Imorgon fredag visar Moderna Museet i Stockholm filmer från de berömda föreställningarna 9 Evenings: Theatre & Engineering i New York 1966. Arrangemanget introduceras av curatorn Jo Widoff och dokumentärfilmaren Barbro Schultz Lundestam, som i många år arbetat med att samla in materialet.
Planerna på att göra en film om 9 Evenings realiserades aldrig vid tiden, och dokumentationen, som tidigare bara visats i fragment, har av Schultz Lundestam ställts samman för att motsvara ordningsföljden hos de ursprungliga händelserna. Dessutom har en mängd nyinspelat material tillfogats.
– Den andra delen av varje film består av intervjuer, beskrivningar och förklaringar. Det är nyligen filmade intervjuer med konstnärerna, de medverkande teknikerna, filmade ritningar, brev, skisser med mera, berättar Schultz Lundestam.
Historien om 9 Evenings börjar i Stockholm hösten 1965. Den konst- och teknologifestival som skulle äga rum följande sommar på Tekniska Museet, vilken kom att resultera i Visioner av nuet, var tänkt att innehålla en ambitiös amerikansk sektion. Men i juli 1966 bryter plötsligt Fylkingen och initiativtagaren Knut Wiggen detta samarbete. Den i USA bosatta svenska ingenjören Billy Klüver och Robert Rauschenberg hade då hunnit samla ihop en imponerande skara konstnärer och en mängd ingenjörer från Bell Telephone Laboratories i New Jersey.
Den amerikanska gruppen fann istället en militär övningslokal på Lexington Avenue i New York, som under nio dagars tid i oktober 1966 fylldes av ett multimedialt arrangemang som var lika detaljerat som monumentalt. Deltagarlistan innehöll konstnärer, koreografer och kompositörer som John Cage, Lucinda Childs, Öyvind Fahlström, Alex Hay, Deborah Hay, Steve Paxton, Yvonne Rainer, Robert Rauschenberg, David Tudor och Robert Whitman.
– Min roll var att ligga i en uppblåsbar barnpool fylld med en röd gelé föreställande Jello, en äcklig efterrätt man gjorde på pulver och vatten på den tiden, berättar konstnären Ulla Wiggen, som var en av deltagarna i Fahlströms bidrag Kisses Sweeter Than Wine.
– Att jag låg där belyst med strålkastare gjorde att jag aldrig såg föreställningen, fortsätter Wiggen. Inte heller de 10 000 besökare som närvarade vid tillställningarnas effektiva oreda gavs en överskådlig vy av de tekniska detaljerna eller allt som skedde på scenen. Konsten var inte ämnad att tillrättalägga tekniken.
Blandningen av koreografi, teater och ingenjörskonst var tydlig i Kisses Sweeter Than Wine, där «autistiska» karaktärer, dockor i grodmanskläder och en mängd samtida referenser ramades in av uppåtfallande snöflingor och missiler av kuddar. Protesterna mot Vietnamkriget och anti-imperialismen, inte minst i Fahlströms egen monolog mot slutet av föreställningen, tycktes bereda för en USA-kritik där konstnärens utopiska mikrokosmos också lyser igenom.
– I den första «performancedelen» av varje film har jag inte lagt till eller återskapat något alls, utan enbart använt mig av det ursprungliga filmade materialet, förklarar Schultz Lundestam.
– Det enda undantaget är Fahlströms Kisses Sweeter Than Wine där en saknad teckning ersatts av en teckning av Robert Breer och ett foto av en skulptur har ersatts av en bild jag fått låna av Nam June Paik. Dessutom har i denna film också några skådespelare fått ge röst åt mindre talade partier.
Korsbefruktningen mellan konst och teknologi markerade begynnelsen på Experiments in Art and Technology (E.T.A.), det samarbetsprojekt som växte fram ur 9 Evenings, och som kom att medverka i världsutställningen i Osaka 1970 och i ett flertal andra utställningar, inte minst The New York Collection for Stockholm på Moderna Museet 1973. Men det skulle dröja 30 år innan det filmade materialet från 9 Evenings uppdagades.
– Allt material var i dåligt skick, men tack vare Robert Rauschenbergs ekonomiska bidrag blev filmerna rengjorda och kopierade till videoformat, berättar Schultz Lundestam, som i början av 1990-talet av en slump upptäckte några plastpåsar med filmburkar och sönderklippta filmremsor hemma hos Klüver och hans hustru Julie Martin.
Med hjälp av manus, brev och tekniska beskrivningar, och i samråd med Rauschenberg, Klüver och de medverkande konstnärerna och ingenjörerna, har Schultz Lundestam och Julie Martin velat «rekonstruera» 9 Evenings, utan att förtydliga innehållet.
– Att våga låta filmupplevelsen bli lika hemlighetsfull, svårtolkad eller mystisk som det måste ha tett sig för den aktuella publiken 1966, förklarar Schultz Lundestam.
Den tionde och sista filmen avslutades i höstas, och fredagens evenemang blir den första kompletta visningen.
– Enskilda filmer har visats runt om i världen allteftersom de färdigställts. De tidigare, nästan kompletta visningarna har varit den internationella filmfestivalen FID i Marseille i juli 2012, på Arnolfini i Bristol augusti 2012. Och under tio månader lät Hamburger Bahnhof i Berlin en film rulla varje månad från oktober 2012 till juli 2013, berättar hon vidare.
I boken Teknologi för livet: Om Experiments in Art & Technology (2004), som Schultz Lundestam gav ut på eget förlag, bereder historien bakom gruppen en tidsbild som bitvis förefaller avlägsen från vår teknikvana samtid, men som förser oss via Billy Klüvers framstegsoptimism med en entusiastisk motvikt, där den svenske ingenjören framstår som en nyktrare släkting till Stan VanDerBeek, Buckminster Fuller eller Erkki Kurenniemi.
«Självförstörelse eller själveliminering är idealet för gott maskinuppförande», förklarar Klüver i en text kretsande kring ett samarbete med Jean Tinguely och hans självförstörande maskin på MoMA den 17 mars 1960. «För var och en som har berörts av relationerna mellan maskinen och människan är detta en uppenbar sanning.» Klüvers hänförelse är sällan teknisk, aldrig idealiserande. I den mån som 9 Evenings eftersträvade mångtydighet är det teatraliska möjligen nyckelordet. Teknikens närmaste släkting är en teater för vilken det inte finns några medier. Eller så väntar dess aktörer på att uppfinnas.
