Lina Selanders utställning på Marabouparken liknar insidan av en kamera eller en utochinvänd labyrint. Videoverken projiceras mot salens ytterväggar eller mot tunna dukar som bildar rum eller gångar, och som släpper igenom bilderna som överlagras. I denna transparenta rymd skiner och ljuder fasa bredvid skönhet. Här finns ingen obskyr mekanism, allt är där för betraktaren att själv sätta samman.
För tio år sedan representerade Selander Sverige på Venedigbiennalen med Excavation of the Image. Sedan dess har hon ställt ut på bland annat Göteborgs konsthall, Kunst Haus Wien och Haus der Kulturen der Welt i Berlin. Detta är hennes första separatutställning i Stockholm sedan hon ställde ut på Moderna Museet 2015. Här får vi se hela tolv nya verk från de senaste två åren.
Den breda trappa som leder ner till utställningssalen har delvis blockerats av en stor filmduk som fungerar som ett membran mot yttervärlden. Videon, The Eye Is the First Circle (2023), visar ett runt utsnitt, linsen eller kamerans symboliska öga, som sveper över växtdelar, kanske tropiska svampar, och ormbunkar. I övrigt är duken svart. Klipp. Kameran visar i stället ett runt utsnitt på en vägg i en mörklagd ateljé. Utsnittet visar ett växthus, vi hör ljudet av vatten och tropik och glas som krossas. Klipp. Det nu ryckiga ögat rör sig över vad som ska vara den östtyska säkerhetspolisen Stasis övervakningsapparaturer i närbild. Jag tolkar det som att vi genom «linsen» träder in i det symbolladdade och dunkla kamerahuset. In i Selanders camera obscura.
Nedanför trappan genomkorsas salen av trasiga bilder och fragmentariska ljud. Här finns inte en enda punkt där man inte kan se, och bli sedd, från alla andra punkter. I rummet finns inga andra objekt, vilket förstärker bildernas intagande och destabiliserade effekt och gör det svårt att urskilja det enskilda ur mångfalden. Då bryter en vän kvinnoröst fram: «Jag ska berätta något. De skar ut bilderna ur mitt huvud först. Inte med händerna. Med tiden. Mycket långsamt.» Med orden – som hörs i hela salen, läggs till alla filmer – kommer varma mikroskopbilder i ryckiga svepningar över ett biologiskt material. Men i realiteten berättar kvinnan inte mycket. Den koherenta berättelsen, ofta åkallad som en universell grund, är alltid långt borta i Selanders arbete.
Det Selander däremot gör är att skapa vad som kan liknas vid ett arkiv av fragment som åkallar människan moderna och samtida tillstånd: den botaniska trädgården, fängelset, forskningsinstitutet och kärnkraftverket möter kristen, muslimsk och annan religiös och politisk symbolik. De domesticerade djuren, den romantiska och den förstörda naturen. Massmordet och massförstörelsen. Ateljén och protesten. De flesta av bilderna föreställer det förgångna.
Selander visar fram detta arkiv som resultatet av en kamera med lins, och därmed som ett ofullkomligt, alltid bristande, urval. Det är starka bilder som påkallar stark förnimmelse, men genom att återkommande insistera på kamerans snäva öga lägger Selander videokonstens tekniska och historiska villkor framför ett direkt möte med sitt funna material. Att hon återkommer till urvalets bedrägliga natur och bildens teknologiska premisser framstår till slut mer som en garderande trop än ett sätt att hålla fram en skörhet. Det är synd.
Vad är det vi ser genom lagren och kamerans öga? Tre filmer installerade som ett T utgör vad jag tänker på som en triptyk. Benet i T:et, On Its Own Ruins (2025), är för det mesta filmad som om ett filmnegativ dras, bildruta för bildruta, framför den kamera vars film vi ser: ett antikt tempel, en sönderbombad svart-vit stad med en slingrande stiliserad orm, en inskription «till segern» på franska och arabiska och en fisk i mosaik. På var sin sida om duken med denna politiska och religiösa symbolik visas i T:ets två utlöpare, If We Were to Die (2025) och One is Equal to One (2025), på varsin skärm.
I If We Were to Die har Selander filmat av ett sociala medier-klippfrån Gaza med analog kamera. Bilden alternerar mellan ett barn som klappar en katt och undertexten: «Hopefully, you will die with us. God willing, if we were to die. But if you stay alive, don’t eat us. Go eat other people.» En ohygglig ögonblicksbild om barnets dagliga dödsångest i Gaza genom en ofta upprepad föreställning om katters människoätande. One is Equal to One visar korta klipp på ett annat av Gazas barn som håller i två undulater. Plötsligt ligger de döda på en sönderbombad gata: «The two birds’ hearts stopped from the intensity of the explosion’s sound». Det trygga hemmets lek abrupt avbruten. Bilderna överlagrar varandra så att inget av de tre verken går att se utan att samtidigt se minst ett annat.
Om On Its Own Ruins är det symboliska arkivet så upphöjer de två Gaza-filmerna samtidens bilder till funnet arkivmaterial med hjälp av den analoga kameran. Selander vill möjligen lyfta bilderna ur det perversa flux som är dagens media, men det får också motsatt effekt: utsidan, nuets liv, tycks bara kunna ses genom kamerans arkiverande och bedrägliga lins.
Jag hör en italiensk röst från filmen Moon Tapestry (2024) strax intill:«I dug gold elsewhere and found gold everywhere». Det kan tolkas som en kommentar till den konstnärliga processen – utan urskiljning framstår allt som guld. I de tre filmerna kolliderar disparata verkligheter, symboler och historier med kraft, men vad innebär det att bilderna och utsagorna från Gaza ställs bredvid ett äldre funnet material och lämnas att skrivas samman av betraktaren själv?
Utställningen framstår som transparent i att den håller fram allt som om det vore av samma slag, one is equal to one, med kamerans teknik klargjord framför själva saken. Därigenom riskerar skillnader mellan historiens och samtidens fasor att suddas ut. Mellan dem finns både kontinuitet och brott, men utan en tydlig distinktion återfaller bilderna lätt i den hypercirkulation av affektivt material som präglar vår samtid. Att min syn är grumlig och att kamerans urval bedrägligt är klart, men här blir jag stående utan mekanism att urskilja med eller att förhålla mig till.
Det är visuellt såväl som emotionellt och kognitivt kraftfullt att ta in utställningens bilder och överlagringar, en process jag en knapp vecka senare ännu inte är klar med. Men en avgörande fråga tycks förbli obesvarad: Vad ska vi göra med detta uttryck? Alla bilder? En etisk fråga. Jag lämnar Marabouparken med en känsla av att vara övergiven i en värld av horribla bilder, och i den ensamheten hade jag gärna velat att Selander hade haft modet att säga: detta är hur jag ser det, istället för att konstruera en labyrint som betraktaren själv måste finna sin väg igenom.
