Konsthösten i Sverige 2017: Generationsskifte på gång

Den svenska konsthösten får sin prägel av att de yngre generationerna nu på allvar börjar ta över som chefer och intendenter på institutionerna.

Bill Viola, Tempest (Study for the Raft), 2005.

Den stora nyheten under den svenska konsthösten är att man nu på allvar kan skönja ett generationsskifte på institutionerna. 2010-talets har hittills fått sin prägel av att de ledande positionerna i konstlivet har intagits av den generation som satte ramarna för den nya konsten på 1990-talet. Men under de närmaste åren kommer vi istället att få se de yngre curatorerna ta allt mer plats på konsthallarna och museerna. Hur detta kommer att påverka konsten kan man få en uppfattning om i höst, då det är den nya generationen av intendenter – som Theodor Ringborg (Bonniers konsthall), Jenny Richards (Marabouparken) och Alida Ivanov (Göteborgs konsthall) – som sätter sin prägel på säsongens stora tematiska utställningar.

Två inte helt överraskande teman under hösten blir teknologi och politik. Det blir dels utställningar som tar fasta på hur digitaliseringen påverkar den samtida kulturen, och dels ett flertal utställningar som tar sig an dagens prekära politiska läge med teman kretsande kring krig, censur, migration, och flyktingmotstånd. Ändå verkar det fortfarande vara en kritisk, arkeologisk impuls som sätter ramarna för hur konsten tar sig an dessa olika ämnen.

Paulo Bruscky, Torture Never More, 1988. Bruscky medverkar i Marabouparkens utställning Mouth Shut, Loud Shorts den 15 september.

Redan imorgon öppnar David Larsson ett dokumentbaserat projekt på Konsthall C, där han har besökt brandhärjade flyktingförläggningar runt om i landet. Sammanlagt rapporterades 112 sådana bränder bara under 2016. Bakom utställningen står Corina Oprea, chef på Konsthall C sedan förra året. Den 20 september öppnar Bilden av krig på Bonniers konsthall, där ett trettiotal konstnärer reflekterar över bilder av våld i vår tid. En något mindre, men skarpt formulerad utställning, är Mouth Shut, Loud Shouts på Marabouparken den 15 september. Temat kretsar kring censur och kolonialt förtryck av minoriteter, men också kring hur konsten kan erbjuda en väg ut ur en svår situation. Här kan också nämnas Manipulera världen av Moderna Museets intendent Fredrik Liew, som ställer Öyvind Fahlström mot ett tjugotal nu verksamma konstnärer från runt om i världen. Utställningen öppnar den 21 oktober.

På det digitala temat visar Göteborgs konsthall ett cyberfeministiskt och nätarkeologiskt projekt med arbetstiteln Mozart´s Ghost, the Hottest Band on the Internet. Utställningen öppnar i december, och utlovar både öppna processer och tillbakablickar mot 90-talet. Även konstnärs- och curatorsdrivna Signal i Malmö tar sig an ett besläktat tema inom ramen för den samtidsdystopiska titeln Digital Distress – Consumed by Infinity. I Malmö kommer dessutom Johan Berggren Gallery att ägna hösten åt hur «dataspelsestetik påverkar unga konstnärskap». Det blir utställningar med bland andra Jasper Spicero och norske Steinar Haga Kristensen.

Beth Laurin, Trycket ska minska, 1975/1994. Laurin ställer ut på Index i Stockholm den 16 september.

Att en ny generation tar över innebär förstås inte nödvändigtvis några avgörande förändringar i konstsynen. Tvärtom är det en hel del som talar för motsatsen. Det främsta uttrycket för 90-tals-hegemonin är ju inte att Moderna Museet den 09 september visar Elgaland-Vargaland (Carl Michael von Hausswolff och Leif Elggren) eller att Tensta konsthall den 11 oktober öppnar en retrospektiv med Måns Wrange, utan att samma konstnärer medverkar i årets Göteborgsbiennal. När en ung brittisk curator som Nav Haq tar sig den nordiska konsten, så utgör med andra ord 60-talisterna den bortre gränsen för de konstnärer som medverkar i utställningen. Undantaget är Hilma af Klint, som även hon medverkar i biennalen som öppnar 09 september. Men så har «återupptäckten» av af Klint ju ägt rum parallellt med etablerandet av den nordiska samtidskonsten under andra hälften av 1980-talet och framåt. Även af Klint kan med andra ord betraktas som en 90-talskonstnär.

