Utställningen Perspectives – On the Borders of Art and Philosophy utgör en undersökning av gränslandet mellan konst och filosofi, men också av den nationella konstscenen, för här är det 8 isländska filosofer som tittat på isländsk samtidskonst (med undantag för konstnärer som Claudio Parmiggiani och Matthew Barney).
Konsten och filosofin har alltid befunnit sig i en sadomasochistisk relation. Konstnärer «gör» medan filosofer «förklarar» vad dessa gör. Det är först i och med konceptkonsten och den konstnärliga forskningens akademisering de senaste 10 åren som konsten börjar hävda sin autonomi och dessutom börjar uttala sig om andra discipliner. Denna autonomi är dock numera hotad av den nya hegemonin – curatorväldet. Hur är det då att låta 8 filosofer curera konst? Blir det inte ett dubbelt utnyttjande av konsten? Nej, skulle jag vilja säga, för konsten får här andas fritt i utställningen. Däremot finns det en hel del andra problem.
Diskussionerna och de eventuella friktionerna som kan ha uppstått mellan filosoferna, får vi beklagansvärt nog inte ta del av i utställningen, enbart en och annan textremsa med citat ur filosofernas enskilda katalogtexter. Vi får heller inte ta del av de samtal som också måste ha ägt rum mellan filosoferna och konstnärerna. Gränslandet mellan konsten och filosofin som titeln anspelar på kännetecknas här snarare av en ömsesidig beröringsskräck. Katalogen följer samma logik: filosofer skriver och konstnärer visar bilder. Utställningen bidrar därför i mångt och mycket till en konsolidering av den traditionella synen på filosofi som något aktivt som «tänker konsten» och konsten som något passivt som «blir tänkt» och utvalt utan att premisserna för dessa val redogörs i utställningen. Utställningen blir en eloge till konstens och filosofins ofarliga förbindelser. Jag försöker intala mig att syftet varit att göra något tillsammans, och att det inte är själva arbetsprocessen som varit viktigt för dessa personer utan resultatet. När jag tänker efter inser jag att jag kräver något jag inte sett tidigare. 90-talet kryllade av processbaserade verk, men var ser vi de processbaserade grupputställningarna? Det är kanske en ekvation som är alltför farlig, för vad händer då? Jo, man blottar hur konstvärldens mekanismer faktiskt fungerar och det är vi nog inte redo för än. Inte ens curatorkollektivet WHW – What, How & for Whom, presenterade sin curatoriska arbetsprocess i samband med deras hypertransparenta Istanbulbiennal förra året. Fokus lades istället på de ekonomiska och politiska strukturerna.
Att ägna en hel utställning åt den isländska samtidskonsten kan med tanke på globaliseringens uppluckring av nationalscener förefalla aningens obsolet, men i en tid av kris och inskränkta utställningsbudgetar, återstår det inte så mycket annat att göra än att odla sin egen trädgård. Och för en som mig, som aldrig varit på Island förut, blev det panoptiska perspektivet en riktig ynnest.
Nu fick jag äntligen chansen att testa mina fördomar mot verkligheten. För hur ligger det till egentligen? Är isländsk konst lika med egomaniska performancekonstnärer som frossar i nordiska mytologier å ena sidan och allvarsamma naturromantiker som försöker fånga det sublima å den andra? Ragnar Kjartansson, som jag alltid varit lite svag för, å ena sidan, och Kjarval å den andra? Ja, om man skall vara helt krass. Den isländska konsten tycks pendla mellan dessa ytterligheter. Mellan humor och allvar, mellan det burleska och den meditativa hyllningen till naturen. Naturen är ett centralt tema i de flesta konstnärskapen, men också ett fridfullt blickande in i intet, filtrerad genom stadens och tingens stumhet.
Här finns fotografier på tvåhövdade lamm som ser ut som bortsprungna turister i fjällen, fotografier på flugor som klättrar på immiga fönster, fotografier på två lamphuvuden som möts i ett fönster mot en murrig stad, abstrakta målningar bestående av utsträckta kökshanddukar, lika abstrakta målningar som ser ut som ventilationsgaller, skira målningar på mystiska kandelabrar, lite geometriskt formad land art, fotografier och textverk om heroiska personer och en hel del interaktiv konst där man kan rekonfigurera bilder på både sig själv och andra. Konsten skulle kunna komma från vilket annat nordiskt land som helst egentligen. Det är här det slår mig: att vi delar samma visuella grammatik och samma existentiella spörsmål. Eller är det jag som har svårt för att känna igen det radikalt annorlunda?
