Hilma af Klints ockulta måleri är fantastiskt. Ända sedan den allra första sensationella presentationen av hennes konst i utställningen The Spiritual in Art: Abstract Painting 1890–1985 på Los Angeles County museum 1986 har hennes gåtfulla måleri inspirerat och beundrats på en lång rad stora och mindre utställningar i hela västvärlden. Däremot har förbluffande litet skrivits om hennes konst. Konsthistorikern Åke Fant, som upptäckte hennes måleri i mitten av 1980-talet och lyckades få med det i The Spiritual in Art, skrev en fin och välgjord studie om henne 1989. Den är fortfarande den mest tillförlitliga texten om af Klints måleri och biografi.
Det är givetvis oerhört roligt att storsatsningen på Hilma af Klints måleri från Moderna Museet i Stockholm, Hamburger Bahnhof i Berlin, Picassomuseet i Malaga och Louisiana i Humlebæk görs nu. Louisiana, den sista anhalten på turnén, visar sig också ha gjort den vackraste presentationen. Men det är ett misstag att tro att hon skulle ha varit bortglömd som konstnär fram tills idag, något som framförallt Moderna Museet har gjort gällande.
Likt många egenartade konstnärsskap passar Hilma af Klints (1862–1944) ockulta måleri inte in i en traditionell konsthistorieskrivning. Hon är inte «den abstrakta konstens moder». Försök att pressa henne in i den kanon som bildas av Kandinskij, Malevitj och Mondrian är dömda att misslyckas, även om hon delar samma teosofiska källor som dem.
Hilma af Klint själv såg sig inte som en avant-gardekonstnär, en del av en förtrupp som visar vägen för den stora massan målare. För henne var det irrelevant om bilderna som visade sig för henne var abstrakta eller figurativa. Hon hade fått uppdraget att visa den hemliga världen och dess krafter, de jordiska likaväl som de andliga. I det kosmiska drama som utspelades i hennes inre rum stod människan och människans utveckling i centrum. Hon skriver själv i sin ockulta dagbok att hennes måleri är tillägnat «teosofer och frireligiösa». Inte ett ord om konsthistoriska sammanhang!
Däremot är hennes ockulta måleri fritt, djärvt, experimentellt och långt före sin samtid. Detta visste också Hilma af Klint. Därför förbjöd hon allmänheten att ta del av hennes konst förrän tjugofem år efter sin död – då kanske tiden var mogen. Det visade sig att tiden inte var mogen ens då. Kanske är det först nu, då modernismens förbittrade strider mellan abstrakta och figurativa målare känns helt obsolet, som vår samtid kan – om inte förstå, så drabbas av och älska detta märkliga måleri. Publiksuccén och den ytterst tvivelaktiga äran att drabbas av klädföretaget Acnes klåfingrighet tyder på det.
Hilma av Klint var en inspirerad målare. Med det menar jag att hon själv inte visste vad som skulle komma eller hur hennes bildlösningar skulle se ut förrän hon målade dem. Hon uppfattade detta som att en rad namngivna andar tog «med ett fast grepp» tag om hennes handlov och förde på så sätt penseln. I en egendomlig liten anteckning skriver hon «jag kände mig lugnare när jag var besatt».
Det exotiska i denna erfarenhet har tagit orimligt stor plats i uppfattningen av hennes måleri. Hilma af Klint var ingen outsider artist. Hon var en professionell konstnär, utbildad vid Konstakademin i Stockholm och yrkesverksam som landskaps- och porträttmålare i hela sitt liv – något ganska ovanligt för kvinnor vid den tiden.
Det måleriet är välgjort och vackert, med en uppmärksam blick och ett klart sinne för detaljer. Men det är helt och hållet nersänkt i sin egen tid. Denna exoteriska sida av Hilma af Klints konstnärskap skulle inte fylla de stora moderna museerna.
Det var den teosofiska och spiritistiska erfarenheten som gav Hilma af Klint ett eget inre rum, en inspirerad plats från vilken fantastiska bilder visualiserades och krävde en yttre form. Här är hon djärv, lekfull, dynamisk, totalt orädd och okonventionell. Bilderna kom till hennes som serier. Nästan varje serie visar ett nytt formellt sätt att arbeta. I sin dagbok skriver hon att «det krävs mycket eld för att måla trettio mediumistiska målningar». Denna otroliga kreativitet som utvecklas i skov, eller inspirerade perioder mellan 1906 och fram till 1920, är ett tecken på en oerhörd mental spänst, vilja och förmåga. Kort sagt, Hilma af Klint kunde måla. I detta måleri var hon lycklig. Och vilken konstnär skulle inte vara det? Att komma in i sitt eget källflöde – som av många beskrivs just som om det kom från någon annanstans – är inte det fortfarande en hemlig längtan och dröm för många konstnärer?
