Ikväll öppnar inte mindre än fyra separata utställningar på Carl Kostyáls Stockholmsgalleri Isbrytaren. Utställningarna med Oliver Osborne, Ed Fornieles, Aaron Graham och Grear Patterson är de sista som visas innan man flyttar till en annan del av det vidsträckta, före detta kontorskomplexet på Kungsholmen där det har huserat de senaste två åren. De nuvarande lokalerna ska omvandlas till bostäder.
– Vi ville göra någonting stort innan vi flyttar till de nya lokalerna, förklarar Jim Thorell, utställningsansvarig och konstnär, som själv nyligen ställde ut i Isbrytarens projektrum, parallellt som man visade den franske konstnären Rafaël Rozendaals abstrakta bilder och digitala animationer.
Carl Kostyál/Isbrytaren öppnade 2013 med Awaiting Immanence, med bland andra Gardar Eide Einarsson, Matias Faldbakken och Klara Lidén, och har sedan gjort en rad grupputställningar och solopresentationer med bland andra post-internet-konstnärer som Petra Cortright och Michael Manning. Parallellt med den senare visades i höstas även grupputställningen Meet Your Maker med huvudsakligen yngre, Stockholms-baserade konstnärer, varav många arbetar i ateljélokalerna på Isbrytarens bottenvåning.
När jag besöker Isbrytaren dagen innan öppningen står engelsmannen Ed Fornieles och vadar bland en härva av sladdar, objekt och bråte, och försöker ge en guidad tur genom den väldiga installation han håller på att bygga upp i ett av rummen på bottenplan. Hans utställning består av ett regelrätt spa, som kommer att hålla öppet ett par dagar i veckan under utställningsperioden.
Vad som först möter en är ett omklädningsrum, där badrockar och handdukar delas ut. Därpå är det tänkt att besökarna kliver in i en liten bastu, delvis inspirerad av nordamerikanska indianernas «sweat lodge», och försedd med ett filtrerat soundtrack av nyhetssändningar.
– Ljudet ska vara så lågt att det knappt hörs. Mer kroppsligt kännbart, som en del av ångan i bastun, förklarar Fornieles medan han kämpar med att få igång tekniken.
Duschen, som står i rummet bredvid, är försedd med speglar på insidan, så att uppmärksamheten enligt konstnären riktas mot den fysiska erfarenheten.
– Besökaren ska möta sig själv som kropp, inte specifikt som en man eller kvinna, säger Fornieles.
Utställningen Jupiter Ascending är tänkt att ge en kollektiv upplevelse, men inte enbart som en tillflykt, en reträtt. LCD-skärmar i olika format ska fylla installationen med nyheter och uppdateringar från sociala medier, där det sista rummet erbjuder en stunds avkoppling, eller kanske snarare en omkoppling av den yttre världens informationsflöde, i sällskap med en kopp te.
– Jag tycker att kaffe är accelerationismens dryck. Te är dess motsats, en mer reflekterande och koncentrerande erfarenhet, säger Fornieles.
Jobbar du alltid i så här stor skala?
– Den här utställningen är faktiskt mindre än vad jag är van vid. Tidigare har jag haft 300 personer involverade i mina performances. Ofta jobbar jag mer explicit, mer våldsamt, så det här är en sorts motvikt till det, någonting meditativt.
I rummet intill visar amerikanen Aaron Graham en serie tryckbaserade collage, kubformade inkjet-tryck ordnade i ett rutnät samt en skulptural installation som utgår från samma rutnätssystem, liknande ett pussel. Bilderna består av allt från bostadsannonser, digitalt genererade haikudikter och abstrakta mönster. I två fönster som vetter mot Isbrytarens ateljéutrymmen har Graham även placerat ut bilder ur en pågående fotobaserad serie, som kretsar kring människor som fotograferar andra människor.
Grahams utställning The Shade Tree Mechanic on Guitar visas som del av ett informellt residency-program, där verken har mynnat ur den månadslånga vistelsen.
– Det här är egentligen den största utställningen jag har haft, förklarar Graham.
Hur kom du i kontakt med Isbrytaren?