Min allra största favorit är konceptkonstnären Sigurður Guðmundsson som kommer ha en stor retrospektiv på Moderna Museet i Malmö nu i september. Hans visuella dikter som visar konstnären i allehanda absurda kroppsställningar och situationer, för tankarna till såväl fluxus-skolan som J O Mallanders vitsiga ord- och bildlekar. I utställningen visas klassikern Horisontal Thoughts (1970), ett svartvitt fotografi som föreställer två människor som sitter på en havsstrand och tittar på havet. Båda två har var sin tankebubbla ovanför huvudet, men i tankebubblan finns det inga ord, utan en tecknad återgivning av havet med stiliserade vågor. Det är med andra ord inte tanken på havet som fyller bubblan utan själva havet. Det är en superb eloge till kontemplationens samvaroskapande egenskaper, med en humoristisk knorr som spetsar till det hela: vattnets horisont hamnar på samma läge, även om bubblorna befinner sig på olika höjder i förhållande till varandra.
En annan höjdare i utställningen är Guðmundssons Eight Poems (1971/2011), som består av just åtta objekt: ett par tofflor, en nyckelknippa, en brödlimpa, en hammare, piptobak, en dammsugare, en bok och en trehjuling. Här är det tingen med all sin simpla skönhet som blickar mot oss. Verket är inklämt i ett hörn, vilket förtar kontemplationsmöjligheten, men det är kanske just det som är tanken, att verket skall se ut som att man kommit in i någons hall, och det är bara att hänga av sig och gå vidare. Kort därefter kommer ett verk av Huginn Þór Arason, Draugur (2008) som består av en hallhylla med lite kläder som ser ut som om de precis hade blivit ditslängda av en stressad tonårig.
Jag inser strax därefter att hela utställningen är hängd utifrån denna chosefrihetstanke. Att ställa ut kontemplativa verk på ett kontemplativt sätt skulle kanske ge utställningen en alltför högstämd atmosfär. När man har en så dramatisk och mystisk natur till vardags vill man kanske att konsten skall ta en ner på jorden istället. Utifrån detta perspektiv blir utställningen genast sympatisk och man blir glad åt det mesta. Åt såväl Elias B Haldórssons etsning Under the cross, som är lika levande som en filmstill, som Karen Agnete Þorarinnssons triptyk om den helige Olafur Liljurós inre kamp mellan två diametralt skilda viljor.
Däremot kan jag inte låta bli att undra varför The Icelandic Love Corporation inte är med. Denna kvinnliga trios kulturshamanistiska aktioner är något av det bästa jag har sett i performanceväg den senaste tiden. För att inte tala om deras utopiska manifest och sökande efter ett gemensamt undermedvetet.
Vad gäller katalogen, så är den smäckfull med intressanta betraktelser, men jag har svårt för Jean Luc Nancys introduktionstext Possibility of Sense. Om konsten är kosmologisk (världsskapande i bemärkelsen att varje konstverk är en värld) så är filosofin för Nancy kosmografisk (en organisation av spänningsfältet som förbinder alla dessa världar). Konsten blir här något som endast kan tala om sig själv medan filosofin återigen får lyxen att uttala sig om hur allting hänger ihop. Det är en liten snedvriden syn på konstens autonomi, för om det är något som konsten kan, så är det att tala om både sig själv och omvärlden.
Däremot innehåller katalogen en rad intressanta bidrag av isländska författare. Ólafur Gíslason talar i sin text om Kjarvals Mountain Milk (Fjallamjólk) (1941), som är det verk som kanske mest bidragit till «skapandet av ett isländskt nationellt medvetande». Betraktaren sägs här kunna «bebo bilden», till skillnad från många andra moderna bilder som reducerar världen till en platt yta. Jón Proppé i sin tur skriver en väldigt fin text om «maskinen inne i konstverket». Denna text levererar också en formel för vad som kännetecknar god konst: förmågan att locka betraktaren till sig om och om igen. Även Hafþór Yngvason text om readymadens dekontextualisering är väldigt intressant. Yngvason hävdar att funktionaliteten och ursprungskontexten blir ännu mer framträdande när objektet ryckts från sitt sammanhang, som till exempel Duchamps pissoar.
Men det är Oddný Eir Ævarsdóttirs text som är bokens absoluta höjdpunkt. Författaren tar läsaren på en hisnande rolig äventyrsresa genom såväl högintellektuella betraktelser som anekdotiska konstminnen. Från Paris tågstationer, till Derrida, till aristotelisk etik, till betraktelser över varför filosofer tror att de måste vara solitära, till vikten av att cirkulera kring ett verk utan att söka centrum. Barnminnen blandas med reflektioner över Osiris, tidsmaskiner, Beuys, Kjarval, och en rad andra konstnärer. Författaren brottas här med både sig själv och konsten, i en icke-hierarkisk relation som avancerar lika metodiskt elegant som en finsk tango. «On the Way Down, Fluttering Wings and Three-Dimensional Afterthoughts», är den text jag alltid drömt om att få skriva. Här blir det inte längre viktigt om det är konst eller filosofi, teori eller skönlitteratur. Det enda som betyder något är att verket tvingar en tillbaka om och om igen.
