».
I det bortre hörnet av konstnärens retrospektiv på Marabouparken i Sundbyberg hänger ett för den hållningen emblematiskt fotografi. Man ser en stor kuk och pung troligtvis exakt i mitten av bilden. På ena sidan av dem en blå, fingerlös vante som går upp i en grön ärm på en stickad tröja som troligtvis är ihopsatt med den blå huva som döljer huvudet och ansiktet. Underkroppen är bar, och står bland en större mängd spritflaskor och konstnärsmaterial på golvet. Taket ser ut att vara dekorerat med tyg. Men det är skräp från gatorna i Berlin som tagits in i lägenheten. Det är inte Leif på bilden, utan någon som deltar i ett flera månader långt performance under vilket «aktiviteter» pågick i lägenheten, samtidigt som Leif sålde sex på annat håll. Nätet med skräp ingår också i en skulptur placerad rakt framför fotografiet, men i andra änden av lokalen. Den gestaltar Venus födelse. Venus har en svart sopsäck över sig, och drar med sig skräpnätet upp ur djupen. Ett självporträtt?
I utställningsfoldern sägs skulpturen ge en bild av skapandet som förbundet med grymhet och smärta, men också med kroppens förfall, sexualitet och att bada i sopor. «Han vänder på värdesystemen och utnämner soporna till samhällets främsta kulturyttring», står det. Här finns en nietzscheansk sensibilitet för att det som räddar en människa i ogynnsamma omständigheter är de nya sätt att leva och tänka som hen tvingas skapa, och att den skönhet som i korta ögonblick finns även i sjukdom och förtvivlan kräver sin respekt och sitt erkännande.
Ändå är allt så rent och prydligt här. Verken på väggarna hänger i klanderfria rader, och övriga verk står uppradade i en diagonal från Berlinfotot över till andra sidan. Jag sitter på läktaren och tycker att det ser tomt ut. Jag skulle vilja se Leif göra ett oavbrutet performance där, istället för vid ett par tillfällen under utställningen. Det behövs, det är för tomt. Hela tiden, varje dag, Leif där på golvet. Orimligt? Sedan när ska man få rimliga begär av Leifs konst?
Jag lämnar läktaren för att gå bland verken istället. Det är lika stilla där, som om verken hade blivit skira minnesbilder av sig själva. Många av dem har jag sett förut, och de har väl alltid genererat en spänning mellan två aspekter. Å ena sidan har de tett sig som kvarlämningar efter någon praktik eller sammanhang okända för mig. Jag har kommit för sent, festen har flyttat någon annanstans. Men de har också haft ett alldeles eget sätt att närvara på, skevt som om de inte hann hem för att byta om efter festen, och där vi inte låtsas om att de fundamentalt avviker. Känslan har alltså varit att processen fortgår någonstans, och att någonting främmande är kvar att försöka leva med. Det har hänt att den där aspekten av «efteråt» helt har upphävts av att soporna har luktat så mycket, här och nu – åtminstone under någon utställning har verk fått avlägsnats för att soporna har börjat stinka av processens fortsatta verksamhet. Men den blandningen av efteråt och närvaro saknas här på Marabouparken. Barnvagnarna i repnät, som brukar hänga några decimeter över golvet och se förnedrade och hjälplösa ut – men ändå levande – hänger nu högt över de andra verken. De liknar slagna byten som någon stolt vill visa upp.
En film visas där konstnären går och sorterar skräp, sitter bland säckar. Ser ut som ett performance. Den heter Awakening Film (2020). I Leifs böcker tycker jag mig ha stött på många uppvaknanden där folk försöker förstå vad som har hänt. Det är mycket kladd, snor, kroppsvätskor, eventuellt bajs, som får det nyvakna ansiktet att sitta fast i kudden, helt utan överblick över situation och hur hen hamnade där. Men den här filmen är en svartvit stumfilm. Bilderna är liksom på distans, färgerna har bleknat, ljuden klingat av. Jag fattar: det är en retrospektiv, processen är över, nu gör vi något annat med verken. Det som var Leif ska nu bli Leif Holmstrand.
Jag menar inte att det nödvändigtvis skulle vara ett misslyckande. Vad ska en konstnär, vars konst är liv, göra med en retrospektiv? Hur ska verken visas just retrospektivt, och inte som del av en process som pågår och redan har planer för imorgon? Jag föreställer mig att utställningen är svaret på denna besvärliga fråga. Lösning: lyft fram teman i vilka enstaka verk kan stå för sig, mer eller mindre oberoende av processen och praktiken. Tona ned destruktiviteten, belys det uppbyggliga. Tona ner det Fritz kallar «den inte så präktiga homosocialiteten» (Genet, Divine, Burroughs) och betona mer den «regnbågsfärgade samtida queernessen» (Eurovisionsschlagerfestival).
Fotoserien Holy Helpers (2018) är också något av startpunkten för utställningen. I dessa digitala collage ser vi en groteskt sminkad och änglalik Leif mot en bakgrund av sopsäckar, redo att guida queera genom livets alla ensamma svårigheter. Det mörka är inte borttaget, men av sammanhanget blir det omsorgen och gemenskapen som framhävs. Jag tycker att det är ett bra grepp, som berikar min reception.
På långväggen sitter en rad jämnstora, svarta, virkade väggskulpturer: Breeder-Covers (2017–2018). Breeder är ett nedsättande ord för heterosexuella som förökar sig, vilket gör det uppenbart varför det är 24 skulpturer: det är givetvis en adventskalender där man inväntar tomten som ju är far till alla barn. Löjligt kanske, men som Leif skriver i sin roman Förkylningen (Pequod Press, 2017): «Samtidigt vet jag att det löjliga under ytan alltid varit och alltid kommer att vara det storartade, det hemligt sublima: verkligheten».
Tomten fångar ett frågekomplex gällande sex, reproduktion och masker. Och under de virkade svarta kåporna finns metallplattor som bär namn av olika slemsvampar vilka tydligen har flera «könspositioner» och förökar sig på annat vis. Det knyter an till Leifs dräkter, vilka ska förstås som identiteter i sig, som reproduceras av den som sätter på sig dem – ungefär som tomtedräkten gör. Det verkar handla om andra sätt att reproducera anlag, som kanske snarare än barnalstring har tvillingskapet som modell. Och slemsvampar.
Sådär tycks verken hänga samman, konceptuellt snarare än processuellt. I den retrospektiva användningen av Leifs konst får vi nysta och trassla med idétrådar. Det är en smart lösning som tar över kritikens funktion att göra anstötliga verk till föremål för intressanta samtal. Effekten är inte så omedelbart kraftfull som Leif brukar vara, men kanske innebär den att jag kommer att kunna se helt nya aspekter av verken när processen väl sätter igång igen. Jag får ta mig till hans performance i november.