Mest symptomatiskt för dagens oro och brist på tydlig riktning är 25-årsjubilerande Andréhn-Schiptjenko som satsar på projektet Future revisited. Istället för att ställa ut ny konst, så kommer man ägna hösten åt att blicka tillbaka mot avgörande utställningar från galleriets glansdagar på 90- och 00-talen. Genom att se närmare på avgörande ögonblick i det förflutna, hoppas man kunna göra sig en tydligare bild av framtiden idag. Först ut är Carin Ellberg som öppnade under säsongsstarten på galleriklustret vid Hudiksvallsgatan. Det är den hittills största presentationen av hennes självporträtt, med över 600 tavlor. Under hösten följer bland andra Abigail Lane, Annika Larsson och Palle Torsson/Tobias Bernstrup.

Steinar Haga Kristensen, Entourage du prophète malade (detalj), 2015. Kristensen ställer ut på Johan Berggren Gallery i Malmö den 24 november.

Curatorerna bakom höstens utställningar verkar på många sätt göra en rätt liknande analys. Intrycket är att de inte i första hand förenas av ett intresse för en viss typ av konst, utan snarare av idén att konsten idag måste svara mot en politisk kris; en kris som också är en kris för samtiden som sådan, i alla fall om man ser 90-talet och globaliseringen som denna periods bortre gräns. Om det decenniets konstnärer och curatorer gemensamt formulerade vad som var viktig i den nya konsten, så tycks samtiden idag ofta utspela sig någon annanstans – på internet eller i politiken – medan konsten följer efter, söker efter spår och analyserar skeenden efter att de har hänt. Ska man om tjugo år sätta fingret på dagens konst, så blir det kanske en äldre konstnär med förnyad aktualitet som fångar 2010-talets anda bäst? Som Beth Laurin som ställer ut på Index i Stockholm den 16 september, eller Charlotte Johannesson vars datorkonst från 60- och 70-talen visas på Malmö Konsthall tillsammans med Ester Fleckner och Ruth Wolf-Rehfeldt. Utställningen öppnar den 29 september. 

Hardy Strid, Resa, 1981.

En annan linje handlar mer om att samtidskonsten i första hand ska vidgas geografiskt och politiskt i nuet. Den institution som mest konsekvent arbetar vidare med detta är Bildmuseet i Umeå, som den 20 oktober visar en utställning med den indiske videokonstnären Amar Kanwar. Både Göteborgs konsthall och Kalmar konstmuseum har dessutom nyligen fått nya konstnärliga ledare som formades professionellt under 2000-talets post-koloniala diskussioner i konsten. Stina Edblom tillträder som konstnärlig ledare för Göteborgs konsthall i höst, medan Joanna Sandell tog över som chef på Kalmar konstmuseum förra året och nu i sommar initierade ett arbete med att synliggöra konsten från den afrikanska kontinenten. 

Hösten rymmer dessutom tillbakablickar av ett annat slag, nämligen mot ett par avgörande vändpunkter i den västerländska historien: reformationen och den ryska revolutionen som i år blir 500 respektive 100 år gamla. Den sistnämnda uppmärksammas på Södertörns högskola som den 19–21 oktober anordnade det internationella symposiet 1917–2017: 100 Years of Russian Revolution in Art and Aesthetics i samarbete med Moderna Museet och Färgfabriken. Och imorgon invigs utställningen Visitation Reformation i Uppsala. Det är videopionjären Bill Viola som installerar ett urval av sina verk från 2000-talet i Uppsala domkyrka och i det gamla kapellet på slottet, som numera är en av Uppsala konstmuseum lokaler.

En annan gammal goding – och då menar jag i ordens mest positiva bemärkelse, för jag ser verkligen fram emot den här utställningen – är Hardy Strid (d. 2012) som visas på Signal i Malmö den 16 september. Strid var en viktig aktör i den nordiska situationismen, men det är inte i första hand den historien som ska lyftas fram. Istället ska utställningen visa en prövande linje som löper genom konstnärskapet över tid; en linje som man hoppas ska «inspirera konstnärer idag att prova, test, utveckla» istället för att tänka i termer av «karriärstrategier». En sympatisk idé och antagligen det enda sättet för konsten att faktiskt skapa sin egen samtid. Utställningstiteln idag, imorron fångar dessutom något av den öppna hållning som man hoppas ska gälla för den generation som nu ska vara med och forma konsten de närmaste åren.

Charlotte Johannesson, Take me to another world, 1981. Johannesson ställer ut på Malmö konsthall den 30 september.

Leserinnlegg