Salad Hilowles hyllade stipendieutställning Vanus Labor på Konstakademien i Stockholm 2021 etablerade honom som en av Sveriges mest lovande unga konstnärer och filmmakare. Sedan dess har hans auto-etnografiska utforskningar av afrosvenskar i svensk konsthistoria, och av svarta kroppars synlighet i den svenska kulturen generellt, visats över hela landet, bland annat på Göteborgsbiennalen och i separatutställningar på Kulturhuset i Stockholm och just nu på Eskilstuna konstmuseum.
Somalitown, Hilowles första utställning på Cecilia Hillström Gallery, är en blygsam presentation av mestadels nya verk som kretsar kring traditionella somaliska kulturmarkörer, som huvudstöd («en symbol för vaksamhet», enligt The Metropolitan Museums online-katalog över afrikansk konst) och macawiis, ett sarongliknande plagg som bärs på mannens höfter. Det sistnämndas djärva geometriska mönster är ett återkommande visuellt inslag i utställningen; det ramar in tre tryck baserade på material från konstnärens arkiv med familjefoton, och återkommer i skulpturen Macawiis (2023), en längd av sarongtyg inneslutet i harts. Här fångas det avgörande ögonblicket när man klär av sig i en vridande och märkligt fosterliknande form som lutats ostadigt mot galleriväggen.
Macawiis dyker upp igen i Black Portrait of Francis Bacon (2019), en parafras på Bacons Double Portrait of Lucien Freud and Frank Auerbach (1964), som hänger på Moderna Museet. Hilowle är fotograferad med ett blommigt tyg löst knutet runt midjan, bakåtlutad i en röd fåtölj, bröstet blottat och ansiktet suddigt; i bakgrunden hänger en inramad reproduktion av Gustaf Lundbergs porträtt från 1775 av Couschi eller «Badin», den välkände före detta slaven och fostersonen till den svenska drottningen Lovisa Ulrika. Denna bild från Hilowles studenttid, som riktar Bacons våldsamt erotiska blick mot den egna kroppen, är visserligen iscensatt, men den har en råhet som skiljer sig från de nyare verken i utställningen, vilka känns mer betingade av den kommersiella miljön.
Somalitown känns på ett sätt hämmad av sitt tilltal. Utställningens titel refererar till Magdalena Anderssons uttalande under valkampanjen 2022, när hon i ett tal om regeringens integrationspolitik sa: «Vi vill inte ha Chinatown i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy». På samma sätt som det olyckliga ordvalet «Somalitown» vänder sig till en övervägande vit väljarkår genom att anspela på hotet om den Andre som inte låter sig integreras i den härskande ordningen, så apostroferar Hilowles skillnadsmarkörer en vit kultur som i slutändan strävar efter att neutralisera olikhet och domesticera den. Med andra ord: en kultur som inte bara «tolererar» vissa skillnader och olika identiteter, utan också försöker appropriera dem i syfte att tjäna pengar och signalera sin egen godhet, progressiva agenda och (förment) antirasistiska värderingar.
Jag kan inte klandra Hilowle för att han spelar vad konstnären och kritikern Olu Oguibe har kallat det strategiskt-essentialistiska spelet «double Dutch» – en referens till Yinka Shonibare CBEs berömda serie målningar från 1994 där han använde sig av holländska vaxdukar – som tvingas på rasifierade «outsiders» som vågar sig på att delta i den västerländska kulturmarknaden, som fortfarande är överväldigande vit, euro-amerikansk och manlig. För Sveriges nuvarande regering, en högerkoalition av ekonomiskt liberala och ultranationalistiska partier, så är olikheter dessutom allt annat än tolererbara (som Oguibe betonar så är det bara de som ständigt måste kämpa för sin existens som också måste utforma en strategi för den). Ändå är detta en förvånansvärt liknöjd och underväldigande presentation från en konstnär vars bästa arbeten kännetecknas av djärvhet och komplexitet. Än mer nedslående är kanske vad den antyder om tillståndet i den svenska kulturella ekonomin och de höga insatser som – vissa – avkrävs för att få en plats vid bordet.