Det är en hisnande känsla att exempelvis komma in i det rum på Louisiana där De Tio Största från 1907 visas. Betraktaren är helt omsluten av de väldiga målningarna (328 x 142 cm). Serien, som tillhör den period då af Klint hade handfast andestöd, är utförd i tempera med en samtidigt bländande och raffinerad komplexitet i färgen. Blommor, växtdelar, hemlighetsfulla symboler, virvlande spiralformer, ord, tecken, siffor – det är helt enkelt ett underbart och häpnadsväckande måleri.
Enligt hennes dagbok blev hon först informerad om att de kommande målningarna skulle visa universums utveckling. Senare ändrades detta till människolivets skeden. Det är så de kom att kallas: två för barnaåldern, två för ynglingaåldern, fyra för mannaåldern och två för ålderdomen – dessa sista två var för af Klint själv de djupaste och vackraste.
Något vet vi om symboliken. Den blå färgen stod vid denna tid för Hilma af Klint för det kvinnliga och den gula färgen för det manliga. Känsla och vishet är förknippade med dessa färger (fram till 1913, då får en vision om att det är i själva verket kvinnan som är vis och mannen som står för känslan). Rosen är manlig, liljan är kvinnlig. Bokstaven «w» betyder det materiella och bokstaven «u» det andliga. Snigeln och snäckan är bilder för evolutionen. «Vestalasket» är de två roller, manlig respektive kvinnlig, som tillkom medlemmarna i den lilla grupp av kvinnor, De Fem, som af Klint tillhörde och som varje vecka utforskade de ockulta hemligheterna.
Men egentligen är kanske inte denna symboltolkning så viktig – målningarna är så överväldigande, så hemlighetsfulla och så dynamiskt vackra att man inte behöver förklaringar. Som en jublande hyllning till människolivet saknar de motstycke.
Enligt dagboken tillkom målningarna under 40 dagar, fyra dagar för varje målning. Det finns inga skisser bevarade, naturligt nog, när andarna förde handen. De är tekniskt oerhört säkert utförda, utan ändringar, något som temperatekniken inte heller skulle ha tillåtit. Med tanke på att Hilma af Klint själv var 1,60 lång kan hon inte ha haft full överblick där hon stod på stegar och målade. Hon hade fått låna tillfälligt en ateljé med högre i tak än hennes egen, vilket gjorde det möjligt för henne att arbeta i detta större format. Hon tillät ingen att komma in i ateljén innan hon var klar. Hennes lakoniska kommentar i dagboken lyder: «det var fyrtio goda dagar».
Louisianas version av Hilma af Klint – abstrakt pionjär är av de tre jag har sett i Stockholm och Berlin den mest lyckade och den mest välhängda. Curatorn Tine Colstrup har tillsammans med konstnären Nils Erik Gjerdevik skapat en vacker, kongenial och välfungerande utställningsarkitektur, där ett återkommande element är den svängda väggen – en hänvisning till Hilma af Klints egen önskan att målningarna till templet, som hon kallade de som utfördes mellan 1906 och 1917, skulle visas i en byggnad som var formad som en snäcka eller en spiral.
Gjerdevik har gjort en känsligt avpassad färgsättning av väggarna, som utgår från Hilma af Klints egen färgskala (en chromatik som var mycket viktig för hennes och som kontinuerligt utvecklades genom hennes ockulta måleri). Färgsättningen skapar tydliga rum och förstärker det subtila färgspelet i av af Klints måleri – särskilt tänker jag på den mjukt rosa väggen bakom tre stora målningar i Svanen-serien från 1914–15, och det mycket lyckade tilltaget att visa hennes tre stora altarmålningar på en välvd, djupt violett fond. Effekten är fantastisk, särskilt om man jämför med hur de visades i Stockholm, i ett litet kabinett med kolsvarta väggar.
