Fredagens plötsliga störtdykning för det brittiska pundet, som vid ett tillfälle såg sitt värde sjunka med 6 % mot den amerikanska dollarn, sammanföll med min första dag på Frieze London. Raset tillskrivs i hög grad uttalanden tidigare i veckan av Angela Merkel och François Hollande som betonade den hårda linje som de kommer att föra i Brexit-förhandlingarna, liksom medgivanden från premiärminister Theresa May om att Storbritannien antagligen måste ge upp sin tillgång till EUs inre marknad. Även om konstmarknaden vanligtvis är avskuren från sådana osäkerhetsmoment, och i vissa fall till och med stärks av dem, så kändes årets mässa starkt knuten till Storbritanniens beslut att lämna EU. Deutsche Banks logga var ett återkommande inslag – banken är en av huvudsponsorerna – som lyste upp mässan som en symbol för trygghet och stabilitet. Keep calm and carry on.
Ändå var den allmäna hållningen avvaktande, med presentationer som vacklade mellan opportunistisk och resignerad cynism. The Nineties, ett curatoriskt projekt av Nicolas Trembly som återiscensatte några av decenniets mer märkbara utställningar, gav uttryck för en vilja att kapitalisera på den 90-talsnostalgi som fått ett förutsägbart uppsving på senare år. Tremblys projekt misslyckades dessutom med att återskapa de årens optimism – kanske delvis beroende på att uppsvinget för konstmässan som form ägde rum först under efterföljande decennier. I vissa fall fick dessa presentationer, som inkluderade verk av Karen Kilimnik, Steven Parrino och Wolfgang Tillmans, en produktiv genklang i aktiviteter som ägde rum i andra delar av mässan. Detta gällde till exempel Sylvie Fleurys ikoniska 12-kanaliga videoinstallation A Journey to Fitness or How to Lose 30 Pounds in Under Three Weeks (1993) och Jõusaal (gym) (2016), ett performance för Frieze Live av Augustas Serapinas, i vilket den litauiske konstnären genomförde ett träningspass i ett provisoriskt gym uppbyggt av kasserat material från Konstakademin i Tallin.
De utställande gallerierna var – med undantag för en handfull tänkvärda presentationer av sådana som Campoli Presti, VI,VII och Proyectos Ultravioleta – reserverade och oinspirerade. Modern Institute i Glasgow anspelade till exempel på en butiksinredning (Acnes butik i Hong Kong, typ), medan David Flaughers installation för Kölngalleriet Jan Kaps framstod som en parodi på den “icke-produktiva attityden”, med Josef Straus formulering, hos Kölnscenen under 80- och 90-talet. På en helt annan planet hade Hauser & Wirths gjort en installation som härmade en modernistisk fantasikonstnärs ateljé, komplett med masker, modeller och krokiteckningar. Ytterligare en annan variant erbjöds av Frutta Gallery från Rom, som hade utformat sitt bås som en karikatyr av en italiensk restaurant.
I andra änden av Regents Park erbjöd Frieze Masters ett andrum från utstuderade kritiska gester. Trots tonvikten på antikviteter, gamla mästare och höga priser, så innehöll denna del av mässan inte desto mindre två av de mest ömsinta presentationerna: ett antal noga utvalda målningar av Carol Rama hos Berlingalleriet Isabella Bortolozzi, och ett flertal anspråkslösa intermediala verk av San Franciso-konceptualisten Terry Fox hos Anglim Gilbert Gallery.
De mest givande upplevelserna på årets Frieze London var också de som undvek ironi. Eddie Martinez abstrakta bronsskulpturer (varav en också var installerad i den närbelägna skulpturparken) hos Londongalleriet Timothy Taylor var avväpnande med sitt uppriktiga, måleriska tilltal; medan porträtt av Kerry James Marshall, Alice Neel och Alex Katz stod sig i den kommersiella miljön. I synnerhet Katz figurer, som verkade dra sig undan i avskildhet och inre tystnad, var särskilt väl lämpade för denna kontext. Alex Chaves målningar hos New York-baserade Martos Gallery – inte minst den tvetydigt betitlade målningen Hayden (2016) – föreföll däremot inte bara bekräfta utan förstärka de abstrakta relationer som organiserar livet under senkapitalismen (för att inte säga inom den avancerade varufetischismen).
Det ska erkännas att min partner och jag valde att hoppa över mässans resterande dagar för att istället besöka National Gallery. Vi dröjde en lång stund framför Nicolas Poussins Landscape with a Man Killed by a Snake (ca. 1648) – en av de två målningar som T.J. Clark skriver om i sin bok The Sight of Death (2008). Clarks volym består av en serie iakttagelser, anteckningar och korta essäer skrivna samtidigt som han dag efter dag besöker samma verk. Centralt är idén att vissa verk inte låter sig uttömmas, allra minst under en sittning. Vad Clark föreslår är att betraktaren måste erbjuda sig själv, vad hon vet, i lika hög grad som verket erbjuder sig själv, och vad det vet. Ett sådant förhållningssätt är förstås långt ifrån hur man möter verken på en mässa, där erbjudandet vanligen inte är kunskap, utan värde. Och värden kan plötsligt störtdyka. Ingen cynism i världen kan hjälpa dig då.
