Examensutställningar associeras ofta med trängsel och myller, men så inte denna gång. I avgångsutställningen med studenter från masterprogrammet i fri konst vid Akademin Valand delar endast fem konstnärer på det stora utrymmet i Göteborgs konsthall. Ändå betonas inte rummet som sådant, och curatorn, Valands programansvarige Jason Bowman, har inte arbetat aktivt med formmässiga sammankopplingar eller liknande mellan verken.
I utställningstexten görs heller inga anspråk på gemensam tematik, men det förklaras att konstnärerna «undersöker några av vår tids akuta angelägenheter» och att «vi lever på övertid och närmar oss punkten då det är för sent.» Idag är detta inte några anmärkningsvärda deklarationer, men samtidigt uppfattar jag Bowmans inramning som särskilt sammanbiten och brännande. Den bereder för obehag och kollisioner, men det upplever jag mest i själva utställningsdesignen, som är oöverskådlig och svårtillgänglig, och inte i de enskilda verken.
Det stora galleriet domineras av väggarna som byggts upp kring Ram Krishna Ranjans två-kanaliga videoinstallation Reservation: One or Two Stories. Verket är inspirerat av ett fall i högsta domstolen 2006, då två studenter som nekats plats på juristutbildningen fick rätt mot Uppsala universitet som fälldes för etnisk diskriminering. Studenterna hade bättre meriter än samtliga sökande som antagits ur en särskild kvotgrupp för de med två utlandsfödda föräldrar. Detta använder konstnären som en ingång till en timslång film om positiv särbehandling och det indiska kastsystemet.
På ytterväggarna hänger en utskrift av HD-domen, översatt till engelska i Google translate. Texten är överstruken med en blå penna vilket gör att orden betonas och censureras på samma gång. Den specifika dubbelheten återkommer i en annan av filmens utgångspunkter: konstnärens eget kastcertifikat i vilken texten har raderats av värmen från en lamineringsmaskin. Det utsuddade dokumentet bevarat i plast visas i en av verkets delar. Där texten en gång varit visas raderna ur en dikt om de kastlösas kamp för lika rättigheter, vilket är ett av ledmotiven i filmen. Huvudperson är en äldre man, aktivist och bokhandlare. Kameran följer honom i hans vardag samtidigt som han berättar anekdoter och reflekterar.
De olika premisserna – det svenska rättsfallet och konstnärens personliga historia – betonar paralleller och komplicerar en rättfram läsning av huvudkaraktären som ställföreträdare för ett helt system. Vid ett tillfälle pratar huvudpersonen om att «spä ut kastsystemet med hjälp av böcker», vilket är en passande metafor i en film som porträtterar politisk kamp som lågmäld och ihärdig, med ständiga försök att skölja ut ett ingrott system av diskriminering.
Mest uppenbart i konstrast till Ranjans arbete framstår Joel Danielssons installation med två stockar i rosa plast placerade mitt emot varandra i galleriet längst in. Det är ett lugnt rum, där besökarna välkomnas att sätta sig på de ihåliga pjäserna. Takhöjden och den svagt ekande akustiken påminner lite om ett kyrkorum. Det tycks dels vara ett uppriktigt försök att skapa förutsättningar för respit, vilket samtidigt upphävs av konnotationerna av konstgjordhet.
Danielsson har tidigare ställt ut hål han grävt i marken som avgjutningar i form av skulpturala objekt. Detta intresse för skärningspunkter mellan det organiska och den samtida materialkulturen, ofta med utgångspunkt i interventioner i landskapet, sysselsätter många unga konstnärer idag. I Danielssons version är «det naturliga» reducerat till idé, artefakter helt stöpta i materialkulturen.
I likhet med Danielsson omfamnar Rebecca Cusworth artificiella och provisoriska lösningar i sina försök att närma sig frågor om gemenskap och autentiska relationer. Hennes performance-baserade An Attempt to See the Sea as Seal and Other Stories är en installation med fyra filmer inspelade i Göteborgs skärgård. Projektionsytorna är utplacerade som öar och paras med enkla bilder som tecken för de olika djuren som spelas av konstnären.
Med hjälp av vardagliga föremål gör Danielsson klumpiga försök att distansera sig från en strikt antropocentrisk förnimmelse av världen. Hon paddlar och kravlar. Plastskedar förvandlar handen till en grävlings ramar som gräver sig upp ur marken. Iklädd ett fårskinn från Ikea står hon huttrande på en kobbe.
Med den sensoriska undersökningen sällar sig konstnären till en tradition av jag-centrerad shamanism. Resultatet är delvis humoristiskt, men uppriktigheten och allvaret understryks av installationens formella uttryck. Figuren i förklädnader syns ofta bara på håll, de kroppsliga förnimmelserna är förbehållna konstnären.
En mer avskalade undersökning av metafysiken sker i Karl Bergströms Boo!, som har placerats precis vid ingången till utställningen. På golvet står högtalare som i tio minuter varje dag spelar ett ljud med frekvensen 18,9Hz, precis under vad människoörat kan uppfatta. Däremot så ska man kunna förnimma ljudet på andra sätt i kroppen, och det finns teorier om att ljudvågorna kan framkalla synvillor. Detta illustreras i ett vägghängt venndiagram, där mitten, med texten Phantom, är där ljud, sinnet och psyket skär varandra. Verket spiller ut i rummet och kan fungera som en form av happening, eller främja en kollektiv erfarenhet av obehag.
Om man i dagens samtidskonst kan se tendenser till mer hantverksbetonade praktiker så är det inget som manifesteras i Valands masterutställning. I de objektbaserade verken av Cusworth och Danielsson finns ett tydligt engagemang med materialitet, men inte på ett taktilt old school-sätt, utan snarare framåtblickande, med betoning av det artificiella.
Mest överraskande vad gäller form och uttryck är Geraldine Juárez videoskulpturer Screenwork. Verken är materiellt ganska oansenliga, små collage av skärmar, men de rymmer samtidigt en direkt relation mellan innehåll och form som framstår som poetisk. Den enkla betoningen av skärmen som ett historiskt och samtida, nu intimt, objekt; som filter av solljus, digitalt och elektriskt ljus, avdelare, skydd och följeslagare varieras skärmarna i diskreta men vackra sammansättningar.
Tidigare har Valands avdelningar för fri konst och fotografi ställt ut tillsammans, men i år ställer de ut var för sig, vilket ger en glesare presentation. Den gemensamma nämnaren står att finna i konstnärernas försök att finna paralleller, släktskap och kontinuiteter mellan olika upplevelser och material. Resultatet framstår som ett lågmält och eftertänksamt svar på en akut situation. Ändå är konsten inte världsfrånvänd. Tvärtom läser jag avvisandet av den unika eller priviligierade erfarenheten som ett subtilt korrektiv i en tid som alltmer avvisar komplexitet.