Hilma af Klint arbetade alltså i serier. Hon var noga med att numrera dem. Det är viktigt att följa den numreringen när man installerar hennes arbeten. Alltför sällan bryr sig curatorer om detta. I stället bryter man ut enstaka målningar som en slags estetiska high lights. Det är synd. På så sätt förstör man den intrikata rytm som hennes måleri skapar när man följer hennes egna anvisningar. Det är också respektlöst. Detta är inte estetiska variationer över ett tema, där man kan ta den målning man gillar bäst. För Hilma af Klint hade målningarna och dess inbördes ordningsföljd en djup inre betydelse. Om man ignorerar den ligger degraderingen av bilderna till mer eller mindre tilltalande mönster oroväckande nära.
I denna utställning, där verken är valda av Moderna Museets intendent Iris Müller-Westerman, är det bara en serie som visas i sin helhet, den som kallas De tio största från 1907. Det är synd. Givetvis kan man kanske inte visa hela Hilma af Klints stora produktion, men jag tror att det hade varit bättre att koncentrera utställningen till några centrala serier och visa dem i sin helhet – och i rätt följd. Denna noggrannhet borde vara självklar. På Louisiana har man dock gjort sitt bästa för att rätta till denna försummelse. Här hänger verkligen bilderna i rätt ordning. Men eftersom Moderna Museets urval av verk för vandringsutställningen inte är möjlig att ändra, är serierna inte heller här kompletta.
Dock har man glädjande nog ett eget tillägg i Louisianaversionen. Det är den oavslutade serie teckningar och akvareller som Hilma af Klint arbetade med under våren 1917. Här kommer vi Hilma af Klint nära. Vi ser hur bilderna kommer till henne dag efter dag, hur hon slutar när inspirationen är borta, för att börja på nytt på ett nytt ark följande dag. Noggrann som en forskare, med perfekt, jämnt tryck i handen följer hon bildinstruktionerna som ges henne. Detta är sannerligen ockulta, magiska, bilder.
Håller med om att gnabbandet är löjligt. Sandqvist gjorde en mycket liten af Klint-utställning i Lund, som fick skarp kritik. Nu känner hon sig förbi sprungen av Iris Müller-Westerman och måste gnälla lite. Patetiskt. Hoppas att den riktiga internationella forskningen tar vid. Ännu finns inte en enda introduktion på engelska.
Det viktiga är att detta stora konstnärskap äntligen kommer ut i världen. Visst känner vi till henne här i Sverige — men världen är större än så. Otroligt att hon aldrig ens visats i Danmark. Fantastiskt att denna utställning vandrar runt i Europa!
Känner stor respekt för en konstnär som Hilma af Klint liksom jag känner respekt för artikeln och dess skribent Gertrud Sandqvist, inspirerande, kunnig och engagerande!
Hilma af Klint’s konst överlever tidens gång, hur mycket ni än gnabbar och vaktar revir … *;*
Lena Josefsson, nu generar du dig själv med ännu ett antagande som är både felaktigt och grundlöst. Det är förvisso inte jag själv som är redaktör för den aktuella texten utan min danska kollega Pernille Albrethsen, recensionen gäller ju utställningen på Louisiana, men jag kan garantera att Kunstkritikk inte drivs av en agenda vare sig för eller emot Hilma af Klint eller Moderna museet. Gertrud Sandqvist är en välrenommerad professor i konstens teori- och idéhistoria, och dessutom expert på Hilma af Klints konstnärskap. Det finns god saklig grund för att anlita henne som recensent, liksom, vad jag kan se, det finns för de påståenden hon gör i sin text. Därmed finns ur redaktionell synvinkel inga problem med publiceringen, varför detta blir mitt sista inlägg i frågan.
En sista kommentar: Museet bjöd in amerikanska feminister som hyllade af Klint, europeiska esoteriska forskare som inte ens tyckte att det handlade om konst, ledande kritiker från frieze, Artforum, experter på Malvitj och Kandinskij, curatorer från Guggenheim och MoMA (som valt att aldrig visa konstnären) Sammanlagt ett fyrtiotal röster, helt motstridiga.Det var det som var det roliga – ingen var överens. Det är väl detta som är att möjliggöra en «kritisk reception». Ni har uppenbarligen beställt en illvillig recension och försöker nu verka neutrala, men kan ändå inte låta bli att insinuera saker som faktiskt inte stämmer. Ingen på museet har någonsin förtigit att det gjorts massa tidigare utställningar och de internationellt viktigaste var också inbjudna och blev tackade, som curatorn för The Spiritual in the Art. Nej, nu lägger jag ner — men det är rätt upprörande att ett museum som anställer två extra konservatorer och sedan lyckas få fram medel till att för första gången fotografera alla verk (och möjliggöra forskning) skylls för hype. Trist, Frans Josef.
