Hardcore

Samtiden är mjuk, men Kristina Eriksson är hård. När vi andra går runt i mjukisbyxor och myser i våra filterbubblor, så tar hon sig för något av det mest oförsonliga man kan göra: att måla en tavla. Precis som vi människor utmärks av våra fel och brister, så är den mest uppenbara egenskapen hos en målning att den alltid hade kunnat vara bättre. Inte så konstigt att måleriet ofta åmar sig, och försöker se vackrare eller mer intelligent ut än det egentligen är. Så jobbar inte Eriksson. Ulf Linde menade att hon kunde ha blivit karikatyrtecknare, men syftade då inte främst på hennes förmåga att teckna porträtt, utan på hennes skarpa blick för det ofullkomliga. Hon kan helt enkelt inte undgå att se livets alla skavanker, och kan därför inte heller låta bli att måla dem. Om resultatet sedan är komiskt, rörande eller bara tragiskt får var och en avgöra själv.

Eriksson är en sparsmakad utställare, det var tio år sedan hon hade en större presentation i Stockholm. Då ställde hon ut på Sven-Harrys Konstmuseum, bredvid sin livskamrat Torsten Andersson (d. 2009), som då nyligen hade gått bort. När hon nu visar nya målningar på Galleri Anna Bohman, så tar hon återigen ett fast grepp om det främsta uttrycket för människans otillräcklighet: att vi ska dö. Och inte bara det, vi är redan nu på väg bort från varandra. I denna stund färdas min kropp och datorn jag skriver på bort från varandra i ljusets hastighet. Detsamma med Erikssons målningar: de faller handlöst genom rymden, just nu när jag ser på dem.

Så känns det i alla fall när jag står framför de ljusa, nästan helt vita dukarna på det upplysta galleriet. Det är en vithet som handlar om att fånga det väsentliga; att med några få streck och fläckar på en yta skildra något som är på väg att försvinna. Jag tänker att det också är därför tavlorna ser så skröpliga ut. Eriksson är knappast ute efter någon «minimalism», utan vill skildra livet som det faktiskt är: ofärdigt, tills en dag då det plötsligt är över.

Ett centralt verk i utställningen är den nästan en och en halv meter höga målningen Hej då pappa (alla verk är odaterade, men från 2018–2020), som ser ut att föreställa en öppen grav avbildad snett uppifrån mot en ljus bakgrund som skiftar i knappt märkbara röda och blå nyanser. Vid kanten av den mörka graven – eller om det är en skogstjärn – växer vad som ser ut som en grupp nejlikor, och ovanför avbildas vad jag tror är två röda liljor strax under en vit blomma som slår ut som en stjärna mitt på duken. Nejlikorna på marken är hastigt och lite klumpigt målade (så klumpigt som bara den verkligt skicklige kan tillåta sig), medan blommorna där ovanför ser ut att sväva i en annan del av verkligheten, som kropp och ande.

Målningens titel antyder att den skildrar en begravning ur ett barns perspektiv, återigen med inriktning på det väsentliga: den tomma graven som symboliserar den frånvarande kroppen, och blommorna som tecken för känslolivet. Ändå är jag inte säker på att målningen gestaltar en sorg, i alla fall inte på något entydigt sätt. Kanske är det de olikartade blommorna, var och en med sitt uttryck, som får mig att tänka att Eriksson har velat skildra olika dimensioner, eller stadier, av en förlust. Eller så beror det på att sorgen finns som en grundton i hela utställningen, och att den känslan, ställd inför en anhörigs död, inte räcker till för att fånga den komplexa reaktion som en sådan händelse väcker. Inte minst ett barn kan ju drabbas av tanken att hon inte sörjer tillräckligt. Även inför döden är vi ofullkomliga och fulla av betänkligheter, tycks Eriksson mena.

Att det vita skulle vara den dominerande färgen i utställningen är för övrigt en sanning med modifikation, för ju längre man betraktar Erikssons målningar desto fler nyanser kan man se. Bredvid Hej då pappa hänger den mer abstrakta Big Bang. En tom yta med en rödskimrande gestalt som ser ut att antingen vara på väg att framträda eller försvinna. Jag minns känslan när mitt eget barn föddes: en oformlig gestalt som redan då var på väg bort från oss. När jag tittar igen, så inser jag att bilden mycket väl skulle kunna föreställa ett barn som håller på att födas, vars huvud just är på väg att tränga fram ur livmodern. En avgörande händelse om något, en big bang.

Det vanligaste motivet i utställningen är blommor, men längst in finns en bild av en kvinna som med ryggen mot oss blickar mot horisonten med en bag-in-box i handen. Eriksson har skrapat och gnetat för att få till kvinnans ryggtavla. Hon ser ut att drar upp axlarna, kanske är det kallt, kanske har hon varit på besök hos konstnären och tog vinet med sig när hon gick? Ser hon inte ut att ragla till lite? Fötterna verkar i alla fall inte vara på väg i samma riktning som kroppen. Det behövs inga stora ord, Eriksson har bara målat ett av många ögonblick i livet.

Jag kommer att tänka på Ivan Aguélis hundra år gamla distinktion mellan den cerebrala och den sentimentala konsten. Den senare skapar estetiska effekter genom betraktarens minne och idéassociationer, medan den första påverkar oss direkt, utan mellanled, genom den materiella förnimmelsen av «livets inre puls». Det är uppenbart att Erikssons måleri hör till den cerebrala kategorin av konst som tänker själv utan att behöva vävas in i ord eller vara del av en inredning för att komma till sin rätt. Hon tillåter sig ingen sådan trygghet, utan börjar om på nytt varje gång hon ska göra en målning. Längre från dagens konstnärliga forskning kan man knappast komma, och därför borde hon vara en förebild för alla som vill göra konst på riktigt. Varför annars göra det? För Eriksson är det som om varje verk måste ge ett uppriktigt svar på den frågan.

Detta är också skälet till att hennes måleri känns otidsenligt, inte riktigt samtida. Hon beskriver det själv i curatorn Eva Asps korta utställningsessä som att hennes idé är att göra en målning som hon kan «stå ut med». Hon är ingen spröd blomstermålare, utan arbetar mot en helt negativ horisont, där hennes enda anspråk är att inte göra världen mer outhärdlig än den redan är. Och till skillnad från många andra konstnärer så lyckas hon! Denna kritisk hållning är motsatsen till det samtida prestationssamhällets överflöd av positivitet, där det alltid finns fler intryck att bearbeta och fler möjligheter att realisera enligt det infantila mottot: «Yes, we can!». Det där bryr sig Eriksson inte om, och det är just därför vi borde bry oss om henne.