Lukas Moodyson, Ett hål i mitt hjärta, dvd
Ballroom Blitz, the Sweet, 1973; Ambition, Subway Sects, 1977; The Jesus & Mary Chain i Ørebro i 1985 og Lukas Moodysons poesi-fanzine Spao Spasiba fra omtrent samme tid. Her følger andre del av Tommy Olssons føljetong omkring Moodysons Ett hål i mitt hjärta.
«It was written that I should be loyal to the nightmare of my choice»
– Joseph Conrad, Heart of Darkness
1)
Tick
Tick
Tick
Som om någon utstuderat sakta drar undan draperiet som skiljer det sovande tillståndet från det vakna, sekunderna innan du vet vem du är, var du är, och varför. Och det första du gör är att se på klockan, och det gör lite ont, för innan du helt har orienterat dig så är det första du får veta NÄR du är, och det är så gott som alltid för sent, om inte på övertid. Har jag tid till det här egentligen? Vilken tid är det här? Hur mycket tid vill jag ha?
Tick
Tick
Tick
När är deadline? Varför heter det föresten DEAD line?
2)
Julafton 1973. Ballroom Blitz med the Sweet, fortfarande en förkrossande bra singel, på den lilla resegrammofonen i grå hårdplast. Det är när jag spelar den för vad som säkert är den fyrtiofjärde gången, fortfarande lika entusiastisk, som min Mormor bryter ihop och gör ett försök att stänga av den. Hon är lite darrig, gamla Mormor, så hon klarar att skrapa stiftet tvärs över vinylen, och med all framtida vinylsamlarnördighet manifesterat i en tioårings bleka skri kastar jag mig över plattan och spelar den en gång till för att undersöka hur stor skada hon egentligen förorsakat. Härifrån ser det inte så farligt ut, inga hack eller hopp, bara ett litet knäppande i breaket mellan andra refrängen och tredje versen, men i 1973 är det nog för att Mormor inte ska vara värd så mycket som den yttersta förbrända skorpan av senap på julskinkan. Julen är förstörd, och jag har ännu inte upplevt att vara i närheten av att vara så förnärmad och förkrossad som där och då. En repa i Ballroom Blitz! Är det någon som ens anar hur länge jag väntade på att få ett ex av den där singeln? Och att jag bara hade den ett par timmar innan en representant från en komplett avskuren generation förstörde alltsammans?
I dag är det annorlunda. Mormor har varit död i nästan 20 år, och det lilla knäppandet i breaket mellan andra refrängen och tredje versen på mitt exemplar av en av världens bästa singlar är något av det mest handfasta jag har ifrån henne. Det är omöjligt att spela skivan utan att tänka på Mormor, och på så vis blir hon märkligt närvarande för mig. Som ett eko av något hopplöst förlorat, som ändå finns kvar någonstans i botten av den patetiska högen dött kött och kemiskt avfall jag skämtsamt brukar referera till som Jag.
Lilla Mormor, inte bara har jag förlåtit dig din klumpighet, vid en ålder av 40+ är jag t o m på ett perverst sätt tacksam för den här direkta linken tillbaka till en tid och plats som inte längre finns.
(Long shot det här, det medges, men ha tålamod med mig)
3) Bara ett par dagar efter att jag levererat texten om Lukas Moodyson Ett hål i mitt hjärta av Lukas Moodyson, som jag alltså vid tillfället inte sett, till redaktionen, finner jag filmen på dvd på Free record shop, av alla platser. Går det fort nu för tiden? Tidigare tog det en jävla tid mellan att en film var på bio tills den släpptes på video. Det här kan bara vara en fråga om dagar. «Se den hvis du tør!» står det på omslaget. Så lamt, så desperat, så motbjudande marknadsföringsorienterat genomskinligt och lågpannat. Så lite upphetsande. Vem fan går på den lätta i 2005? «Se den hvis du gidder» borde det stå, publikintresset taget i betraktning. Av allt att döma kommer den ju att försvinna spårlöst, never to be heard of again, så jag räknar det som ren oförfalskad flax att jag faktiskt får tag i ett ex. Eftersom den här butiken sällan låter dig komma undan med att bara köpa ett objekt 2 dvd för 229 kr är dealen så plockar jag med mig Punk in London av Wolfgang Büld från 1978 ett av dom där dokumenten jag bara måste ha. Adverts, Chelsea, X-ray Spex, Lurkers! Och bäst av allt, Subway Sect i replokalen 1977, hamrande fram en tidig primitiv version av Ambition. Det säger sig själv att Moodyson får vänta; jag bunkrar upp öl, whiskey och tobak framför tvn och sitter tills jag somnar. Filmad på vad som nästan måste vara super-8, möjligen 16mm, med otextade tyska kommentarer mellan varven verkar Punk in London med sitt sävliga tempo förankrad i en tid där explosionen redan har ägt rum. Ofattbart långt ifrån här och nu, om det alltså inte vore för Subway Sect, ett av världens mest underskattade band. Först nu börjar deras inspelningar släppas i någon som helst skala. Bullriga som en jetmotor, sentimentala på allvar och med en chockerande orginell vision. Inte ens dom slamriga inspelningarna från övningslokalen förmår dölja deras storhet; redan här låter Vic Godard som en crooner i ett stålverk, sjungande genom högtalaranläggningen för butikslarm på Oslo City. The Jesus & Mary Chain gjorde i 1985 en version av just Ambition som b-sida på sin andra singel något som då verkade helt bortrest och obegripligt, men som nu verkar fullkomligt logiskt.