Lena Josefsson, trevligt med ett engagemang. För att förtydliga så var det tidigare inlägget inte menat som att ställa sig bakom det Sandqvists skriver i sin recension, som hon naturligtvis står för själv i egenskap av recensent. Inlägget publicerades av två skäl:
1) För att kort redogöra för varför Kunstkritikk publicerar ännu en text om af Klint-utställningen, eftersom detta hade ifrågasatts (och kan ifrågasättas).
2) För att bemöta det anförande om fel som du gjorde, angående vad Sandqvist skriver om af Klints bortglömdhet. Även om det finns en viktig distinktion mellan nationell och internationell historiografi, och ett visst utrymme för tolkning, så kan formuleringen ”det är ett misstag att tro att hon skulle ha varit bortglömd som konstnär fram till idag…” inte ses som felaktig, utan är korrekt och kan beläggas med fakta.
(Däremot har du rätt i att ”hype” var missvisade och osakligt i sammanhanget. Parentetiskt kan noteras att med ”kritisk reception” menas en framställning som inte bara lyfter fram de källor som styrker den egna ståndpunkten, utan också på ett öppet sätt framhåller och diskuterar sådant som pekar i andra rikningar. Detta tangerar Sandqvists invändning, som får betraktas som fullt möjlig, hur framgångsrik utställning än kan upplevas i övrigt.)
Hype? Det är löjligt: Jag har aldrig varit om ett mer gediget program kring en utställning än Modernas alla seminarier förra våren. Först fick Leah Dickerman från MoMA försvara varför hon inte hade med af Klint i sin stora utställning om det abstrakta. Sen lyssnade jag på helt fantastiska inlägg av Jennifer Higgie, Briony Fer och Thierry de Duve och ett tjugotal religionsexperter. Sen talade svenska skribenter i en annan serie i samarbete med Vitterhetsakademien – jag lyssnade bara på Peter Cornell. Ni verkar inte följa vad som sker här i Stockholm. Visst finns Åke Fants utsålda bok – men det här är nog en lite annan nivå. Såg att Higgie valde Hilma i Stockholm till den vackraste utställning hon någonsin sett.
Att Kunstkritikk publicerar ännu en text om Hilma af Klint är inte självklart, men motiveras av att utställningen har visats på flera platser (nu i Danmark, där af Klint visas för första gången någonsin) och att presentationerna har varierats och fått delvis olika karaktär. Detta är också något som Gertrud Sandqvist kommenterar och jämför i sin recension. Vad gäller ”bortglömdheten” så är Sandqvists påstående helt korrekt. Af Klint har länge varit väl uppmärksammad långt utanför en trängre krets, bland annat genom Åke Fants omfattande forskning, och en mängd utställningar, från en mindre presentation på Moderna Museet 1989, till den omfattande presentationen av 193 verk på Liljevalchs 1999. Att detta bara nämns i en fotnot i katalogen till den aktuella utställningen är värt att reflektera kring. Är museernas uppgift att skapa en hype kring ett enskilt konstnärskap, eller bidra till den kritiska receptionen av detsamma? Utställningen har fått mycket uppmärksamhet, men också blivit kritiskt ifrågasatt, vilket ytterligare förstärks och underbyggs av Sandqvists recension.
http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/katalogiserat-flum-/
Varför bjuder Kunstkritikk in en sån skribent? Det har ju skrivits riktigt bra texter av t. ex
Jonas J Magnusson och Daniel Birnbaum (Artforum).
Moderna Museets utställning har recenserats i NY Times, Frankfurter Allgemeine och 30 andra stora dagstidningar. Sandqvist har fel när hon skriver: «Men det är ett misstag att tro att hon skulle ha varit bortglömd som konstnär fram tills idag, något som framförallt Moderna Museet har gjort gällande.» Kanske hon själv känner till af Klint, men internationellt är Modernas satsning varit enormt framgångsrik. Nu känner hela världen till henne! Hon verkar faktiskt lite bitter över att själv inte fått vara med…
Gertrud Sandqvist är en riktig flummare som tror på teosofi. Pinsamt att Kunskritikk trycker denna text efte ratt Sandqvist skämt ut sig i Sydsvenskan. Ingenting nytt, bara flum