– Jag hade en utställning i England som var ungefär lika stor som en garderob. Någon från Carl Kostyáls galleri såg den och tyckte att jag borde komma i kontakt med dem.
Jim Thorell, som vid sidan av att arbeta på galleriet är en av de konstnärer som permanent utnyttjar ateljéutrymmena, förklarar att det inofficiella residency-programmet är inriktat på att låta konstnärer utnyttja de ytor som galleriet förfogar över.
Blir det aldrig för många bollar i luften? Ni har ju också tidigare ställt ut flera konstnärer på en gång?
– Jag har ibland försökt att dra ner på ambitionerna. Men det är ofta svårt att säga nej till alla konstnärer vi kommer i kontakt med, säger Thorell och skrattar medan han leder oss upp i byggnadens övre våningar.
Utställningen Maskulina och Feminina (Europa) upptar hela första våningen. Den Londonbaserade Oliver Osborne har sammanställt en serie monokroma målningar med sidor ur ordlistor och funna karikatyrer ur språkläroböcker, samt en svit målningar av en gravid kvinna.
– Jag är inte så intresserad av det konceptuella, så mycket som det måleriska, säger Osborne.
Ändå kunde det verka som om du jobbar inom en postkonceptuell tradition med språk och språkspel, samtidigt som du troligen inte hittat de svenska orden på grund av deras specifika betydelser. Hur har du valt ut orden?
– Visst går det att göra sådana referenser, men jag har utgått från ordens visuella uttryck. Såsom det säregna q:et i en av ordlistorna, som i likhet med karikatyrerna upprepas i olika former i målningarna.
Men du har valt ut bilderna efter specifika konnotationer, såsom den gravida kvinnan?
– Ja, den gravida kvinnan relaterar till temat kring inre och yttre, till fördubbling, samt till utställningens form som utgår från diptyken.
Motiven i målningarna kallar Osborne för «tysta händelser», någonting som är tänkt att sättas i rörelse när betraktaren går igenom rummet, mellan figurernas upprepade former och de i utställningslokalen utspridda verken. Allt handlar om en övning i att se.
– Jag är intresserad av måleriet som ett språk i sig själv, någonting man behöver lära sig, förklarar Osborne.
Den övre våningen upptas av amerikanen Grear Patterson. Installationerna och fotografierna i utställningen In the Trenches blandar militär estetik med leken, där väggarna pryds av skulpturer som virats in i textilier med kamouflageartade mönster, kompletterade av bilder på Birgitte Bardot samt inramade basebollkort.
På insidan av ett uppspänt militärtält har Patterson skrivit en kärleksdikt. Påstår han, åtminstone. För det är trångt, mörkt och svårt att se inuti. Genom en kikare som placerats vid ett fönster säger han att det också går att spana på de plastsoldater som han har placerat på kullen mittemot galleriet. Men också det verkar svårt att få sikte på.
– Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag ska göra med tegelväggen, säger Patterson och pekar energiskt på väggen invid ingången där en väggskulptur vilar mot golvet och teglet.
Trots att hans utställning är den som ser mest färdig ut av alla fyra springer han ständigt omkring i rummet och prövar olika lösningar. Han säger sig ha släpat med sig ett helt lager av verk och efter att ha försvunnit in i en garderob dyker han upp med en röd ram i vilken en röd platsfigur är inklämd inuti en passepartout.
– Vad tror du? Är färgen fel? Kanske skulle jag bara lämna väggen tom? Jag funderar också på att rada upp tomma whiskey-flaskor. Du vet, sånt man gör när man har tråkigt.
Med utvikningsbilder, plastsoldater och en projicerad livefilm av poplåten Hey Paula kretsar krigsreferenserna lika mycket kring pojkrumsestetik, en emotionell reträtt. Av vänner som tjänstgjort i krig fick Patterson höra att det enda de pratade om när de inte befann sig i strid var sina hemorter.
Så den militära estetiken fungerar som en förutsättning för längtan – efter kärleken, barndomen eller någonting onåbart?
– Exakt. Det är precis vad det handlar om. Barndomen är något tryggt som du kan återvända till, någonting du alltid bär med dig, samtidigt som det kan vara en mörk plats.