Tick
Tick
Tick
Det är faktiskt 20 år sedan; sommaren 1985 i rebro skulle jag se The Jesus & Mary Chain, som vid tillfället hade två (eller hade dom hunnit pressa ur sig den tredje?) singlar på sitt samvete. Deras feedbackdränkta surfpop hade gjort ett extremt intryck på mig, och jag väntade tålmodigt tillsammans med så många som fem personer för att komma in. Ryktet sa att dom bara skulle spela i högst 20 minuter och fysiskt attackera publiken, och jag tvivlade egentligen på om det var värt 200 spänn. När dom dök upp en timme för sent i buss bestämde jag mig för att spara pengarna. Fullare musiker har jag aldrig sett; det var bara en av dom som hjälpligt kunde stå upprätt, dom övriga rann ut ur bussen. Han som kunde stå blev senare sångare i Primal Scream, tvivlar på om han fortfarande står.
Tick
Tick
Tick
Jag drar mig verkligen för att komma in på filmen, gör jag inte?
4)
Ett hål i mitt hjärta är ingen chockerande film. Inte alls, faktiskt; den verkliga handlingen om man överhuvudtaget kan tala om en sådan verkar ligga utanför filmen, som statiskt hackar sönder sina karaktärer bit för bit. Och den ger väldigt lite bränsle till en eventuell pornografidebatt, och tack och lov för det; vem fan under 30 orkar en sån debatt till? Vi vet ju hur det slutar; det kokar ned til olika fasta ståndpunkter som inte är kompatibla. Att tro att något gott kommer ut av det är lika utopiskt som att tro på behaglig fysisk interaktivitet mellan man och kvinna. Eller att byråkrati är ett nödvändigt ont som säkert är bra för något. Eller att Vålerenga skulle vinna tippeligaen. Eller…jag glider ifrån ämnet igen…ooh, mina medikamenter kickar in i bakhuvudet som en stor mjuk knytnäve…det sjuder i pornopungen när vårsolen träffar den…vem är jag, vart går jag?
5)
Namnet Lukas Moodyson passerade min väg första gången i mitten av 80-talet; han var en ivrig femtonåring från Linköping som gav ut ett poesi-fanzine som hette Spao Spasiba. Han debuterade senare i bokform med en diktsamling vid 17 års ålder och togs emot som underbarn. Och där tappade jag tråden. Ja, inte bara tråden, jag tappade alla sysakerna faktiskt, och i mitt nästa vakna ögonblick var han närmast att betrakta som folklig i egenskap av filmregisör och höll ett tumultartat tal på någon prisutdelning som verkade komplett odrägligt. Till viss del kan man anta att Ett hål i mitt hjärta är en reaktion på den folkligheten, men mest tror jag det är ett försök på att hitta ett annat sätt att göra film. Bland extramaterialet på dvdn finns en liten kort sak betitlad Ett hål i mitt andra hjärta (Lysande, hur många hjärtan har karln?) som gör det till lite mer än ett antagande. Den består stort sett av en våldsam diskussion på filmsettet där alla skriker åt varandra och Moodyson slutligen blir sur och går. Bråket gäller att skådespelarna får för lite, eller obefintliga, instruktioner från regisören, som har uppenbara problem med att förmedla sin vision, eller vinna förståelse för sitt insisterande på att jobba utan skyddsnät. Men varför ingår den på dvdn? Det övergår mitt förstånd, men det ger ett litet kikhål in i tillblivelsen av en film som är extremt svårtillgänglig i sin helhet. Och för att återknyta till historien om Mormor och Ballroom Blitz; det är olika former av förlust och saknad som är filmens egentliga fokuseringspunkt, och det varierar hur precist den problemställningen attackeras. Ibland blir Moodyson onödigt mjukiskristen i bildspråket; plåster över ögonen hallo? Men fan, jag har inte tid med det här nu; jag är mycket upptagen, ja, ett monster säger mina offer. Jag fortsätter senare.
To be continued.
