Inget minne utan glömska

Efter åtta år vid Sveriges äldsta kulturmyndigheter lämnar Magdalena Malm över chefsposten till Patrick Amsellem som i oktober tillträder som ny direktör för Statens konstråd. Amsellem har tidigare varit chef för Skissernas Museum vid Lunds universitet sedan 2012, och ska nu leda en myndighet med ansvar för offentlig konst i Sverige, med ett årligt anslag på över 70 miljoner kronor.

– Förutom att ha arbetat med samtidskonst på olika institutioner, så är jag både konst- och arkitekturhistoriker. Min forskning handlade om historieskrivning, minnesmärken och monument efter andra världskriget, det jag har kallat experimentella minnesmärken i korsvägen mellan konst, arkitektur och landskap – och i korsningen mellan konst och politik – på 50-talet och tidigt 60-tal. Efter min avhandling, som jag skrev vid New York University, så arbetade jag fem år på Brooklyn Museum och sedan jag kom tillbaka till Sverige och Skissernas Museum, som är ett museum tillägnat den offentliga konsten och konstnärliga processer, berättar Amsellem för Kunstkritikk via e-mail.

Statens konstråd har på senare år genomgått en förnyelse där man vid sidan av permanent konst har arbetat allt mer med tidsbaserade projekt och utställningar i det offentliga rummet. Hur Patrick Amsellem vill arbeta vidare med denna utveckling vill han inte gå in på i detalj innan han haft möjlighet att träffa sina framtida kolleger på konstrådet. 

– Vi ska självklart bygga vidare på den nyskapande verksamheten under de senaste tio åren. Konstrådet har på olika sätt alltid reagerat på sin samtid, precis som under det senaste decenniet. Det är viktigt att konstrådet blir ännu synligare, att fler känner till vad myndigheten gör. Om fler upplever att det konstrådet kan bidra med är angeläget stärks möjligheterna att långsiktigt påverka hur samhällsmiljön gestaltas. I all sin mångfald har konsten möjlighet att synliggöra och aktivera miljöer. Samtidigt har den förmågan att reflektera över dagsaktuella frågor, sociala förhållanden, historia och minnen. Om konsten stimulerar till samtal och möten bidrar den till det offentliga samtalet och demokratin.

Statens konstråd ska enligt sina direktiv skapa konst som ger ”uttryck för den tid vi lever i” och ”förändras i takt med samhällets utveckling”, något som ställs på sin spets med globala Black Lives Matter-protester över vem och vad som får ta plats i det offentliga rummet. Hur ser du på den senaste tidens ikonoklastiska aktivism?

– Statyerna av sydstatgeneraler i USA eller kolonialister i Sydafrika och Storbritannien representerar inte bara värderingar från en svunnen tid, utan strukturer som fortfarande i stor utsträckning präglar samhället. Monument representerar en slags offentlig version av historien, och likt alla minnen är de beroende av glömska och förträngning. Inget minne utan glömska. Så vi måste alltid fråga vem som minns och varför. Därför är det är viktigt att det finns en kontinuerlig och levande diskussion kring monument, som i ett historiskt perspektiv tillhör en av de kanske viktigaste kategorierna av konst i offentliga rum. Vad som kommuniceras i våra gemensamma rum berör människor på djupet.

Hur ställer du dig till de krav som förts fram i Sverige, om att ta ner monument över bland andra Carl von Linné och Gustav III, på grund av deras historiska insatser inom rasism och slavhandel? Kan det vara motiverat att plocka bort problematiska verk från offentliga platser?

– Det finns inga universallösningar. Diskussionerna som förs kring monument just nu kan bli ett avstamp för mer omfattande samtal om vad som uttrycks i offentliga rum. I förhållande till monument måste vi alltid fråga oss vad som uttrycks i minnesmärket och vad som döljs. Eller snarare: vad minns man och vad glöms bort? Finns det alternativa minnen närvarande? Jeannette Ehlers och La Vaughn Belles I am Queen Mary (2018) i Köpenhamn är ett utmärkt exempel på hur konstnärer har möjlighet att addera lager, lyfta fram och synliggöra det som utelämnats eller raderats från den officiella historieskrivningen.

Vilken typ av konst uppskattar du själv?

– Det skiftar över tid och från stund till stund. Men jag har generellt sett alltid dragits till verk som aktiverar rum eller på något sätt skapar rumslighet. Mitt första möte med Louise Bourgeois celler på ett galleri i Paris 1991 var på den tiden omvälvande. Men det kan också handla om måleri som den nigeriansk-amerikanska konstnären Njideka Akunyili Crosbys interiörer, eller det märkliga rummet i Matisses La Conversation (1908–1912). Jag är svag för verk som är betydelsebärande på flera nivåer och som engagerar flera sinnen. Verkligt platsspecifik konst är ofta den starkaste upplevelsen för mig – ett visuellt kraftfullt verk som Kara Walkers gigantiska sfinx i socker på Domino Sugar Factory i NY var mångbottnat och talade om platsens många olika lager, om kopplingar mellan socker, plantagearbete, slaveri och rasism, avslutar Amsellem.