Tre verk är allt som visas på Elinor Silows första soloutställning efter sin examen från Kungliga konsthögskolan i Stockholm för några månader sedan. Hjärtat, som den heter, visas på konstnärsdrivna StudyForArtPlatform och är en påfallande tät, rik och djup upplevelse som rör kroppen. En kropp som hon tidigare målat några gånger har en extremt böjd rygg, med fötter som på ett diskret vis är vridna åt fel håll. Den kroppen finns som en liten väggskulptur här. Men fokus i utställningen ligger på hjärtat: «det känns banalt och lite skamset men lockande. Jag målade ett porträtt av en jonglör, hela och halva hjärtan kastas mellan höger och vänster hand. Både en barnslig och allvarlig lek», skriver Silow.
Målningen hon beskriver fick mig att tänka på en passage hos Proust, där Marcel upptäcker att han inte får någon vila i sin säng för att han har en annan kropp i sig som inte kan sträcka ut sig. Det beror nog dels på att de snävt tilltagna lokalerna gör att jag inte riktigt förstår vad jag ska göra av min kropp framför den stora målningen, och dels på att figuren har fyra armar: två jonglerande fantomarmar i samma blå färg som omgivningen, och två som hänger overksamma och tunga ner. De blå armarna förstår jag som konstnärens. De finns och verkar i sin samtid, men gör det utifrån konstnärens känsloliv. «Alla känslor går från hjärtat till handen och vidare in i målningarna», som Silow skriver.
Men jonglörens händer ser inte ut att inte kunna göra något med det liv som konsten har kanaliserat till dem, och jag funderar på om målningen visar den enkla sanningen att konsten, bättre än något annat, låter livet komma till uttryck, men knappast hjälper den levande att verka i sin omgivning. Därför är konsten ett självändamål – och konstnärens liv, paradoxalt? Eller är det omgivningens oemottaglighet för livet som är sorglig? Om det i Jonglören (2022) är den levandes ansikte som syns, visar kanske det lilla porträttet Runt omkring är allting blått (2022) dubbelkroppens andra ansikte, konstnären i sin omgivning. Munnen är varmare och känsligare än i det andra ansiktet, men också mindre. Den talar inte, men ögonen är vidöppna; gråten bildar ljusa floder ner kring munnen, som nu får något explosivt över sig. Där händer något.
